Skuggstaten


I dag återkommer återkommer gästbloggaren Johannes Divinius

***

Bara drygt tio veckor innan luften gick ur ballongen. Tio lyckliga veckor av nationalism, antiglobalism, anti-interventionism. Jag skall gärna erkänna att dessa veckor varit bland de bästa i mitt liv. Fulla av action och Trumps frivilliga eller ofrivilliga trollningar. Trots många tillkortakommanden när det gäller att omsätta sitt program i praktisk handling (inreseförbudet, sjukförsäkringsreformen), lyckades Trump med enkla medel att ställa vänsterliberala massmedia till svars för sin agendajournalistik. Det var som om tv-bolagens egen reality-stjärna förvandlats till ett monster redo att vända sig mot sin skapare.

Republikanernas neokonservativa falang, understödd av CIA, verkade under dessa veckor isolerad, förvirrad, närmast panisk i sitt försök att skylla alla misslyckanden på Ryssland. Demokraternas försök att ogiltigförklara valresultatet och misstänkliggöra Trump fick aldrig något riktigt fäste. När den svenska politiska och mediala eliten lockades att försöka rätta till Trumps negativa bild av Sverige, blev resultatet bara att hela världen kunde se att Trump i stort sett haft rätt i sin kritik.

Det verkade som om Trump med små medel skulle kunna rulla tillbaka hela det jättelika propagandamaskineriet. Men så kom fredagen den sjunde april och robotangreppet mot Syrien. Nu var det viktigaste målet inte att bekämpa IS, utan att få bort Bashar al-Assad, på grund av än så länge obekräftade anklagelser om saringasbombningar i Khan Sheikhun. Plötsligt var Trump uppskattad av sina tidigare motståndare i republikanerna och kongressen. Föraningarna om en omsvängning fanns där redan, främst genom Trumps omvärdering av den tidigare, radikala kritiken av försvarsorganisationen NATO.

På många sätt kan besvikelsen över Trump verka löjeväckande. Vad kan man egentligen förvänta sig av en politiker, inte minst en amerikansk politiker? Visste vi inte, rent förnuftsmässigt, att politiker alltid ljuger? Visste vi inte att Trump är en oligark? Som sådan en medlem av samma korrupta elit han själv kritiserade i presidentvalskampanjen. Inte en folkledare, inte en revolutionär. Förvisso. Historien rör sig inte uniformt och förutsägbart, utan ofta med ett steg framåt och två steg tillbaka. Den som förväntar sig lärobokslogik och förutsägbarhet har inget att hämta vare sig av politiken eller historien.

Förklaringarna till Trumps omsvängning är brokiga och fantasifulla. Trump var en skojare redan från början. Som det propagandageni han är visste han att säga vad breda befolkningsgrupper ville höra. En annan, mera shakespeariansk förklaring är att Trump låtit sig påverkas av den närmsta familjekretsen, svärsonen Jared Kushner samt dottern Ivanka. ”Ivanka cried, people died.” Kanske har Trump utsatts för påtryckningar från underrättelsetjänsten, liksom Nixon och Bush.

Jag vet inte men något har utan tvekan hänt med Trump. En synbar förvandling från energisk företrädare för en ny tidsanda, präglad av folklig antiglobalism, till en trött, meningslös, lätt överviktig och vulgär fastighetsmogul i 70-årsåldern. Trumps blick har blivit slö, hans hållning slapp. Kanske är Trump drogad, hypnotiserad eller bara helt enkelt pre-senil.

En tråkigare och mera rimlig förklaring, som ofta dykt upp i debatten, går tillbaka till uttrycket ”den inre staten” eller ”skuggstaten” (the deep state). En ledare som saknar organisation för att kanalisera sitt folkliga stöd måste ytterst lita på den existerande maktapparaten, säkerhetstjänsten, förvaltningarna och rådgivarna. Människor som inte är lojala mot den folkvalda ledarens program, utan har sin egen agenda, en agenda många gånger med rötter i finansoligarkin och därmed också de stora bankerna och företagen.

Manöverutrymmet för en enskild ledares politiska vilja är mot den bakgrunden rätt begränsat. Spontanitet och karisma spelar långt mindre roll än vad vi kanske vill tro. Ledare som vill ändra en stat inifrån kommer ofta för tidigt eller försent. Ingen blir liksom nöjd med en ledare som både vill bevara och förändra en stat. Han eller hon är antingen för konservativ eller för radikal.

Den som vill förstå mer av skuggstaten har mycket att hämta från Edward Bernays (1891-1995). Bernays kan med rätta beskrivas som en av USA:s doldisar, med ett inflytande vida större än ryktet, som den moderna propagandans fader. Bernays var en av huvudfigurerna i den dolda stat som han själv föredrog att kalla ”den osynliga regeringen” (the invisible government). Den osynliga stat som styr genom propaganda.

