Din tystnad


Du avskyr det du i dina svarta stunder kallar för min högerextremism. Du tycker att jag har gått politiskt vilse (åt höger – åt vänster är det aldrig helt fel) medan du själv håller ett hälsosamt avstånd till politiken och försöker leva ett normalt liv. Säger du. Du tänker absolut inte låta dig fångas in av någon extremism, varken till höger eller till vänster. Du föraktar dem som röstar på Sverigedemokraterna och du vägrar att tro på alla dessa rasistiska och fascistiska domedagsprofeter, som påstår att Sverige är på väg att gå under.

Innan jag går vidare, en gemensam utgångspunkt. Det är inte så att du är god och jag är ond. Även om du ogillar att jag ”förändrats”, så vet du att jag inte är ond. Du har nog innerst inne förstått, att också jag vill göra det goda, även om du tycker att jag har felaktiga och reaktionära åsikter. Jag vet att du inte vill lyssna på det jag har att säga men snälla, ge mig en kvart, eller en halvtimme kanske. Sänkt gard och öppet sinne under en kafferast, det borde jag väl ändå vara värd, efter alla dessa år. Jag ska försöka att inte bli mångordig.

Det finns två avgörande skillnader mellan oss två, när det gäller att förstå samtiden. Den ena är att jag, i motsats till dig, inte bara tar del av etablerade nyhetsmedier som P1 i radion, Rapport i teve och Dagens Nyheter. Jag läser också debattböcker, forskningsrapporter och mail jag får från medmänniskor, som är lika oroade som jag över det som händer med Sverige och Västvärlden. Inte så få av dem är högt utbildade forskare av olika slag. Jag läser också mycket på nätet, även det du kallar för hatsajter, sådana som enligt etablerade media serverar Fake news. Nu är det inte så enkelt som att redaktionerna på Dagens Nyheter och i Rapport står för sanningen, medan nätet svarar för överdrifterna och lögnerna, men jag ska inte utveckla det temat, därför att då skulle du förmodligen tröttna.

Den andra skillnaden är att jag ser ett mönster, eller kanske snarare att jag letar efter ett mönster, i det som jag genom många olika källor får veta. När Stefan Löfven – det kunde lika gärna ha varit Fredrik Reinfeldt – säger att det är viktigt att vi kämpar för integrationen, att nu ska alla av oss som inte är sverigedemokrater eller vänsterpartister hålla ihop därför att alla människor har samma värde och vi ska inte skilja på vi och dem – ja, alla de där förföriska orden – så vet jag att verkligheten traskar åt det motsatta hållet.

I slutet av 1990-talet satsade Göran Persson 1,7 miljarder på att integrera Sveriges mest invandrartäta bostadsområden. Då beskrevs segregationen som ett problem i sju storstadskommuner. I dag är siffran sjuttio kommuner och de finns inte bara runt de större städerna. Politikerna har i fyrtio femtio år sagt att segregationen är farlig och att integrationen är viktig, men det har inte lett till att Sverige integreras, utan tvärtom. Landet blir allt hårdare segregerat. Rika områden blir rikare och de invandrartäta packas med allt fler invandrare, de flesta av dem numera lågutbildade muslimer från världens sämst fungerande länder, politiska härdsmältor som Syrien, Eritrea, Afghanistan och Somalia.

Alla dessa politiker som gör karriär på att kämpa för det goda och rätta, de vill inte bo i något utsatt område, för att motverka segregationen. Vänsterledaren Jonas Sjöstedt föredrog länge Östermalm och om jag inte är felunderrättad trivs Stefan Löfven utmärkt i Sagerska palatset. Inte heller vill maktens företrädare sätta sina ungar i någon segregerad förortsskola, lika lite som de tänker slösa tid med att köa på vårdcentralen. Regeringskansliet har en skattemedelsfinansierad gräddfil till det privata Sofiahemmet. I det land där vi inte ska skilja på vi och dem är avståndet mellan maktelit och underklass av en helt annan dignitet än i det Sverige där jag växte upp och gavs chansen till framgång, trots mitt egensinne, trots att mitt nätverk bestod av Harry, Lasse och Krille, syrran med boyfriend och vår ensamstående och luspanka morsa.

I går och idag. Hur blir det i morgon? Det samhällspussel jag lägger visar upp ett framtida Sverige som liknar många fattiga länder utanför Europa, i det som brukade kallas för tredje världen. De rika förskansar sig i mer eller mindre väl bevakade öar av lyx och välstånd, i ett vidsträckt urbant landskap befolkat av en mångkulturell underklass, med islam som den dominerande religionen. Samhällshatets drivbänkar. Där fattigdomen är permanent och våld är den ventil som lättar på trycket.

