Massinvandring för att skapa den nya människan


I dag är den norske journalisten Arnt Folgerø gästbloggare.

***

I sin bok om krisen i samband med massinvandringen från Afrika och Mellanöstern pekar den förre tjeckiske presidenten Václav Klaus på att man i ett sårbart Europa helt bortser från de risker och faror som invandringen leder till för europeiska staterna. När det gäller invandringen är det praktiskt taget förbjudet att fråga om kostnader, liksom att informera om de kulturella, sociala och ekonomiska riskerna för de västeuropeiska staterna, säger Klaus och hans medförfattare Jiri Weigl i boken” Folkvandring”, som nyligen översatts till svenska. Den svenska översättaren har valt att vara anonym, av rädsla för repressalier från arbetsgivaren eller facket. Att en översättare väljer att agera anonymt i ett sådant sammanhang, understryker frånvaron av fri debatt om den invandringskris som Västeuropas politiker har framtvingat. Det svenska exemplet visar tydligt att de västerländska eliterna varken välkomnar eller tål kritik av den förda politiken. Den ska förverkligas, oavsett om Europas medborgare vill det eller inte. De som tar risken att föra fram kritik ”utsätts för brutal offentlig stress och hotas med att förlora sina jobb – och de förlorar sin status som aktade medborgare eller som sanna européer”, som det står i boken.

Klaus´ och Weigls bok (båda är ekonomer och Weigl är också arabist) är ett försök att förstå de auktoritära attityderna hos EU:s styrande politiker och den nya form av meningsdiktatur som har utvecklats i västvärlden, mest känd under beteckningen politisk korrekthet. För de två, som vuxit upp i ett land som under efterkrigstiden var i händerna på den totalitära sovjetkommunismen, är det en chockerande upplevelse att bevittna hur de västerländska staterna är i färd med att avskaffa den liberala demokrati och den folkliga representation, som Östeuropas medborgare längtat efter under det sovjetiska oket. Klaus och Weigl anser att Västeuropas politiska elit är i färd med att införa ett totalitärt styre, som påminner om förhållandena i Östeuropa under sovjettiden. Och de som går i spetsen för denna politik är EU-kommissionens ordförande, Jean-Claude Juncker och Tysklands förbundskansler Angela Merkel.

Även om Klaus och Weigl ser en tydlig koppling mellan EU-elitens politiska mål och ambitioner i Bryssel, liksom hur eliten ”löser” immigrationsproblemet, så är de på det klara med att massinvandringen inte är medvetet utlöst av politikerna, för att påskynda integrationsprocessen inom EU.

”Sanningen är utan tvivel mer komplicerad, men vi är övertygade om att den aktuella migrationskatastrofen kommer mycket lägligt för dem som vill avveckla EU-ländernas nationalstatliga suveränitet, och att de utnyttjar och fortsätter att utnyttja den”, som det heter boken.

Den politiska EU-elitens förhoppning är att invandring av miljontals icke-européer skall revolutionera kontinenten. De hoppas att massinvandring skall lösa upp både den etniska sammansättningen och samhällsgemenskapen i de enskilda europeiska länderna. Dessa politiker anser att nationalstaten, med sin parlamentariska demokrati, har blivit en total bromskloss för visionen om ett nytt Europa och ett hinder för deras globala maktambitioner. Bakom denna vision finns drömmen om att skapa den nya människa, något som aldrig kan förverkligas inom nationalstatens ram, säger de två tjeckiska författarna.

För kännare av europeisk historia leder sådana tankar till den kommunistiska och den fascistiska supermänniskan, men det bör sägas att de två författarna överhuvudtaget inte gör sådana mentala språng i boken, även om texten kan peka i en sådan riktning. Det som de däremot pekar på som ett problem för den politiska eliten, är att hos den breda allmänheten vinna stöd för denna ideologi. Om eliten gick ut öppet med sina ambitioner, skulle de inte få gehör hos den allmänna opinionen för projektet att skapa en ny global människa och ett nytt samhälle. Det är därför som formandet av en europeisk superstat sker utan något demokratiskt mandat och följer ett slags korvskivetaktik, det vill säga de tvingar skiva för skiva, med ständigt nya kriser, igenom den önskade politiska utvecklingen, kriser som läggs till grund för att tvinga fram ”mer Europa”. Eftersom ingen någonsin har förklarat för de europeiska folken vad den europeiska integrationen ska leda till, behöver allmänheten heller inte förstå särskilt mycket av den europeiska migrationspolitiken. Folk i Europa behöver inte veta allt. Och det är just genom denna brist på kunskap om migrationens förutsättningar och konsekvenser, som eliten tror att de ska vinna stöd från de infödda befolkningarna för ett genomförande av projektet. Lite motstånd tolereras, men bara som en retorisk markering, och bara när medborgarna är mycket missnöjda med sakernas tillstånd, betonar Klaus och Weigl.

