Identitetskriget

Den som är politiskt korrekt befinner sig i ett självklart moraliskt överläge. Det retar mig och säkert många som läser denna blogg. Makteliten anser exempelvis att det är moraliskt högtstående att bejaka en generös invandringspolitik. Så är ingalunda fallet. Det är ansvarslöst, såväl mot de skattebetalare som ska finansiera godheten, som mot dem som beviljas asyl – för de flesta väntar varken jobb eller bostad. Identitetskriget är min andra text på detta moraliska ”turn-around-tema”. Arbetstiteln var en annan: Hjärntvätt.

Utgångspunkten är ett påstående Gunilla gjorde, en kvinna i min vänkrets. Hon klassificerade mig som islamofob. Hon är visserligen artig och vänligt inställd, så hon använde inte det ordet, men det var det hon avsåg, när hon konstaterade att jag var kritisk gentemot islam. Själv menade hon sig vara neutral. Islam var för henne en religion bland andra och i ett samhälle som Sverige, med religionsfriheten sedan år 1951 till och med är inskriven i grundlagen, har alla människor rätt att praktisera vilken religion de vill. Gunilla gav också ett exempel på hur islam kunde missförstås: slöjan. Denna symbol för islam handlar inte om något kvinnoförtryck, det hade hon direkt från hästens mun, det vill säga hon hade hört muslimska kvinnor säga det. Muslimska kvinnor bär inte slöja därför att männen kräver det. Inte heller handlar det om något religiöst tvång utan det är deras eget alldeles frivilliga val. Gunilla drog en parallell till sin mormor, som också dolde sitt hår bakom ett ”huckle”. Mormor var inte förtryckt.

Jag var ense med henne, åtminstone en bit på vägen. Att kvinnor – det svenska bondesamhällets gifta kvinnor – dolde sitt hår, därför att det ger en sexuell signal till männen, har inte något i sig med männens kvinnoförtryck att göra. Seden upprätthölls av båda könen och är snarare att betrakta som kulturell, med en biologisk grund. Ytterst är sexuallivets kontroll en förutsättning för att en samhällsbildning ska överleva. Människor är som bekant konstant sexuellt tillgängliga, vilket gör att sexualiteten måste hållas i strama tyglar. Av kvinnor krävs det att de är restriktiva med erotiska signaler. Religionen är det vanligaste redskapet för denna kontroll. Diverse präster vänder sig mot syndig klädsel, lösögonfransar, läppstift och andra kvinnliga utensilier, som kan väcka de manliga lustarna. Kontrollen finns också i språket. En kvinna som bara har sexuellt umgänge inom äktenskapet är ärbar, medan en kvinna som inte gör det är fallen, med två något ålderdomliga begrepp. För att ta ett i vår tid mer vanligt förekommande ord, så är hora är en av de starkaste skändningar som kan riktas mot en kvinna. Numera är den, har jag förstått, rätt vanligt förekommande i svenska skolor. Inte ens förpubertala flickor är fridlysta.

Jag håller med Gunilla om att slöjan inte behöver tolkas som tvång. För symboler gäller att de kan ges precis vilken mening som helst. Lika gärna som slöjan signalerar underkastelse och lydnad inför Allah, så kan den vara en världslig frihetssymbol. Den kan till och med vara båda sakerna samtidigt. Egypten levererar ett bra exempel. Går vi femtio år tillbaka i tiden var slöja ett föråldrat klädesplagg, något som bondkvinnor bar – inte olikt det som gällde för äldre kvinnor i Sverige. Under 1970-talet dammades slöjan av och kom tillbaka som en muslimsk symbol. Saudiarabien inspirerade, wahhabister missionerade och gästarbetare tog med sig seden tillbaka till Egypten.

1981 blev Hosni Mubarak president. Han såg det som viktigt att hålla tillbaka islamiseringen. Under hans långa tid som president, fram till år 2011, var därför slöjan förbjuden i många offentliga sammanhang. Kvinnor fick till exempel inte bära hijab eller niqab i teve. När Mubarak störtades återkom slöjan, nu både som en frihetssymbol, i glädjen över att diktatorn Mubarak var störtad, och som en symbol för islam. Det som gäller för slöjan i Egypten gäller emellertid inte exempelvis i Tyskland. Så här säger en kvinna som bor i Egypten men studerat och arbetar i Tyskland:

Man påverkas ju av omgivningen, hur folk i allmänhet klär och uppför sig. Jag hade inte känt mig bekväm med hijaben i Tyskland. Här i Egypten är det tvärtom. Jag skulle känna mig naken utan den.