Vi som larmar och gör oss till har fått känna på vad det kostar att utmana makteliten. I Sverige har opposition blivit farligt. Vi häcklas av förmögna clowner som Henrik Schyffert och Soran Ismail, framgångsmänniskor som missat att det är makten som ska tuktas. Till och med författare och journalister tycker att vi som ställer besvärande frågor om invandringspolitiken bara ska hålla käften. I yttrandefrihetens namn driver deras organisationer en synnerligen aktiv kamp mot yttrandefrihet. Den 24 april i år rapporterar DN glädjerusigt att antalet författare som protesterar mot yttrandefriheten stigit från 127 till 182. Först tänker jag som Jesus, ”Fader förlåt dem ty de veta icke vad de göra”. Men sedan spolar jag Jesus. Här är det nödvändigt med andra vägledare.

Värdegrunden med sin avgrund av karaktärsmord och mista-jobbet-repressalier har blivit den svenska demokraturens alternativ till Sibirien och tortyr. I synnerhet har kvinnor bejakat maktelitens signaler och rusar i sin iver före med att förverkliga ett samhälle, där de inte heller själva kommer att vilja leva. Innan jag började skriva på denna text läste jag om hotade och rädda bibliotekarier i förortsbibliotek, som blir knarklangarnästen och värmestugor för tiggande romer. Trist, men kulturkoftorna fortsätter plita på sina välkomstplakat, förväntansfulla inför nästa massinvandringsattack. Upp flyga orden, tanken stilla står. Det finns en elak men träffande politisk beteckning för dessa förförda medborgare: nyttiga idioter.

Om jag påstod att du är en politisk idiot, skulle du känna dig gravt förolämpad men inte träffad. Sådana oförskämdheter får dig bara att höja garden. Det faller dig aldrig in att ifrågasätta dina egna politiska ställningstaganden utan effekten blir den motsatta, du förskansar dig och slår dövörat till. Du låser till och gömmer nyckeln så väl att du förmodligen inte ens själv kan hitta den. Jag vet, eftersom jag försökt.

Eller tag den tystnad som du förespråkar, i din iver att leva ett normalt och opolitiskt liv. Det är stor skillnad på den hälsan-tiger-still-tystnad som råder i ett samhälle där makteliten respekterar folkviljan och den tystnad som är ett nödvändigt skydd inte bara mot att drabbas av maktens repressalier, utan också mot att bli socialt avrättad och förvisad av den egna kretsen. Kostnaden hamnar på en annan faktura, och den är skrämmande hög. Alla dessa tysta medborgare ger sitt samtycke till att makteliten fördjupar åsiktsförtrycket och med myrsteg, men likväl obevekligt, förpassar välfärdsstaten till historien. Obs, välfärdsstaten men inte högskattesamhället!

Den svenska demokraturen är inget jag vill lämna i arv till nästa generation. Givetvis vill inte heller du lämna ett skitsamhälle i arv, men din spelplan ser helt annorlunda ut. Du tror att kampen mot rasism och segregation ska rädda oss alla. Det goda, fria, demokratiska, mångkulturella samhället, det är den vision som du vill hålla fast vid, därför att det är den bild av samhället och framtiden som makt och media tvingar på dig. Jag vet att den visionen inte fungerar. Mångkultur handlar inte om gränslös frihet och mångfaldens rikedom utan om sönderfall, konflikter och misär. Foga samman pusselbitarna och du kommer till samma resultat som jag. Tre pinfärska exempel:

Pusselbiten Bidragsbedrägerierna: Statliga Riksrevisionen och Ekonomistyrningsverket har räknat ut att mellan tio och tjugo miljarder årligen förvinner ner i fel fickor. Det sas inte vilkas fickor det var, men jag vet en del om detta. Ett exempel är att asylsökande registrerar flera identiteter för att kunna kvittera ut flera bidrag. Den terrormisstänkte Rakhmat Akilov har haft minst två identiteter i Sverige. Det är sådant som myndigheterna endast undantagsvis kollar upp.