I likhet med socialpsykologen Gustave Le Bon (1841-1931) hävdar Bernays att vår tidsålder är massans tidsålder. I sin lilla programskrift Propaganda från 1928 noterar Bernays att folket tar makten från kungarna. Men till skillnad från exempelvis Le Bon ifrågasätter Bernays att massornas maktövertagande är oundvikligt. För att eliten skall kunna behålla makten över massan, måste dess åsikter designas – manipuleras. Bernays hyser inga betänkligheter i det avseendet – tvärtom. Massans tidsålder är också storföretagens tidsålder, företag som genom reklam formar behoven snarare än att låta sig styras av dem. Storföretagen reagerar inte på priser, de administrerar dem.

Propaganda är dåligt bara när det innefattar spridandet av lögner, men det är inte det Bernays har i åtanke, försäkrar han. Ingen människa kan förnuftigt utvärdera och ta ställning till alla alternativ på den kommersiella och politiska marknaden. En förenkling är nödvändig. Faktum är att den enskilda människan inte ens vet vad hon skall sätta på matbordet eller skratta åt, om hon lämnas utan ledning. De flesta människor vet inget om de underliggande motiven bakom sina handlingar.

Istället hävdar Bernays cyniskt att människan styrs av känslor, vanor, oartikulerade begär och lidelser. De är konstanterna i den mänskliga naturen, som propagandisten måste kanalisera för sin uppdragsgivares syften. Intelligens och tänkande – det är förbehållet en liten minoritet, en elit, inte de breda massorna. Det är just för att minoriteten är en minoritet som den behöver propagandan. Och det är just för att den är intelligent som den vet hur propagandan skall användas – för att främja sina egna intressen. Intressen som sammanfaller med det allmänna intresset, skyndar sig Bernays att lägga till.

Propaganda är, hävdar Bernays, inte främst en fråga om bilder, film, ljudinspelningar eller liknande. Nej propaganda handlar om att forma eller producera händelser och evenemang i syfte att omvandla folks relationer till ett företag, en grupp, en elit. Propagandan är långsiktig. Om vi fattar propaganda i enlighet med den definition Bernays stipulerar, är det inte svårt att inse att långsiktigheten och uthålligheten hos den osynliga regeringen är det som ger den makt på lång sikt. Det är inte ledarna som gör propagandan, det är propagandan som gör ledarna.

En person som, likt Trump, förmår uttrycka massornas attityder kan förvisso utöva ett inflytande under en viss tid. I synnerhet om man som Trump är ett mediegeni. Men det är den osynliga staten – storfinansen, underrättelsetjänsterna, förvaltningarna, massmedierna, propagandisterna – som har den egentliga makten. Den har resurser och uthållighet att forma händelseförloppen och de attityder som garanterar att massorna reagerar på rätt sätt på dessa händelseförlopp. Framgångarna i försöken att påverka opinionen genom att sälja idén om Trump som en rysk agent fungerade som bekant inte helt enlig ritningarna. Men genom att fabricera eller åtminstone kraftigt vinkla medieflödet kring saringasattacken i Syrien har man lockat Trump att reagera och på så sätt överbevisa sina belackare om att han inte är den ryske agent han beskrivits som.

Det finns emellertid faktorer som motverkar det propagandamaskineri Bernays formulerar. Propaganda och annan masskommunikation modifieras som bekant av vår tids horisontella och interaktiva medier, såsom Twitter, Periscope, osv. Massorna får egna kanaler för propaganda, som inte kan kontrolleras av de professionella propagandisterna. Dessutom bortser Bernays från möjligheten att andra grupper än eliterna faktiskt kan bli medvetna om och artikulera sina intressen. Nya erfarenheter upphäver tidigare mönster och vanor. Tidsandan förskjuts, liksom också de objektiva betingelserna för en viss strategi eller agenda. Inte ens professionella PR-konsulter och reklammakare kan rätt läsa av alla de nyansförskjutningar som äger rum i opinionen.

Man märker det genom att PR-proffsen ofta är i otakt med tidsandan, på ett sätt som är lätt att genomskåda även för oss amatörer. Åhléns feministiska kampanj i höstas för att ändra ”klädmaktsordningen” kanske verkade utmanande och rätt i tiden för Åhléns reklambyrå. Vi andra såg bara en Per Schlingmann utspökad i fula kläder, hämtade från den kvinnliga socionomens standardgarderob. PR-konsulterna bakom Ylva Johanssons försök att grötmyndigt ljuga i BBC, missade att vanligt folk fortfarande har tillgång till statistik som visar att antalet våldtäkter och sexuella övergrepp i Sverige ökar. Och i USA har propagandakampanjen för en fullskalig militär konfrontation med Bashar al-Assad och Iran fortfarande inte fått något spinn.

Historien rör sig med ett steg framåt och två steg tillbaka. Men ibland är två steg tillbaka kortare än ett steg framåt.

Johannes Divinius

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.