Förflyttar vi oss till Iran, så finns det i praktiken inget val. Alla kvinnor som rör sig på offentliga platser måste bära slöja, det är ett lagstadgat tvång. På Facebook kan man se kvinnor som revolterar genom att slita av sig slöjan. Situationen år således helt motsatt den i Egypten. Med andra ord, för att begripa vad slöjan symboliserar så måste man sätta in den i sin kontext. Hur ser då den svenska slöjbärarkontexten ut?

Det första man kan konstatera är att religiösa och etniska symboler förstärks för grupper som hamnar i minoritet. Jag har själv intervjuat utlandssvenskar som tyckte svenska symboler, högtider och vanor blivit mycket viktigare i förskingringen än de någonsin var på hemmaplan. Av samma skäl kan muslimer vilja stärka sin religiositet, när den sätts i fråga av ett sekulärt samhälle som Sverige. Slöjan är en muslimsk identitetssymbol. Det som en muslimsk kvinna i Sverige signalerar genom att bära slöja är att hon är medlem av den muslimska umman. Detta med frivillighet och tvång är en underordnad fråga. Att bära slöja kan vara en personlig markering, men det behöver inte vara det. Det kan lika gärna betyda att en kvinna vill slippa göra ett personligt val. Många muslimska kvinnor bär slöja, därför att om de inte gjorde det, så skulle det inom den egna gemenskapen tolkas som en markering.

Den som vill orientera sig i hur slöjan ses i den svenska offentligheten möter en vänsterelit och ett politiskt etablissemang som öppet ställer sig på muslimernas sida. Exempelvis får SFM, Sveriges Förenade Muslimer, årligen en halv miljon kronor i bidrag från MUCF, den statliga myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Sveriges Unga Muslimer är en förening som bjuder in kontroversiella föreläsare och kritiseras för kopplingar till extremistiska rörelser. En föreläsare som återkommit är imamen Muadh Zamzam. I en föreläsning på Youtube säger han:

En sa till mig, varför ska en tjej när hon är 12 – 13 år gammal höra att om hon täcker sig kommer hon till paradiset, om hon inte täcker sig kommer hon till helvetet? Jag sa, för att det är så här det funkar. Ska vi ljuga för henne?

Dramatikern och politikern America Vera-Zavala skriver i DN den 28 mars om hur hon i ett och ett halvt år arbetat med pjäsen ”Svenska hijabis” där hon följt kvinnor som har valt att bära hijab. Hennes grundperspektiv är det gängse inom den politiska vänstern. Det gäller att uppmärksamma och skildra förtryck av minoriteter. Muslimska kvinnor är det vita patriarkala samhällets offer i dubbel mening: dels som muslimer, dels som kvinnor. Hon påstår därför att för de kvinnor som bär hijab är det liktydigt med förolämpningar, nedlåtande frågor, föraktfulla blickar, knuffar, ryck i slöjan: ”Ett gigantiskt mått av vardagligt verbalt och fysiskt våld som samhället för länge sedan hade tagit krafttag mot om det inte varit så att de drabbade var muslimska kvinnor. ” America Vera-Zavala har samma grundperspektiv som Gunilla. Hon ser med offrets ögon. Om hon överdriver diskrimineringen är svårt att säga. Där jag bor, i Skärholmen, skulle den minoritetsbefolkning av etniska svenskar som jag själv tillhör inte få tid över till något annat, om vi skulle ägna oss åt att trakassera hijabbärande kvinnor.

Just trakassering är ett bra begrepp, därför att det går också åt andra hållet. Att bära hijab i Sverige signalerar ”jag är muslim”. Religiöst är det ett avståndstagande från andra religioner. Muslimer vill absolut inte leva i religiösa blandsamhällen, inte i Sverige och inte heller någon annanstans. I Indien befinner de sig i konflikt med hinduerna sedan år 711, i Egypten gör de sitt bästa för att utrota de kristna kopterna. Och gissa vad de tycker om judar och staten Israel. Tjugo mil söder om den plats jag befinner mig på när jag skriver den här texten pågår ett nedtystat inbördeskrig. Muslimerna vill frigöra sig från det buddistiska Thailand och bilda en stat. Att buddhisterna också de är födda och levt hela sina liv på samma platser som muslimerna, är irrelevant.

Hijab signalerar också – vilket de flesta inte tänker på – ”jag är inte mångkulturell”. Islam är inte bara en religion utan också en politisk ideologi, som inte har något till övers för ett mångkulturellt samhälle. Det är därför en tragisk paradox att Sverige importerat minst en halv miljon muslimer, i ambitionen att förverkliga det mångkulturella samhället. De flesta av Sveriges muslimer vill inte heller ha ”det svenska”, varken vår form av demokrati eller våra lagar. En majoritet ville enligt en undersökning år 2015 ha sharia också i Sverige.

