Offer


Det här är den fjärde av en serie planerade bloggtexter som ”befriar” den svenska makteliten från det moraliska överläge som den gör anspråk på, trots att den välfärdskris och försörjningsbörda som Sverige dragit på sig, är resultatet av dess politiska inkompetens.

Välfärdsstaten riktar sig till medborgarna i egenskap av individer. Dealen är att du som arbetar ska betala ungefär hälften av dina inkomster till stat, kommun och landsting. För återstoden gäller en rad avgifter och konsumtionsskatter. Den som har ett företag ska inte bara avlöna den beskattade personalen, utan också betala ett procentuellt påslag till staten. Momsen på 25 procent är ett rejält tillskott till statskassan. Har du ett fordon ska du betala skatt, även för bränslet. Det är så fiffigt ordnat att ju dyrare drivmedlet är, desto högre blir skatten. Säljer du din bostad med vinst, ska staten ha sin del av kakan. För den som börjar orientera sig om statens alla inkomster gäller detsamma som han sa som spydde i hatten: ”Det kommer bara mer”.

Avsikten med statens kreativa roffarupplägg är att merparten ska returneras till medborgarna, i form av välfärd. Också de som befinner sig i landet illegalt tilldelas en skvätt av välfärden. Därutöver skickar den moraliska stormakten på eget bevåg skattemedel till mer eller mindre angelägna projekt runt om i världen. Det kan handla om att smörja FN-ambassadörer för att erövra en plats i FN:s säkerhetsråd. Eller kanske att ge bistånd till al-Qaidas allierade i Syrien. Inte har Ingvar Carlsson någonsin behövt stå till svars för att Sverige under hans tid som statsminister, med hjälp av bulvaner och hemliga bankkonton i Schweiz, slussade svenska biståndsmedel till ANC i Sydafrika. Det kan ha varit så mycket som 2,5 miljarder.

För att staten ska kunna leda medborgarna genom livet har det byggts upp en gargantuansk välfärdsindustri. Stat, kommun och landsting ser till att du får socialvård, sjukvård och någonstans att bo, om du inte kan ordna det själv. Sätter du barn till världen, får du barnbidrag. Du får också betalt för att vara hemma med dina ungar, både när de är nyfödda och när de är sjuka. Du behöver inte betala för att ungarna ska lära sig läsa och bli civilingenjörer. Är du ung och orkeslös får du förtidspension. Är du skitgammal och orkeslös, får du åldringsvård. Journalisten och författaren Richard Schwartz skriver att Sverige är ett mycket säreget land, som påminner om en utrotningshotad djurart. Välfärdsstaten, som är okänd i större delen av världen, finns framför allt i ett protestantiskt hörn av Europa:

Den svenska /välfärdsstaten/ vilar på en oöverskådligt tät väv av överenskommelser, de flesta outtalade. De sträcker sig från att frivilligt avstå från hälften av vad man tjänar bort till att automatiskt ordna trafiken enligt blixtlåsmodellen om den stockar sig. Många av överenskommelserna är fixerade i lagparagrafer, andra lagrade i ryggmärgen. De allra flesta efterlever vi dagligen utan att ens tänka på det, som vore de bokstavligen naturliga.

Välfärdstaten är inte någon stabil institution, den har ett bäst-före men framför allt ett sämst-efter-datum. Sämst efter vadå? Svaret är: Sammanbrottet. Och den är ”sämst-efter” därför att den, till skillnad från andra samhällsformer som brakar samman, lämnar efter sig välfärdsberoende och bidragstillvanda medborgare, som till råga på allt inte förstod vad som höll på att hända förrän det var för sent. Till detta kan läggas, att eftersom välfärdssamhället binder medborgarna till sig som individer, inte grupper, så är civilsamhället i välfärdsstater outvecklat och svagt. Min prognos blir skitdyster. Jag är inte en särskilt lättskrämd person men för alla naiva godhetsambitiösa svenskars del fruktar jag det värsta. Nå, det var en utvikning. Det jag tänkte ta upp var förklaringen till att välfärdsstaten på lång sikt inte kan överleva.