Det är svårt att förhålla sig till de anklagelser för projektet att skapa den nya EU-människan, som de två författarna riktar mot EU-eliten och de politiskt korrekta eliterna i Europa. Att sådana drömmar på ett eller annat sätt snurrar runt i eliternas hjärnor i både Västeuropa och USA, finns det ingen anledning att betvivla. Ett uppenbart uttryck för vilka det är eliten betraktar som ”undermänniskor”, som måste höja sin moral eller tas bort, kom från Hillary Clinton när hon under den amerikanska valrörelsen i höstas kallades dem som stödde Donald Trump för ”bedrövliga”. ”De bedrövliga” är människor som de politiskt korrekta definierar som rasister, homofober, xenofober och islamofober. I sin kamp för ”den nya människan” anklagar de politiskt korrekta sina kritiker för att lida av sådana fobier. Med den stämplingen ser de till att kritik uppfattas som omoralisk, inhuman och omänsklig. De historiskt bevandrade känner här igen ideologier som kommunism och fascism, liksom deras bruk av moraliska stämplingar och avhumanisering, för att ogiltigförklara kritiken.
Det är inte ofta som människoföraktet, hatet och den underliggande fascismen i den politiska korrektheten blir så direkt tydlig i stora, offentliga debatter, som skedde hos Hillary Clinton under den amerikanska valrörelsen. Men från detta val, kan man också hämta betydligt mer skrämmande exempel, som i en artikel i den konservativa tidningen National Review, där den ordinarie skribenten Kevin Williamson bjöd på följande tirad:

Sanningen (om Rostbältets döende samhällen) är att de förtjänar att dö. Ekonomiskt sett fungerar de som en fotboja för samhället i stort. Moraliskt är de oförsvarliga. Glöm teatraliskt Bruce Springsteen-nonsens. Glöm skenheligt snack om de hårt kämpande industristäderna i Rostbältet och konspirationsteorier om att kineserna och andra asiater stjäl deras jobb. Den vita amerikanska underklass är en ond, självupptagen kultur där de viktigaste inslagen är misär och begagnade heroinsprutor. Trump får dem att må bra. Som de fått heroin …

Hade Williamson skrivit så om någon annan grupp i det amerikanska samhället, skulle de politiskt korrekta slagit larm om rasism. Nu höll de käften, för det var i princip okej att ”den egna” underklassen beskrevs som ”icke-människor”, eftersom det är dessa människor som etablissemanget känner står i vägen för förverkligandet av det politiskt korrekta tusenårsriket, där så att säga alla gränser har avvecklats. Det är bara kritiken av projektet som hålls utanför.

Eliternas mångkulturella projekt har aldrig, såvitt undertecknad vet, debatterats i något europeiskt parlament och har heller aldrig gjorts till föremål för någon folkomröstning. På 1970-talet lades det fram flera motioner i det norska stortinget, som slog fast att Norges linje i invandringspolitiken skulle vara mångkulturell, det vill säga att Norges inställning till invandringspolitiken bör vara multikultur, vilket innebär att de olika etniciteter, religioner och kulturer borde bejakas och utvecklas i politiken. Man sade alltså nej till assimilationslinjen, där invandrare måste anpassa sig och bli en del av den nationella majoritetskulturen.

Klaus och Weigl tar lite fel när de säger att mångkulturen i Västeuropa har införts utan någon form av konsekvensanalyser. Även om sådana analyser inte har genomförts på den europeiska kontinenten, så har de i varje fall i Norge gjorts två utredningar som mer eller mindre halvhjärtat har intresserat sig för invandringens konsekvenser. Utskotten har inte fört fram några grundläggande invändningar mot den asylpolitik som bedrivs i Norge. Slutsatserna har varit att politiken är i sin ordning. Inte heller har stortingspartierna haft några betänkligheter inför en fortsatt asylinvandring. Det är också helt i linje med slutsatserna från Klaus och Weigl, som slår fast att det inom de politiska eliterna i Västeuropa inte finns några planer på eller någon vilja att ändra asyl- och invandringspolitiken. Och slagorden från det politiska etablissemanget i detta sammanhang är desamma som vi får höra efter muslimska terrorangrepp i västeuropeiska städer: ”Det viktigaste är att behålla lugnet. Vi kommer att fortsätta som tidigare, annars blir det en seger för terroristerna ”.

Genom begrepp som ”gemensam asylpolitik” och ett ”gemensamt försvar av gränserna” får den politiska EU-eliten allmänheten att tro att de kommer att införa restriktioner för asylimmigrationen. Men enligt Klaus och Weigl har de sagt rent ut att de kommer att reglera, legalisera och administrativt underlätta inflödet av nya invånare till EU. Och med fartyg, som finansieras av EU och stater som Norge i outtröttlig skytteltrafik mellan Libyen och Italien, dag ut och dag in, finns det ingen anledning att tvivla på vilka intentioner och ambitioner EU:s elit i Bryssel trycker till sitt bröst. Det stöd de får från den norska regeringen och den norska opinionen för denna trafik, är entydigt och obegränsat. Det kan snabbt konstateras att regeringen har finansierat driften av fartyget ”Siem Pilot” i nästan två år. Tillsammans med besättningen på räddningsbåten ”Peter Henry von Koss”, tilldelades besättningen ombord Humanistpriset (sic) och utnämndes till årets namn i Verldens Gang förra året, för att smidigt ha transporterat tiotusentals invandrare till Europa.

Klaus och Weigl anser att massinvandring från Afrika och Mellanöstern endast stöds av en minoritet av den allmänna opinionen i Västeuropa, medan de flesta är oroliga över massinvandringens konsekvenser. Faktum är att de politiska partierna som varnar mot denna politik är en tydlig minoritet. I Norge finns det inte ett enda politiskt parti i parlamentet som förespråkar en ändring av asyllagen, eller av de internationella konventioner som reglerar asylpolitiken. Dessa konventioner har en helt annan grund än den nuvarande situationen, där hela kontinenters befolkningar kan resa till Europa för att söka asyl och kräva ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Det händer eftersom politikerna har banat väg för dem, och eftersom de inte är villiga att lägga om politiken. Och resultatet? Enligt Klaus och Weigl: Kaos och att välfärdsstaterna i Europa raseras. Enligt Merkel Juncker och EU:s elit banar de väg för EU:s nya människa.

Arnt Folgerø

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.