Enligt en färsk studie av den holländske sociologen Ruud Koopmans verkar uppfattningar som i regel anses tillhöra radikal islamism verkar vara mer utbredda än man tidigare har trott. Koopmans har undersökt attityder hos självidentifierade muslimer från Turkiet och Marocko i Tyskland, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Österrike och Sverige. Både fundamentalism och fientlighet mot andra grupper är relativt vanliga. 43 procent av svenska muslimer (med rötter i Turkiet) vill inte ha homosexuella som vänner, 37 procent anser att man inte kan lita på judar och 52 procent av muslimerna i undersökningen anser att väst är ute efter att förstöra islam. 43 procent av svenska muslimer tycker att muslimer borde återvända till islams rötter, 67 procent tycker att det bara finns en tolkning av islam och hela 52 procent anser att det är viktigare att följa religiösa lagar än lagarna i Sverige.

America Vera-Zavala skriver, och observera att det är ett påstående hon inte på något sätt bygger under:

Sagan om den opålitlige muslimen som söker infiltrera vår västerländska demokrati har kort och gott blivit en relativt okontroversiell figur trots att den är helt imaginär och hetsar mot en folkgrupp som lever mitt ibland oss. Denna saga benämns ibland som yttrandefrihet, ibland som juridik, ibland som vetenskap.

Hon målar med andra ord upp muslimerna inte bara som oskyldiga offer för västerländsk terror (sic!) utan också som idioter. De går bara runt i vårt Sverige och råkar vara lite annorlunda, vilket utlöser de onda och rasistiska svenskarnas vrede. Därefter snubblar hon över på antisemitism och påstår att muslimerna är vår tids judar. Med tanke på alla muslimska terrordåd, nu senast i Stockholm, misstänker jag att en del judar betackar sig för den jämförelsen. Dessutom lyckas hon förtränga att är det någonstans som antisemitismen frodas, så är det bland muslimer.

Av judiska vänner i Toronto och Buenos Aires har jag lärt mig om hur antisemitismen sett ut genom historien, under den tid som inte var Förintelsen. Om den dagliga lågintensiva terrorn, om bilden av den smutsige juden, opålitlig och i färd med att ta över världen. De har lärt mig vad som möjliggjorde koncentrationslägren och tusentals pogromer både före och efter. Det fanns en tid i Europa då det inte kostade något att skända en jude.

Sådant här trycker DNs kulturredaktion till sitt hjärta. Verklighetsanknytning? Glöm det. Sanning? Vad är det? Några invändningar, nej. Vedervärdig smörja? Ja! Uppriktigt sagt, ideologiska demagoger som America Vera-Zavala får det att vända sig i magen på mig.

Nu vill jag göra det besvärligt för de liberalt och feministiskt orienterade kvinnor, dit Gunilla får räknas. De tycks inte förstå att de sviker den kvinnokamp som aktivt pågått i drygt hundra år. Det som de beslöjade muslimska kvinnorna signalerar är nämligen lojalitet med en ideologi som ger mannen rätt att tukta och slå sina hustrur (maximalt fyra), om de försummar de äktenskapliga plikterna. De accepterar också att muslimska kvinnors rörelsefrihet utan eskort på offentliga platser inte ses med blida ögon. För att ge ett svenskt exempel så blir stockholmsförorter som Tensta och Rinkeby alltmer rensade från kvinnor i offentligheten. De moraliskt högtstående svenska kvinnorna tiger också helst om det mycket omfattande hedersförtrycket. När de tvingas säga något, så påstår de att det inte finns något särskilt förtryck i hederns namn. Det handlar om patriarkalt förtryck, därför att sådana är männen överallt.

Men vad ska de säga om att kvinnor endast ärver hälften mot männen? Det är ett särskilt besvärande faktum, därför att Gunilla hyllar uppfattningen att alla människor har samma värde. Den kognitiva dissonansen stör henne emellertid inte. Hon uppfattar den inte. Det moraliska överläge hon anser sig ha gentemot mig, islamofoben, baseras på okunnighet eller ovilja att konfrontera fakta. Det är ett konstaterande som gäller för makteliten som helhet och hur det kan landa i ett moraliskt överläge är något som företrädarna inte kan svara på. Och knappast någon annan heller.
När jag påstår att det handlar om hjärntvätt snarare än dumhet, så är det rimligt att visa vad som gäller för den som är hjärntvättad. Man kan börja med att visa hur hjärntvätten går till, att den är ett samhälleligt ideologiskt projekt som pågår lite varstans inom välfärdsindustrin. En förtvivlad mamma skriver på Facebook om hur skolan går på hennes nioårige son:

Känslan som ilar iskallt genom kroppen när sonen kommer hem ängslig och berättar om dagens upplevelser i skolan vilket snarare liknar sovjetisk hjärntvätt. Säger mamma ord som blatte, neger och bög hemma? Vet du att pappa invandrat till Sverige och att vi i Sverige måste hjälpa människor som flyr från krig eller hittar kärleken i Sverige, som pappa, att få bo här? Det är så innihelvete sjukt. Min son ska fylla nio, era jävla gamar.