Samtidigt som välfärdsstaten ständigt verkar bli dyrare i drift, så läcker den medborgare, från samhällets arbetande och närande befolkning till den tärande delen. Anledningen är inte så svår att förstå: Kan man bara fixa försörjningen, är det för många bättre att ha friheten att leva sina liv efter egen modeschang, än att gå till en arbetsplats där andra bestämmer vad man ska göra, vad man ska tänka, när man ska äta – och när man är tillåten att gå hem igen. Ser vi samhället som en gungbräda där de som med sitt arbete bygger upp samhället sitter på ena sidan, och de som riktar krav gentemot samhället sitter på den andra, så blir de förra allt färre och de senare allt fler. Brädan tippar förr eller senare över och då är det adjöss med välfärden.

På femtiotalet, när den svenska folkhemsvisionen var stark, var det naturligt för medborgarna att vara samhällsbyggare. I dag är kravställare en konkurrerande position. Detta är – som jag förstår det – den starkaste orsaken till att vänsterpartiet växer, trots att kommunismen som politisk ideologi är mer komprometterad än någonsin.

Nå, detta läckage är reparabelt, det går att komma till rätta med, även om det förutsätter att politikerna ser faran i tid (vilket de inte verkar göra). Men tyvärr finns det ett allvarligare hot, svårare att åtgärda. I en snabbare takt än de vill erkänna, fyller Sveriges politiker på befolkningen med ”nya svenskar”, från utomeuropeiska länder. På sikt innebär det att de byter ut en högproduktiv och samhällslojal befolkning mot en lågproduktiv som inte kan förväntas ha välfärdssamhällets bästa som målsättning. Med särskild adress till alla som ogillar konspirationsteorier: Varför då? Handlar det om ren och skär enfald eller finns det en dold agenda?

När Sveriges riksdag i mitten av 1970-talet slog fast att landet i framtiden skulle vara mångkulturellt insåg varken politiker eller opinionsbildare att mångkulturen skulle bli ett hot mot välfärden. Det togs för givet att invandrarna efterhand skulle anpassa sig och integreras. För en åldrande svensk befolkning utgjorde de inget välfärdshot utan tvärtom, de troddes vara en garanti för välfärdens fortbestånd.

Emellertid, I det mångkulturella samhället är välfärdskontraktet ingen självklarhet för diasporiska grupper, lika lite som för medlemmar av starka etniska och religiösa minoriteter, i synnerhet inte när dessa aldrig tidigare har levt i ett välfärdssamhälle. Nykomlingarna klarar därför vanligen bara av halva samhällskontraktet, det vill säga de lär sig att ha bra koll på sina rättigheter men är ointresserade av sina skyldigheter. Migrationsverkets förre handläggare Egor Putilov berättar följande om en somalisk kvinna:

Kvinnan fick asyl i Sverige någon gång under 2000-talet och bodde sedan dess med ett permanent uppehållstillstånd, utan att ansöka om medborgarskap. När jag bläddrade i handlingar i ärendet stötte jag på ett skriftligt tips som var ett par år gammalt. Enligt tipset hade kvinnan ett uppehållstillstånd både i Norge och i Danmark när hon sökte asyl i Sverige i början av 2000-talet. Numera var hon medborgare i Norge. Uppgiftslämnaren påstod att kvinnan tagit emot socialbidrag från alla tre länder. Inte nog med det – direkt efter att hon fick asyl i Sverige reste hon till det land hon hade sökt skydd ifrån – nämligen till Somalia. Väl där sålde hon ett svensk uppehållstillstånd på anknytning till en somalisk man med tre egna barn för 120 tusen kronor. Mannen tog sig till Sverige och bor här som hennes ”man” medan hon fortsätter att bo i Norge.

Jag tror inte den här kvinnan reflekterat över att vara solidarisk med någon av de stater som säkrade hennes försörjning. I första hand gäller det att optimera sina egna inkomster, i andra hand riktas solidariteten mot den egna gruppen. Välfärdsstaten är i första hand en exploaterbar resurs, svenskarnas angelägenhet.

Det gäller för kurder som upprätthåller sin hederskultur, även när den går på kollisionsurs med det svenska rättssystemet. Det gäller för somalier när de trappar upp våldet i så kallade utsatta förorter. Det gäller för muslimer som begränsar kvinnornas frihet i samma förorter. Det gäller för islamister som ägnar sig åt att spränga i luften, eller på andra sätt, ta kål på ett godtyckligt urval av den otrogna majoriteten. Det gäller för romer som ekonomiskt hårdexploaterar sin roll som diskriminerade och förtryckta. Det gäller också för grupper som befinner sig i konflikt med varandra. Ett exempel är ungdomsgäng med ett antal ihjälskjutna som resultat, ett annat etniska turkar och kurder, ett tredje sunni- och shiamuslimer.