Pusselbiten Blåljuspersonal: För några dagar sedan meddelades i teves Rapport att under förra året förstördes och skadades 87 polisbilar. Punkterade däck, stenkastning. Inget sas om segregerade förorter och invandrarkillar. Det som nyhetsankaret inte heller andas en stavelse om är att det pågår ett lågskaligt inbördeskrig mellan det etablerade samhället och de segregerade förorterna. Poliserna befinner sig vid frontlinjen, vilket är en av orsakerna inte bara till all denna polisbilsskadegörelse utan också till att många poliser lämnar yrket och att det är svårt att rekrytera nya. I trygghetsnarkomanernas land vill givetvis inte polisen jobba där det är farligt. De som står för attackerna är förorternas unga aggressiva tonårskillar. De föraktar ”svennesamhället”. De 87 polisbilarna har ingen plats i din vision av det framtida Sverige. Det har heller inte de trehundra av medborgarnas bilar som bara i Malmö brunnit under årets fyra första månader. Det här kan man läsa i ett pinfärskt nummer av Dagens Juridik:

Sverige står inför mycket allvarliga problem på grund av unga kriminella män i utsatta områden. Både Kriminalvården och polisen talar om en ”enorm nivå av våld och ett monumentalt förakt för myndigheter” – samtidigt som straffen inte har någon som helst effekt. Det framkom vid ett seminarium i Justitieutskottet idag.

Pusselbiten Välfärd: I Sydsvenskan kunde man för några dagar sedan läsa att förre invandringsministern Tobias Billström uppmanat Stefan Löfven att ytterligare minska invandringen:

Flera skånska kommuner går på knäna till följd av ett stort antal nyanlända flyktingar. På så sätt har flyktingkrisen också blivit en kris för socialtjänst, grundskola, gymnasier och bostadsförsörjning. I Region Skåne upplever barn- och ungdomspsykiatrin samt folktandvården liknande problem.

Och under en paus i skrivandet läser jag på text-tv att en person just skjutits till döds i Lövgärdets centrum, ett utanförskapsområde i Göteborg, och att multiresistenta bakterier av typen ESBL carpa, som står emot nästan all antibiotika och som har hög prevalens i Asien, fortsätter att öka i Sverige. Men inte ett ord om att det möjligen kan ha med massinvandring att göra.

Visst, problematisk rapportering, men ingenting mer. Du vill inte ta till dig någon mörk bild av Sverige. Som du så många gångar förklarat för mig vill du leva ett ljust och trevligt liv. Det är den avgörande skillnaden mellan oss två. Jag oroas över samhällsutvecklingen och vill veta mer. Du vill inte förbittras och bli mörk till sinnet. Du vill inte syssla med politik. Du suddar bort mig, budbäraren som inte håller tyst.

Du vill vara lycklig, säger du. Nå, blir du det? Eller blir du ytterligare en av alla dessa olyckliga svenska kvinnor? En pusselbit till: I år, på kvinnodagen den 8 mars, presenterade Arbetsmiljöverket rapporten ”Kvinnors arbetsmiljö” där de visar att kvinnorna i Sverige mår allt sämre, i synnerhet på jobbet.

Arbetsmiljöverkets egen förklaring är bristande jämställdhet och myndigheten rekommenderar ”ett genusmedvetet systematiskt arbetsmiljöarbete”. Är det rätt åtgärd? Fan tro’t! Vi svenskar lever ju i radikalfeminismens oerhört framgångsrika tidevarv. Såväl regeringen som en majoritet av övriga toppolitiker är uttalade feminister och i dag kan fler kvinnor än någonsin ägna sig åt universitetsstudier, istället för att stå vid spisen och föda barn. Till och med det upplysta patriarkatet står på kvinnornas sida. Varför är då inte också den svenska kvinnolyckan större än någonsin?

Nej, nu rinner kafferastshalvtimmen iväg. Jag avslutar med att skärpa tonen.

De olyckliga kvinnorna. Men jag har också frågor till männen. Varför förstår ni inte att den egna gemenskapen måste försvaras? Det är er uppgift att skydda det egna geopolitiska reviret gentemot inkräktare. Varför gör ni inte det? Det är er sak att se till att makteliten inte skänker bort våra pengar, frukten av vårt arbete. Varför gör ni inte det?

Klyftan löper mellan de vakna och de förförda. Jag är vaken och ser det som händer. Du är förförd av den retorik som medierna dränker oss alla med. Vi som är vakna är förtvivlade och frågar oss varför så många svenskar (och västerlänningar) låter sig förföras. Handlar det om en social psykos? Är det en fredsskada – att vi inte förstår att vårt samhälle måste försvaras. Är det en form av pseudoreligion? Jag skulle också kunna kalla det för dumhet. Att du är klyftig är utan betydelse, eftersom du gör dig dum. Du vet inte och du vill inte veta. Den kloke vet att den dumme är dum. Men den dumme vet inte att den kloke är klok.

Alla ni goda och tysta som en dag packar era väskor och lämnar ett Sverige ni inte längre vill leva i, kommer ni någonsin att förstå ert svek? Kommer ni någonsin att känna skam över det samhälle ni lämnar kvar till dem som ingenstans har att fly? Många gånger har jag frågat dig varför du inte ser det som händer? Men du svarar aldrig. Du vänder dig bort från mig. Det är inte samhället du skäms för. Det är mig.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.