Dagens Nyheter, torsdagen den 30 mars 2017


Den som får sin samhällsinformation via DN, Sveriges Radio och SVT utsätts för ett ständigt propagandaflöde. Jag läser givetvis också andra tidningar, lyssnar på annan radio och ser film på kommersiella tevekanaler, men eftersom jag vill dela samtalsämnen med mina vänner, så går det inte att koppla bort den svenska journalistiken. Inte heller går det att helt enkelt stänga av och ägna sig åt något annat. Om alla idisslar Anna Kinberg Bartra och Sverigedemokraterna, så kan jag inte fråga vad det handlar om, utan att bli dumpad.

Vad värre är, så blir jag dumpad också om jag säger fel saker, exempelvis något positivt om Trump, som i den svenska offentligheten är ett monster till president. Därför säger jag att fanskapet borde bli avsatt och hängd i närmsta lyktstolpe, samtidigt som jag korsar mina fingrar bakom ryggen. Mina vänstervänner blir så förtjusta att de inte riktigt vet till sig: ”Ta en bit sockerkaka till!” Men nej, allvarligt, jag säger ingenting, utom möjligen att Trump inte är president i Sverige utan i USA, så det finns väl annat vi kan snacka om? Exempelvis något svenskt, som vi kan ha inflytande över? Vi kan ju inte bara funka som DNs papegojor.

Det är väl bäst att jag ger en handfast demonstration av vad jag menar. Nedan följer därför en kommenterad närläsning av Dagens Nyheter, Sveriges mest inflytelserika propagandablad. Det är den första av vad som är tänkt att bli en serie bloggtexter som ”befriar” den svenska makteliten från det moraliska överläge som den gör anspråk på, trots att den välfärdskris och försörjningsbörda som Sverige dragit på sig är helt självförvållad. Den svenska makteliten lämnar till nästa generation över ett samhälle som är avsevärt sämre än det var när de tog vid. För att förmulera sig milt: Det är inte moraliskt försvarbart.

Jag börjar med ledaren som är osignerad och som – inte så förvånande – handlar om Donald Trump. Texten är illustrerad med en satirisk tuschteckning av Bard, där Trump har suttit och kladdat i någon typ av skrivelse, antagligen en order om att skrota företrädarens klimatpolitik. Trump kan uppenbarligen inte läsa och heller inte skriva. Det som dominerar kladdet är en huvudfoting, alltså den typ av teckningar som är normala för fyraåringar. Ledarens inledning lyder så här:

President Trumps klimatpolitik är ungefär som resten av hans program. En häxbrygd av nostalgi, faktaresistens och svepande löften om nya jobb och spirande välstånd.

Begreppet häxbrygd tar oss till ett hemskt och sorgligt kapitel i mänsklighetens historia, en tidsperiod då gränsdragningen mellan fantasi och verklighet fungerade extra illa. Häxor är den kvinnliga motsvarigheten till trollkarlar, även om det inte är så petnoga med könet. Häxorna har försvurit sig till djävulen. Häxbrygd är den dryck som häxor använder för att förse djävulen med nya proselyter. Tron på häxor ledde från sen medeltid och ungefär trehundra år framåt till att fler än trettiotusen personer fick sätta livet till i häxprocesser. Påven Innocentius VIII rekommenderade bränning.

Frågan är vart DNs ledarredaktion vill styra våra associationer med begreppet häxbrygd. Att det handlar om inkompetens behöver man emellertid inte tvivla på. Vill den anonyme ledarskribeten också ha sagt att den som låter sig luras av Trump hamnar hos djävulen? Begreppet häxbrygd riktar sig inte till läsarnas förnuft utan spelar våra känslor. Som ledarredaktionen är väl medveten om, trumfar känslor över förnuftet. Det gäller att bekräfta och förstärka den uppfattning som läsarna redan har om Trump.

Hur är det då med den nostalgi som DN tillskriver Trump? Får man tro DN vill Trump väcka till liv ett samhälle som gått i graven. Därmed har vi förflyttat oss från fantasins till lögnens domäner. Om det vore så att Trumps politik strävade efter att föra USA åter till en förgången tid, skulle marknaden reagera negativt. Det har den inte gjort, dollarn är starkare än på länge. Om nostalgi var ett bärande tema för Trump skulle han heller inte ha lyckats som affärsman. Det har han. Det som DNs ledarredaktion betecknar som nostalgi är presidentens nationella prioriteringar. Trump går emot den globalism som Dagens Nyheter dyrkar och sätter den egna nationen och dess medborgare i första rummet. Det är inte nostalgi, utan vad man kan kräva av en vald nationell ledare, också i Sverige.