Det är här som den svenska maktelitens etnocentriskt grundade omoral syns tydligast. Den laborerar med ett antal dogmer (lögner), exempelvis att alla människor är lika mycket värda. Trots att den kräver att vi inte skiljer mellan vi och dem, drar den en skarp gräns mellan förtryckare och offer. Snacka om kognitiv dissonans! Också här finns ett utvecklat nyspråk. Trots att feminismen blivit statsreligion påstås kvinnorna vara förtryckta av patriarkatet. Men hur är det om vi lämnar dogmernas värld? Så här skriver exempelvis Alicia Heimersson om förtrycket, i en recension av journalisten och författaren Emma Leijnses bok: ”Fördel kvinna”:

Utbildade kvinnor blir allt fler och får allt bättre resultat jämfört med män, oavsett vilken nivå i skolsystemet vi tittar. Kvinnor har gått från att för 90 år sedan inte få gå på gymnasiet, till att ha kommit ikapp, gått förbi och nu dra ifrån. Jag kallar det en tyst utbildningsrevolution för att den pågått jämnt över de senaste 50 åren. På 1970-talet akademiserades också utbildningar som framförallt är kvinnodominerande och under 1990-talets ekonomiska kris var det framförallt de unga kvinnorna som tog för sig när utbudet av högskoleutbildningar blev större.

Den här typen av kunskaper stör inte uppfattningen att kvinnorna är förtryckta, eftersom det skulle innebära ett skott under vattenlinjen på förtryckar/offer-logiken. De förtryckta är alltid förtrycka, även när det inte är sant. Romer som ägnar sig åt att råna åldringar är givetvis förtryckta, de är ju romer. Muslimer må vara medlemmar i en världsomspännande umma vars troende medlemmar kan räknas i miljarder. Med ett svenskt perspektiv är och förblir de en religiös minoritet, vilket betyder att de är förföljda och förtryckta av islamofober.

Det är infernaliskt att religions- och ideologikritik kallas för en fobi, eftersom kritiken därmed transformeras till sjukdom. Muslimer förföljs av islamofober och därför är det synd om dem. Alla som utnämns till offer betalar ett pris för det till staten. Offer är inte subjekt utan objekt, vilket betyder underläge. Anledningen till att staten axlar sitt ansvar är att de behöver statens stöd för att klara sig här i livet. Med andra ord: De är dumma och passiva. Är inte det en rasistisk undertext, så vet jag inte vad som är det.

Ogillande av och rädsla för islam kan också vara ett lagbrott. Under 2014 kom det från muslimer till diskrimineringsombudsmannen in 217 anmälningar om diskriminering. På myndigheten blev det en rapport om dessa (gissa hur den finansierades). Där kan man bland annat läsa att diskrimineringen bör tolkas intersektionellt, som är ett av feminismens mest omhuldade begrepp. Det betyder att muslimska kvinnor bör förstås som offer i dubbel bemärkelse – de är ju både kvinnor och muslimer. I rapporten antas också mörkertalet vara stort. Långt fler muslimska kvinnor är diskriminerade än de som vänt sig till diskrimineringsombudsmannen. Offer i långa banor!

En anmälan, som i rapporten används för att illustrera att diskrimineringen kan bero på en orimlig misstänksamhet, är gjord av en mamma som berättar hur hennes dotter blir gripen av polisen för ett misstänkt bombhot mot en gymnasieskola. Dottern, en flicka i övre tonåren, ville överraska en kompis som fyllde år. Hon hade köpt en födelsedagspresent och tänkte ordna en skattjakt åt kompisen genom att gömma presenten på skolan och låta kompisen leta efter den:

