Att förstå sin samtid II – Gruppmoralen gör oss solidariska med fientlig politik


Pseudonymen PH återkommer med en lång och kompakt text. För mig bestäms teoretiskt tematiska texter – det här är en sådan – av sitt förklaringsvärde. Jag kan utan omsvep erkänna att jag önskar det hade varit jag som skrivit den. Det är en av de absolut bästa som publicerats på bloggen, inbegripet det som Gunnar och jag skrivit. Många dimmor skingras.
K-O Arnstberg

***

Gruppmoralen
När jag läser alternativmedia så återkommer ständigt frågan varför vi har ett etablissemang som utan minsta tvekan, och utan att utreda, så i grunden förändrar Sverige. Vi ser nu resultatet, ett kaos nästan överallt. Invandringen har varken varit problem- eller kostnadsfri och det finns ingenting som tyder på att det kommer att bli bättre i framtiden, tvärtom.
Varför är MSM-journalister så eniga om invandringens välsignelse och varför försvarar de en utveckling som främst slår mot de svagare i samhället? Varför låser politiker in sig med en politik som kommer att ge dem stora bekymmer i framtiden, så stora att vissa partier helt kommer att försvinna? Det enkla svaret är att de kan inget annat. De är låsta av tidens gruppmoral.

I en debatt i Swebbtv nyligen ställdes också frågan varför. Fritt tolkat menar Jan Tullberg att ingen törs vara den första att ha en avvikande åsikt och Nima Dervish menar att svenskar, trots att de ser sig som individualister, är väldigt kollektivt orienterade. Gunnar Sandelin menar att de personligen inte vill diskutera saken och Andreas Henriksson att vi är väldigt konsensusstyrda.

Min egen förklaring är att vi är lojala mot gruppen (svenskarna), ledningen (etablissemanget) och gruppmoralen (värdegrunden). Detta är en naturlig och riktig instinkt för oss människor. Vi måste hålla ihop och vi måste ha en ledare. Problemet ligger i att vår ledning inte är lojal mot oss utan mest mot sig själva och mot den grupp de egentligen representerar, etablissemanget, de som sitter på pengar och har inflytande i världen. Sverige styrs idag med en gruppmoral som innebär ”allas lika värde”, det vill säga vi svenskar har inte längre en särställning, i princip framför vem som helst i världen. Paradoxalt nog så innebär detta den ultimata egoismen. Allas lika värde innebär att mina intressen inte längre skyddas av min egen grupp och jag måste alltså klara mig själv i en allas kamp mot alla. För dem som inte lyckas bra av svenskarna, ja sorry. Alltså: Vi är betingade, evolutionärt skapade, att vara lojala mot en ledning som inte bryr sig om svenskarna som grupp. Saken förklaras närmare nedan. Beträffande journalister och politiker är de en del av den makt- och klätterpyramid, vars klättervillkor bestäms av den gruppmoral-värdegrund som vår ledning satt. Denna ledning består inte bara av regeringen utan också av chefredaktörer, partiledare och intressegruppers toppar, speciellt offergrupperna.

Gruppmoralen har en väsentligt viktigare roll för vad som sker i Sverige idag än vad som förut noterats. Det är den som avgör hur vi röstar och vad vi i det publika stöder. Här är det viktigt att betona att gruppmoral har vi endast för att stödja gruppens funktion samt försvara den egna positionen. Den privata moralen är nästan alltid en annan. Därför kan vi hylla mångkultur men i privatlivet samtidigt sky den i alla dess former.

Gruppmoralen formas i en komplicerad lojalitetspyramid styrd av vår vilja att vara solidariska med vår grupp. Överst står landets ledning med en påbjuden värdegrund som sätter spelreglerna för samhället. Direkt chefsstyrning behövs inte utan vi tar intryck och anpassar oss. SVT exempelvis, antar påbjuden värdegrund automatiskt. Det är tveksamt om de är så vänster som de beskylls för. De är istället solidariska med Sveriges ledning och de drivs av en kvinnlig diskurs av relation och omvårdnad som den uttrycks i ”allas lika värde”. Det är ledningen, sjuklövern egentligen, som är vänsterradikal, via särintresset feminism, som sjuklöverns alla ledare påstår sig omfamna. Politiker har dock inte helt fria händer i att forma värdegrunden. I själva verket så måste de ofta anpassa sig efter media i vad partierna kan kampanja kring, då journalisterna fungerar som åsiktspolis. De äger ju det publika rummet, skampålen och drevet.