Med begreppet faktaresistens förflyttar vi oss från lögnens rike till tjuvarnas marknad. Faktaresistens är en kritik som kan riktas mot dem vägrar att ta till sig fakta. I politiken handlar det vanligen om att fakta hotar att underminera ett maktinnehav. Det är stöld och ohederligt när en makt- och medieelit tar över begreppet och riktar det mot de medborgare som ifrågasätter deras påståenden – i synnerhet när ifrågasättandet är underbyggt med fakta. Begreppet borde inte få användas, utan att åtföljas av de fakta som förnekas. Hur ligger det då till med klimatpolitiken? Svaret är att det är en trosfråga och hundra procent politik. När Trump, efter att ha blivit vald till USA:s president, meddelade att USA skulle dra sig ur Parisavtalet, reagerade många starkt. På flera amerikanska universitet och högskolor famlade studenterna efter sina snuttefiltar och tröstnallar. Förmodligen upplevde de det som ett slags personangrepp att inte få rätt. Till exempel rapporterade Wall Street Journal att flera dussin studenter vid Cornell University samlades för en sorgestund. Vid University of Kansas fanns en särskild terapihund, som studenterna kunde få gosa med och på så sätt få lite tröst.

Också i Sverige var reaktionerna starka. Miljöpartiets språkrör och vice statsminister Isabella Lövin kunde inte riktigt hålla tårarna tillbaka när hon talade till Miljöpartiets gräsrötter: ”Det var våra drömmar, våra visioner, våra övertygelser om vägen framåt som gick förlorade.” Det är mycket känslor inom Miljöpartiet och i synnerhet verkar kvinnorna ha lätt för att gråta. Hon sa också att FN:s klimatfond skulle få ytterligare 250 miljoner, inte småpengar precis.

Förmodligen anser sig DNs ledarredaktion veta att klimatförändringarna beror på mänskliga utsläpp. Och givetvis är Trump på bovarnas sida, det framgår av ledarens rubrik ”Trump höjer värmen”. Den som googlar frågan upptäcker snabbt att forskarna inte alls är så ense som politiker och journalister vill påskina. Klimatforskning verkar helt enkelt vara alltför svårt. Kanske sker bara en obetydlig uppvärmning, vilket är positivt, kanske finns det ett verkligt klimathot. Eller så går vi mot en ny istid eller åtminstone en kallare period. Anledningen till denna totala osäkerhet är, att det krävs extremt långa mätperioder, om klimatförändringar med någon tillförlitlighet ska kunna prognosticeras. Det behövs alltså mycket tillförlitliga historiska data, men frågan är ändå om det alls är möjligt att göra prognoser på femtio års sikt. Den prestigefyllda vetenskapstidskriften ”Scientific American” gjorde hösten 2010 en enkätundersökning bland sina läsare, med andra ord bland människor som var intresserade av och begrep sig på forskning. Redaktionens utgångspunkt var att människans koldioxidutsläpp hotar jordens klimat. För den uppfattningen fick de ingen respons. 6.736 läsare svarade och utfallet blev:

  • 91 procent ville att nyhetsmedia skulle ge mer utrymme åt osäkerheten i klimatforskningen.
  • 77,7 procent ansåg att klimatförändringar hade naturliga orsaker.
  • 83,6 procent ansåg att IPCC, FNs klimatpanel är korrupt och politiserat.
  • 69,1 procent ansåg att människan inte kan göra något åt klimatet.
  • 79,4 procent var inte villiga att betala för åtgärder mot klimathotet.

Trump tillhör en växande skara av kritiker som upptäckt klimatforskningen inte håller. Att slå bort deras kritik som faktaresistent är ett svårt politiskt övertramp. Så formulerar sig den som inte har rent mjöl i påsen. Det kan tilläggas att när det gäller forskning finns det inte någon faktaresistent sådan, av det enkla skälet att faktaresistenta verksamheter inte kan kallas för forskning. Det blir lika konstigt som att påstå att det finns ”sanna lögner”.