Flyttar vi intresset till de drabbade och vädjar till deras förnuft, så är rullgardinerna nerdragna. Dörren är reglad och försedd med ett kraftigt lås. Gunilla vill inte höra vad jag har att säga och totalvägrar att läsa texter jag skriver. Hennes argument är att hon skulle tycka sämre om mig, om hon läste. Det tror inte jag. Jag tror att hon skulle sluta att se mig som islamofob och högerextremist. Antagligen är det önsketänkande. Jag vill så gärna att hon ska läsa förutsättningslöst, men det kommer hon givetvis inte att göra. Nå, bara det att hon alls skulle läsa är redan det ett önsketänkande.

Det är det säkraste tecknet på hjärntvätt, att den drabbade totalvägrar att ifrågasätta sin egen uppfattning. De hjärntvättade vill inte ens förstå att ”högerextrem” är en beteckning från vänster på en politisk hållning, som är motsatt den egna. Den egna är givetvis inte beskriven som vänsterextrem, utan som en normalitet, från vilken den högerextrema avviker. Och motsatt för den som pejorativt beskrivs som högerextrem, är den egna hållningen normal och den vänsterextrema en avvikelse. Det finns ingen neutral hållning i detta identitetskrig. Det finns det för övrigt aldrig när det gäller identiteter. En bloggläsare skriver:

En av mina närmaste vänner sedan långt tillbaka har sagt upp bekantskapen med mig baserat på att jag berättade att jag röstar på SD. Jag pendlar mellan att vara arg och ledsen. Jag är arg för att jag själv aldrig skulle säga upp bekantskapen beroende på att jag anser att någon röstar på ”fel” parti eller har ett felaktigt synsätt. Jag anser visserligen att hans och andra PK-hjärntvättades val och agerande är väldigt farligt för Sverige och svenskarna. Men det är inget skäl att säga upp bekantskapen. Man kan fortsätta att prata och försöka lära sig av varandra. Jag förstår verkligen inte deras fördömande attityd.

Den som är hjärntvättad tar inte bara avstånd från information som går på kollisionskurs med den egna uppfattningen. Det är också vanligt att de tar avstånd från de personer som representerar det de uppfattar som högerextremism, nazism och ondska. Ännu ett exempel från en bloggläsare:

Även jag har blivit drabbad av en dotter som har sågat mig totalt för att jag söker information och försöker förstå det elände som vårt land befinner sig i. Det har varit en fruktansvärd händelse som överträffar allt hemskt jag tidigare har upplevt. Jag har fortfarande, efter ett och ett halvt år, svårt att fatta det som har hänt. Inte ens min värste ovän önskar jag något liknande.

Om vägran att ta till sig kunskap är det första tecknet på hjärntvätt och det andra att förskjuta den som tänker och säger det olämpliga, hur högt priset än är, så är tystnad den tredje av de härskartekniker som står de hjärntvättade till buds. Våga vägra debatten! När det gäller Gunilla, så är hon tyst. Jag är också tyst, därför att det inte är någon idé att tala om invandring med henne. Tystnaden är ett pris många lever med. Den är som nattgammal is över en bottenlös klyfta. Den som prövar dess bärighet löper stor risk att rasa ner i klyftan. En bloggläsare skriver:

Känner igen mig väl i detta att vänner som man tidigare betraktat som kloka människor tycks helt hjärntvättade. Att reflektera och resonera om samhällsutvecklingen är helt tabu. Sorgligt! Kan inte se annat än att det kommer att gå helt överstyr, om inte förr så när ekonomin kraschar. Analyser av det inträffade får vi väl då läsa om i utländska media som redan nu ser vad som håller på att hända i Sverige.

Vad göra med ett hjärntvättat folk? Klarar ett totalitärt system av att reformera sig självt, att inleda en ”tövädersperiod”? Skulle man öppna upp för alternativmedia och andra dissidenter så skulle man dels riskera en enorm vrede från alla dem som så småningom inser att de blivit manipulerade under hela sin livstid. Dels riskera att rädslan försvinner, det som hela PK-systemet bygger på, och därmed att hela systemet rasar ihop som ett korthus. Många kännare av Sovjetunionen menar att sammanbrottet kom när folk slutade vara rädda. Det innebär att vi kommer att få ser mer av samma metoder som tidigare men med en högre ljudnivå och ännu mer inslag av ohederlighet och irrationalitet tills det hela imploderar av omvärldstrycket. Det är i varje fall min prognos!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.