/…/ Väl på skolan närmade hon sig två lärare och frågade var hon kan hitta årskurs ett elever. Lärarna undrar vad hon gör på skolan, vad hon heter, i vilken skola hon går och vad hennes kompisar heter. [Flickan] svarade på frågorna /…/ och lärarna sade att hon inte får lägga några föremål på skolan och att hon får lämna skolan. Sedan följde lärarna henne ut. På vägen ut passade [flickan] på att gå på toaletten. Efter fem minuter började lärarna banka på dörren och frågade vad hon gjorde där. När hon kom ut väntade fyra vuxna på henne. [flickan] försökte SMSa och få kontakt med sina kompisar [på skolan]. I väntan på svar gick hon till lobbyn hos företaget som ligger en våning under gymnasiet i samma byggnad och frågade om hon kunde sitta där och det fick hon. Under tiden som hon väntade såg hon skolpersonalen titta i smyg på henne. Hon tyckte att det var obehagligt. Hon tog hissen och lämnade byggnaden. Ute väntade hon igen på svaret från sin kompis. Och då blev hon gripen av polisen. Det visade sig att skolans personal hade ringt polisen och anmält BOMBHOT. Polisen förstod snabbt att det inte rådde något bombhot och ringde [flickans] pappa som kom och hämtade henne.

Någon diskussion som gör lärarnas agerande förståeligt bjuder inte diskrimineringsmannen på. Det är offrets perspektiv som gäller och exemplet avslutas med att mamman säger:

/…/ Vad är det som gör att vuxna människor inte ser en skör flicka framför sig, och av allt hon säger hör ”placera ett föremål” och blir skrämda till den graden att man ringer polisen. Är det hennes utländska namn och att hon inte ser medelsvensk ut?

Ja, vad i all världen kan det vara för något som gjorde att lärarna hörde varningsklockorna ringa? Tänk tanken att flickan verkligen var en terrorist och lärarna efter död och förödelse visade sig ha sagt ”Visst lilla gumman, vilken rolig idé att du ska gömma en present någonstans på skolan och så kan din kompis leta rätt på den!”

Efter det muslimska terrordåd den som den 7:e april i år skördade fem personers liv och skadade 14 personer, skriver Expo, denna kamporganisation för Sveriges undergång, en lång artikel om hur muslimerna mår. Många svenska muslimer är oroliga:

Samtidigt är många församlingsmedlemmar och moskébesökare oroliga för att kollektivt skuldbeläggas för terrordåden. En av dem som försöker samla erfarenheterna av islamofobi är Johanna Lihagen. Hon är aktivist och grundare till plattformen Muslimskkvinna. Plattformen ämnar att genom ofta anonyma berättelser synliggöra utsattheten för muslimska kvinnor. En grupp hon menar riskerar att bli särskilt utsatta i kölvattnet av terrorattacken.
– Jag känner ingen personligen som har blivit utsatt för något efter attacken i Stockholm men jag ser i sociala medier att systrar har blivit verbalt påhoppade. Rädslan har påverkat mig, mina medsystrar och min dotter som även hon bär hijab.
– Efter det som har hänt i Stockholm så tror jag tyvärr att det finns en del muslimska kvinnor som av rädsla kommer att isolera sig ännu mer, kanske finns det någon familjemedlem som är rädd att något skall hända och på så sätt också påverka flickan eller kvinnan.

Ansvaret inför offren tycks vara större än viljan att ställa förövarna till svars. Och offren för muslimsk terror tycks framför allt vara alla andra muslimer, de som inte begår terrorbrott. Det gäller att klippa bandet mellan islam och terrorism. Det blir mer angeläget att i mångkulturens namn ”hålla samman” än att nagla den skyldige. Är det förresten så säkert att Akilov är skyldig på det där islamska sättet? Hans bror, som bröt ihop när han fick höra om terrordådet har ju sagt att det berodde på att Akilov var olycklig på grund av svartsjuka, vilket Svenska Dagbladet fann angeläget att informera om. I själva verket älskade Akilov Sverige! Och enligt Aftonbladet var mamman förtvivlad, efter att sonen anhållits.

Statsministern kallar in de övriga riksdagspartierna för en manifestation av den svenska gemenskapen. Alla ska med! Utom sverigedemokraterna förstås. Vänsterpartisterna får inte heller vara med. Förklaringen är att gemenskapen bara gäller dem som har samma värdegrund. Men uj vad den gäller där! Hoppas att statsministerns ihopsamlade värdegrundsempati märktes bland muslimerna. De hade ju drabbats hårt av terrordådet på Drottninggatan.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.