Slutligen, svepande löften. Här blir min kommentar mer lapidarisk. Det är sådant politiker ägnar sig åt, alla politiker. Det är en förutsättning både för att de ska bli valda och omvalda. Det förefaller som om Dagens Nyheters ledarredaktion anser att det är något som i negativ mening är signifikativt för Trump. Antingen är de okunniga eller så vilseleder de avsiktligt sina läsare. Jag tror det senare.

Trump är en ovanlig president i den meningen att han tydligt sätter USAs och amerikanernas intressen i första rummet. Trots den globaliserade maktelitens förakt för hans person och kompakta motstånd, så valde folket honom till president. De begrep vad han ville åstadkomma. En av huvudfrågorna, i USA liksom i de flesta av världens länder, är jobben. Men inte bara det, jobben ska i första hand gå till landets egna invånare, inte till mexikaner och andra invandrare. Det är i denna kontext som Trumps energipolitik ska sättas in, för att bli begriplig. Det skulle aldrig falla DNs ledarredaktion in att ge honom den typen av cred. De har absolut inget intresse av att gagna medborgarnas intressen i Sverige, så varför skulle de göra det i USA? Istället målar de upp honom som folkets fiende, ja mer än så: en president som mördar sitt eget folk. Vad sägs om följande formulering:

Men Trump tycks föredra den tid då smogen låg som duntäcken över städerna och gruvarbetarna drabbades av dammlunga lagom till 50-årsdagen.

Det är ett djävulskt påstående hur man än prövar att tolka det. Det Trump vill göra är att ge människor jobb, därför att jobb är nyckeln till det som är viktigt. Betyder det också att han vill återinföra en föråldrad utvinningsteknik? Det är nämligen den bild som DN manar fram. Enkelt uttryckt: Trump vill mörda det egna folket! Ledarens avslutning är signifikativ. Denna text är inte en politiskt anständig kommentar, med ambitionen att diskutera en svår fråga. Det är vilseledande demagogi som spelar på läsarnas klimatångest: ”Hoppet står till att förnuftet till slut segrar i Washington. Och att resten av världen håller huvudet kallt när Trump nu höjer temperaturen.”

***

Ledarsticket är skrivet av Matilda Molander, under rubriken ”Populistiskt svammel för gravida”. Hon kritiserar vänsterpartiet för deras ”populistiska svammel” om förlossningsvården i landet. Och så mot slutet kommer det:

De senaste årens stora invandring innebär också att det finns stora möjligheter att rekrytera erfaren förlossningspersonal. Det kräver dock förbättrade system för validering och komplettering av utländska examina och särskilt anpassad SFI (Svenska för invandrare).

Jag är rätt säker på att Matilda Molander inte vet någonting om antalet barnmorskor bland de asylsökande. Hon skriver något som hon tycker låter bra, i enlighet med ledarredaktionens riktlinjer. Det hon inte säger är, att på grund av massinvandringen är sjukvården överbelastad. Det gäller också för förlossningsvården. Det är ett vanligt grepp att på detta sätt markera att med invandringen tillförs Sverige resurser. När det gäller barnmorskor, liksom sjukvården som helhet, är det mer korrekt att peka ut att invandringen är en av krisens orsaker, inte problemets lösning.

***

Om FN kan mycket sägas och sägs också. Ett perspektiv, som i det FN-dyrkande Sverige mera sällan kommer fram, är att FN är en överstatlig och delvis av odemokratiska intressen kontrollerad byråkratisk koloss. Ett annat perspektiv, som inte heller det särskilt ofta syns, är FN som ett verktyg för globalisering. Den makt överstatliga organisationer som FN, NATO och EU har, är liktydigt med försvagade nationer. På så sätt utgör FN ett demokratihot, eftersom nationen är demokratins förutsättning.

I svenska media luftas inte sådana frågor utan där är FN en organisation som skapar fred på jorden, kämpar mot svält och sjukdom, ja allt som är ont. FN är garanten mot fattigdom, ett hopp om en bättre värld. Som Dag Hammarskjöld sa när han tillträdde som generalsekreterare 1953: ”FN skapades inte för att föra oss till himlen utan för att rädda oss från helvetet.”

När den förra miljöpartipolitikern Zalda Catalán blev mördad under FN-uppdrag i Kinshasa och DN skriver om detta, så är kopplingen självklar. FN är visserligen ofullkomligt och förtjänar kritik men, som Erik Helmerson formulerar det på ledarsidan: ”FN är det vi har. Det är mycket svårt att se att världen skulle bli bättre om organisationen inte fanns. FN behöver reformeras – absolut inte avskaffas.” Och så kopplingen till Zaida Catalán, som ytterligare en av de hundratals FN-anställda som varje år dödas. Hon var en av dem som försökte göra världen bättre för andra.