Partierna har sedan länge tappat kontakten med väljarna och deras önskningar, vilket gör att det är makten som idag är partiernas egentliga kärnverksamhet. Precis som för industri och media gäller det därför för politiker att skapa en kundrelation genom att få väljaren känslomässigt bunden till det ”goda partiet”. Det görs via dagens positiva diskurs: godhet och omvårdnad. Det är denna diskurs som gör dem handlingsförlamade. En kritisk hållning till ”flyktingar” och tiggare blir omöjlig, speciellt som media hela tiden ger värdegrundsstyrande bilder, allrahelst av barn och kvinnor som gråter vid taggtrådsstängsel.

Värdegrunden
Vi är alla kuggar, vi kommer i tid och gör det chefen säger utan att (öppet) ifrågasätta. Vi är vana att samarbeta för att åstadkomma något större. Allt detta förutsätter ett gott syfte. Samhället behöver en gruppmoral, gemensamma spelregler som underlättar kommunikation och som gör att vi kan lita på varann. Det var dock lättare förr. En gången tids svenskar formades i en tid av etnohomogen tristess, påstås det. Tilliten var hög och vi trodde på våra politiska ledares kunskap och omsorg. De var folkhemmets föräldrar och vi var barnen som glatt lämnade över det mesta av vår lön för att de skulle ta hand om oss. Den svenska modellen. Trygghet och välfärd för alla. Vi var internationellt ganska stolta över detta, vilket skapade en viss uppblåsthet – kanske mest hos vår numera feministiska regering, som började tycka att de inte längre var representanter för svenska folket, utan dess upplysta ledare av Guds Nåde. När därför en större plattform erbjöds genom EU och FN, så var de beredda. Vi har en del att lära omvärlden i HR-frågor, som Margot Wallström uttryckte det, varefter hon snabbt gjorde sig till ovän med stormakter, Israel och öststaterna (det vill säga främst demokratierna). Även om vår regering är världsbäst på att dela ut svenskarna skattepengar till världens olika folk och organisationer, så har alla tydligen inte imponerats av regeringspolitikernas överlägsna moral. Inte heller har svenska folket visat sig ha en lika högtstående moral som ledarna. Därför ska ”den rätta värdegrunden” säkras genom obligatoriska undervisningsmoment i alla skolor. Kommuner och institutioner utbildar också sin personal genom olika inköpta värdegrundskurser.

Att vi tolererar att uppfostras på detta sätt visar hur trogna vi är mot gruppmoral och ledning och det visar också den använda härskarteknikens styrka. Denna vår underordning gör att företrädarna utan motstånd kan bre ut sig under självförhärligande former, medan vi hukar och gömmer oss. Detta går troligtvis för att de genom medias försorg plötsligt äger alla goda värdgrundsord och oppositionen, alternativrörelsen alla de dåliga. Detta är ju en av kärnorna i medias härskarteknik.

Uppdelningen av människor och tankar i goda respektive onda är så effektiv att media blir låst i vad de kan göra. De vägrar därför en debatt de aldrig kan vinna. De blir till slut tvungna att diskutera integration när problem tornar upp sig, men det får inte gå så långt att relevansen av etablissemangets värdegrund äventyras (ex. ifrågasätta invandring och volymer). Att visa en blotta förstör nämligen härskarteknikens trovärdighet, den att de av ren omtanke förtrycker en opposition.

Den svenska värdegrunden, ”allas lika värde” kan kallas Bamse-moralen då den på sätt vis uttrycks bra av seriefiguren Bamse. Det är en björn som genom dunderhonung kan bli jättestark. Bamse är alltså vi svenskar och mest den vite mannen. Bamses devis är att om man är stark så måste man vara snäll. Dagens politiker som växt upp med denna nalle har omformat devisen till sin viktigaste politiska princip. Misshandel, rasism, sexism mot ”de starka” svenskarna är därför lappri. Mord på kopter (associerat starka) och vita sydafrikaner får knappt en notis. Man kan därför inte heller kräva att invandrare ska legitimera sig, lyda Sveriges lagar, att tiggare inte ska skita ner, trakassera och ockupera. Man ska också förstå att det finns orsaker till att barn från Afghanistan ljuger, drogar och tafsar. Detta synsätt illustreras bra när DN mörkar övergrepp, drogproblem, ålderslögner och när vår högste polischef Dan Eliasson kommentar till ett nyss utfört mord på en kvinnlig vårdare, utfört av ett ensamkommande ”barn”: ”Vad är det för trauma han bär med sig?”.