Man skulle kunna tro att i denna minnesartikel finns det inte utrymme för att kritisera Trump, men det gör det naturligtvis. Det känns som om alla journalister på DN har instruerats att kritisera Trump i alla texter där det är möjligt. ”Hellre en gång för mycket än en gång för lite.”

Insatsen i Kongo är den dyraste och mest långvariga i FN:s historia. Fler än 20.000 soldater och FN-anställda befinner sig i landet och insatsen har pågått i närmare tjugo år. Trumpadministrationen vill skära ner antalet deltagare till 15.000. Justeringar pågår ständigt. Det skriver inte Erik Helmersson, det hade varit alltför magstarkt, men att han alls i samma text skriver om mordet på Zalda Catalán och USAs planer på att begränsa sin insats i Kongo är oanständigt. Det får mig att minnas en skolkamrat som var inläst på Gustav Vasa och i alla möjliga sammanhang knep poäng genom frasen ”Magistern, det påminner mig om hur Gustav Vasa ….”. Det gick så långt att vi började kalla honom för Gustav Vasa. Kanske vi borde döpa om DN till Trumpbladet?

***

På samma sida som Erik Magnusson skriver om FN och Zalda Catalán skriver Lisa Magnusson om hur debattören och författaren Ann Heberlein mötts av kritik för sina åsikter. Två tredjedelar av hennes artikel handlar om detta. Och så Trump som avslutning, givetvis. Lisa Magnusson vänder sig mot påståendet att Trump är psykisk instabil, vilket hedrar henne. Det hindrar henne emellertid inte från att leverera följande totaldissande karakteristik: ”Donald Trump är exempelvis okunnig, lynnig, lögnaktig, hans politiska idéer är katastrofala och han framstår alltmer som en regelrätt despot.” Mellan raderna kan man läsa det egentliga budskapet: ”Beskriv inte Trump så att det finns risk för att folk tycker synd om honom”.

***

På sid tio ställs frågan ”Hur påverkas du av Brexit” till fyra Londonbor. Hur många som tillfrågats vet vi inte, men detta är de fyra som citeras. Den förste är Peter Cornes, pensionär:

Det är galenskap! Fram tills att Trump valdes till president i USA såg jag Brexit som ett dåligt beslut och ett exempel på David Camerons exceptionellt svaga ledarskap. Men det förändrades när Trump kom till makten. Med honom som president i USA måste vi se till att hålla oss nära våra vänner i Europa, inte få hela skutan att gunga, som vi gör nu.

Det är inte svårt att förstå varför Peter Cornes kommentar bereds utrymme. Själv skulle jag ha uteslutit den, därför att han svarar överhuvudtaget inte på den fråga som ställs. Detsamma gäller för revisorn Ben Harvey, som menar att Brexit är resultatet av trettio år av nyliberal politik, med resultatet att arbetarklassen känner sig bortglömd. Den tredje tillfrågade är en kvinna, projektledaren Fernanda Cornes. Hon ger faktiskt ett svar när hon säger att hon funderar på att flytta till Frankrike trots att hon är brittisk medborgare och bott i landet i tio år. Den fjärde som tillfrågats är kocken Muhammad Khan, som är bekymrad över att pundet rasat och att priserna på importerade varor stiger.

Eftersom Brexit är resultatet av en folkomröstning där fler än hälften av väljarna ville lämna EU, så är det konstigt att ingen av de tillfrågade som citeras har ett endaste positivt ord att säga om Brexit. Kan det möjligen bero på att Dagens Nyheter inte är någon Brexitanhängare? Hela detta tidningsuppslag handlar om Brexit och jag hittar inte en enda positiv formulering i de informationstäta texterna. Finansminister Magdalena Andersson framhåller de många fördelarna med att vara med i EU: ” en fantastisk möjlighet för svenska företag”. Moderaternas ekonomisk-politiske talesman (DN skriver könsneutralt ”talesperson”) Ulf Kristersson beklagar att britterna lämnar unionen. DN gör kort sagt sitt bästa för att vaccinera läsekretsen mot att se något positivt med Brexit. Man skulle kunna tro att det var en mindre viktig fråga, eftersom folkomröstningen redan ägt rum. Varför piska en död häst? Emellertid, det gäller att se till att den svenska valmanskåren inte hamnar på fel spår. Det finns ju en möjlighet att det som hände i England också händer i Sverige.

***

Trump, Brexit och – givetvis – Sverigedemokraterna. I en saklig analys på sid. 12 av varför den borgerliga alliansen inte fäller regeringen kan den politiska kommentatoren Ewa Stenberg inte bara skriva ”sverigedemokraterna”, utan det behövs en värderande svans: ”en främlingsfientlig uppstickare”. I DNs språk är ”främlingsfientlig” en av de etiketter som alltid ska klistras på SD. År 2013 ansåg Sveriges Radios granskningsnämnd att det var korrekt att kalla Sverigedemokraterna för främlingsfientliga. Året därpå citerade Dagens Nyheter med förtjusning två ”forskare” från Linköpings universitet som påstod att det i själva verket var Sverigedemokraternas väljare som var främlingsfientliga.

Lämnar vi den svenska debatten och frågar vad främlingsfientlighet språkligt är för något, så bör man skilja mellan gäster och främlingar. Gästfrihet är en dygd, medan den som inte är misstänksam och avståndstagande gentemot främlingar, om så behövs också fientlig, är en socialt avvikande person. Människan är ett flockdjur och främlingar är alla de som inte tillhör flocken. Om vi nu för in begreppet främlingsfientlig i den svenska kontexten, så blir det än egendomligare med begreppets negativa klang. De medborgare som inte tycker att främlingar ska vara med och dela på den svenska välfärden kallas i svenska media regelmässigt för främlingsfientliga. Men hallå! Vart tog verklighetskontakten vägen? Runt på svensk polisfattig landsbygd drar emellanåt östeuropeiska ligor runt och stjäl gräsklippare, jordbruksmaskiner och diesel. De betraktar de svenska landsbygdsborna som främlingar som de inte behöver bry sig om. När landsbygdsborna ogillar både ligorna och deras förehavanden är de främlingsfientliga. Anser Dagens Nyheter att deras fientlighet är förkastlig?

Arkitekten Peter Krabbe skriver kristallklart om problemet på sin blogg. Han inleder med det självklara konstaterandet att Sveriges medborgare äger landet. När landets politiker bestämmer sig för att skänka bort medborgarnas tillgångar till främlingar, det vill säga människor som saknar anknytning till landet, så är det en kränkning av medborgarnas äganderätt. När politikerna delar med sig av den skattefinansierade välfärden till främlingar som saknar en relation till landet, så är det konstigt, för att inte säga skrämmande, att de i medierna kallas för främlingsfientliga. Det är begripligt att det uppstår konflikter:

Att känna delaktighet i denna nationella äganderätt är det kitt som håller samman en nation, genom ansvar för den fysiska miljön i lika hög grad som för de sociala systemen och skattemoralen. De som bränner bilar, bussar, skolor och andra både offentliga och privata byggnader saknar en sådan delaktighet.

Om vi nu återvänder till Sverigedemokraternas ständigt framhållna främlingsfientlighet, så kan den alltså tolkas efter två mallar. Den ena är ordets egentliga innebörd och då är Sverigedemokraterna varken mer eller mindre främlingsfientliga än andra politiska partier, med undantag för Feministiskt initiativ, som ivrar för fri invandring och har ett antal kvinnor och feminiserade män, som gärna vill krama och pyssla om massinvandrare. Jag tror mig ha upptäckt att det är ungefär samma personer som går igång på kattungar på Facebook och kan tänka sig att ta hand om någon som sitter i fängelse för ett eller annat brott som upprör oss andra. Den andra tolkningen är den kodning som svenska media har försett ordet med. Här finns två kritiska synpunkter, den första är att principen bör vara att kalla en spade för en spade, vilket betyder att svenska media bör avvisa den tolkning som granskningsnämnden vid Sveriges Radio gjort sig skyldig till. Den andra är att det är propaganda att rent rutinmässigt brännmärka sverigedemokraterna varje gång partiet diskuteras. Går tillräckligt långt tillbaka i tiden så har alla riksdagspartier lik i lasten.

***

På sid. 14 får läsarna veta att utvisningen av den 30-årige afghanske medborgaren Wares Khan stoppats i sista stund. Anledningen var att han saknade resehandlingar. Wares Khan kom till Sverige för elva år sedan. Varför han avvisats får vi inte veta. Om han har arbete i Sverige och är självförsörjande får vi inte heller veta. För att bli upprörd räcker det tydligen enligt DN med upplysningen att han ska utvisas. Själv säger Khan att han är en död man om han återvänder, ett påstående som Migrationsverket inte ansett trovärdigt. I svensk press har otaliga sådana här fall redovisats och journalisterna tar så gott som undantagslöst parti för den person som ska utvisas. Det är viktigare att vi tycker synd om dem som råkat ut för myndigheternas onda beslut, och försöker ”rädda” dem, än att vara samhällssolidariska. Idealet tycks vara att alla ska få komma och ingen ska utvisas. Tanken att Sverige blir ett land som slutar upprätthålla gränser och gränskontroller förefaller inte besvärande för DN:s journalister.

***

På sid 22 skriver Michael Winiarski under rubriken ”Putin satsar hårt på valseger för Le Pen”. Där kallar han Nationella frontens partiledare Marine Le Pen för högerextremistisk. Jämför beteckningarna islam och islamism. Logiskt är konsekvensen att Marine Le Pen hör till samma kategori som IS. Att kalla partiledaren för ett stort parti för extremistisk, en partiledare som har möjlighet att bli Frankrikes nästa president, är i sak felaktigt (extremistiskt?). Rent språkligt gör det gränsen mellan det extremistiska och det normala mycket tunn. Tänk om meterologerna gjorde samma sak i sina prognoser, slopade alla nyanseringar mellan stiltje och storm.

Många fransmän kommer inte att lägga sin röst på Marine Le Pen trots att de åsiktsmässigt sympatiserar med henne. Anledningen är att de fruktar att detta leder till ett politiskt kaos och svåra politiska motsättningar. Det är fullt möjligt att en majoritet av franska folket tycker ungefär som Marine Le Pen, när det gäller invandringspolitiken. Med Dagens Nyheters språkbruk blir då det franska folket extremistiskt i sina åsikter. Följdfrågan är vilka som representerar normaliteten. Jag tror inte begreppet ”extremistisk” är ett olycksfall i arbetet. Det finns ett pricksäkert ord för det som DN håller på med: propaganda.

Och så är det dags för Winiarski att sprida lite skit över Donald Trump. Kopplingen är att Le Pen uttryckt sig uppskattande om Putin och Trump har omgett sig med proryska rådgivare. Winiarski konstaterar dock generöst att ”Hittills finns det inga belägg för att Trump är rysk agent”.

***

Under rubriken ”Allt fler får arbete – tack vare högkonjunkturen” konstaterar Marianne Björklund på sid 27 att allra mest ökar sysselsättningen bland utrikesfödda. Det hon baserar sitt glada utrop på, är Konjunkturinstitutets senaste prognos. Längre fram i texten kommer ett dystrare besked. Där meddelar hon att arbetslösheten inte sjunker: ”Anledningen är det stora tillflödet av arbetskraft som flyktinginvandringen utgör”. Det är en djupt egendomlig och förvirrande formulering. De asylsökande bör naturligtvis inte kallas för arbetskraft, eftersom problemet är att det är just det som de inte är. Dessutom är det inte anledningen till att de sökt sig till Sverige. ”Flyktingar”, medias sedvanliga och i sin generalisering direkt felaktiga beteckning har här fått stå tillbaka. Man kan undra varför DN inte tycker att FN:s definition bör gälla. Där sägs att den person är flykting

som flytt sitt land med anledning av en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk uppfattning, som befinner sig utanför det land, vari han är medborgare och som på grund av tidigare nämnd fruktan inte kan eller vill återvända till det landet.

Det är en bra definition, men en brist som inte var synlig, när den formulerades år 1951, är den nya flyktinglogistiken. I dag kan de som vill fly det egna landet, med eller utan flyktingsmugglares hjälp, ta sig över inte bara en utan många landgränser – välja det land som förefaller mest attraktivt. Det gör att demokratiska välfärdsstater hamnar överst på önskelistan, medan hårda diktaturer som exempelvis Saudiarabien och Nordkorea inte behöver bekymra sig över massmigrationstrycket mot de egna gränserna.

För den journalist som sätter information framför propaganda är ”asylsökande” eller ”ekonomiska migranter” den mest korrekta beteckningen – den senare rubriceringen för övrigt den som FN rekommenderar för dem som inte motsvarar flyktingdefinitionens kriterier.

Det som Dagens Nyheter underlåter att rapportera, till förmån för sin hårt skruvade redovisning, är att mängden bidragsförsörja invandrare är ett gigantiskt och växande problem. I oktober 2016 var drygt 122.000 personer utan gymnasial utbildning inskrivna hos Arbetsförmedlingen. Det är den kategori som har mycket svårt att få jobb i Sverige, också under den högkonjunktur som nu råder. Av dem var 70 procent utrikes födda. Det tar trettio år för denna kategori att nå den lägre nivå av arbetslöshet som gäller för inrikes födda.

Regeringen räknar med att år 2020 lever närmare en miljon vuxna i Sverige på bidrag. Det motsvarar enligt SCB:s befolkningsprognoser drygt 16 procent av den vuxna befolkningen i åldern 20 – 64 år. Lägger man till att dessa har barn i normal utsträckning, försörjs 2020 1.4 miljoner personer i landet via bidrag. När får vi i Dagens Nyheter läsa om konsekvenserna av denna gigantiska försörjningsbörda?

***

Och så är det dags att attackera den lilla motståndstidningen Nya Tider. Trump och Nya Tider, det tycker DN att läsekretsen ska ägna sig åt. Sverker Lenas inleder på sid 4 i Kulturbilagan dagens attack på den lilla papperstidningen. Han konstaterar att det redan ett halvår före nästa bokmässa förs en intensiv debatt om mässans relation till ”de högerextrema”. För det första, det är inte en allmän debatt utan framför allt och nästan uteslutande en debatt som DN för. För övrigt, att kalla det för en debatt är felaktigt, eftersom inga andra röster släpps fram än de som förfasar sig. För det andra, hur vet läsarna att tidningen är högerextrem? Jag läser den sedan flera år och skriver emellanåt där. Visst märker man att det inte är vänsterextrema (sic!) journalister som skriver texterna, men propagandanivån, i jämförelse med tonläget i Dagens Nyheter, är ungefär som en visknings förhållande till ett illvrål. Aldrig en enda gång har jag sett Dagens Nyheter ge exempel på den högerextremism, främlingsfientlighet och nazism som de tillskriver tidningen. Kan det möjligen bero på att det inte går? Ytterligare en reflektion är varför DN inte kan tillåta ens ett så litet dissidentpip som Nya Tider är mäktigt, att få höras på den offentliga arenan. Vi som har koll på läget vet att Sverige när det gäller yttrandefrihet är Europas mest extrema land. Det gillar Dagens Nyheter, det har vi förstått.

Kulturredaktionen är särskilt förtjust i att redovisa avhoppen från diverse författare. De flesta och mest upprörda är kvinnor. De har ingen som helst förståelse för mässledningens respekt inför yttrandefriheten. Som Maria Källsson, vd för Bok och Bibliotek i Göteborg formulerar det: Vi tror på kunskapsspridning, bildning, diskussion och debatt.

***

På nästa sida redovisar Hanna Fahl ett projekt som ett antal svenska fotografer dragit igång. De vill visa att Trumps bild av Sverige som ett djupt problematiskt land. Bonnierägda förlaget Max Ström och stiftelsen Expressions of Humankind har engagerat ett hundratal fotografer till att ta en ögonblicksbild av Sverige en helt vanlig kväll. Det ska bli en fotobok med internationell distribution. Avsikten är givetvis att reparera Sverigebilden. Jeppe Wikström som är förläggare på Max Ström förklarar:

Utanför Sveriges gränser kommer man nog dels att bli överraskad: Jaha, är det så det är i Sverige! Men också känna igen ett antal allmänmänskliga beteenden och behov. Kärleken till familj och vänner, vardagsslitet, ungarna som ska läsa läxor, arbete som inte är klart i tid, oron för att få fram mat på bordet oavsett om man är stressad på grund av ekonomi eller tidsbrist …

Det är så grovt propagandistiskt att man baxnar. Men framför allt är det idiotiskt. Precis som hundra fotografer kan ge en idylliserande bild av Sverige så skulle de med andra direktiv kunna beskriva Sverige som ett vidrigt land. Hur skulle det vara att börja intressera sig för verkligheten? Det mesta av det som är djupt problematiskt i Sverige syns på andra sätt än genom kameraögat.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.