Bamsemoralen gäller dock inte när något händer etablissemanget. Ett mäktigt och totalt dominerande etablissemang blir skräckslaget när en kritisk röst vill få ställa ut på bokmässan och när en invandrare knackar på Thomas Mattson dörr för att ställa frågor. Detta blir ett oerhört brott, som ältas i media i veckor med krav på avskedande, uthängning och lagändringar. Då förvandlas de till små rädda möss.

Gruppmoralens uppkomst och roll
Gruppmoralen är viktig för att få gemensamma spelregler och lojalitet inom gruppen. Den behöver inte vara bra i sak och övertänkt för att fungera men den måste låta bra. Alla diktaturer har en gruppmoral som låter bra, som hyllar folket och ledaren samt den rätta ideologin, det vill säga den ”rätta gruppmoralen”. Om vi accepterar gruppmoralen får vi trygghet och gemenskap, därför gör vi det. När gruppmoralen rasar befarar vi kaos, vilket gör att vi blir aggressiva mot dissidenterna. Kanske det är detta som västerlandet inte förstår när det gäller Islam och Mellanöstern. Viljan att föra in västerlandets moral, det vill säga demokrati, individualism och hedonism, och därmed upplösa deras existerande moral, leder mycket riktigt till inbördeskrig, förfall och kaos. Den arabiska våren är en västerländsk dröm utan kontakt med verkligheten. Det är en form av kulturell imperialism, när vi tror att västerländska värderingar är så överlägsna att andra folk omedelbart transformeras när de får möjlighet till det. Hur fel och mot människans natur är inte den tron? Förändring måste alltid ske långsamt med bevarande av gruppens trygghet och enhet. Terror och självmordsbombning kan ses ur samma perspektiv. Västerlandets kulturella imperialism upplevs som hotfull mot deras gruppsammanhållning. Detta förklarar att terrordåden främst slår mot symboler för den västerländska kulturen i de större städerna. Det handlar kanske inte främst om att omforma oss till deras moral, utan om viljan att försvara sin grupp genom att visa att den är mäktig.

Gruppmoralen formades när människan levde i jägar- och samlarsamhällen. Dessa bestod av stammar vars storlek bestämdes av områdets försörjningsmöjligheter. När dessa var uttömda måste man flytta till ett nytt område, kanske i takt med säsongen. Förflyttning, jakt, tvister, fördelning av mat och annat, allt krävde ledning, beslut, organisation och moral. Det var då vårt tal, förmåga till abstrakt planerande och tänkande stärktes. En ledare behövdes som tillsammans med ett stamråd (som i tinget, embryot till demokratin), hade förtroendet att besluta åt hela gruppen. Han, vilket det nog oftast var, behövde troligen inte vara fysiskt stark utan istället ha auktoritet genom visad moral och omtanke om gruppen, ha lång erfarenhet och förmåga till symboliskt-abstrakt tänkande. Rådet och ledaren bedömde allt från tvister till när och hur en förflyttning skulle göras, var det bästa nästa området fanns, hur jakten skulle gå till, hur resurser skulle fördelas. För att beslut ska kunna verkställas krävdes också moral och solidaritet hos gruppmedlemmarna. Det är denna solidaritet som etablissemanget idag utnyttjar för egen vinning. Idag ser polis och åsiktspolis till att moralen följs. Åsiktspolisen är media. Religionen har i Sverige tidigare varit en sorts åsiktspolis men i takt med att den försvunnit har journalisterna tagit sig upp på predikstolen. De ser sig som garanter för att den anförda gruppmoralen hålls och skvallrar och hetsar mot dem som inte följer denna.

Även personliga relationer mellan människor kräver moral. Exempelvis gjorde bristen på p-piller och den enorma försörjningsbörda ett barn medförde att det var extra viktigt att mannen kunna lita på kvinnan, när mannen var borta på jakt. De moralregler för sexualitet som vi finner märkliga idag, när p-piller och ekonomisk trygghet erbjuds, har troligen sitt ursprung i dessa villkor. Otrohet kunde leda till att gruppen blev dysfunktionell vilket försämrade gruppens sammanhållning och funktion.

Allt detta ligger till grund för gruppens funktion även idag. Vi har en grupp, ledning och moral som vi solidariserar oss med och en press som försöker hålla ordning på oss. Problemet ligger dock i hur grupper formerar sig i en allt tydligare global värld, vilket lett till att gruppmoralen är fientlig; ledningen har inte längre någon direktkontakt eller nära relation till gruppens medlemmar. Istället har de en intressegemenskap av internationell karaktär. Vi som består av gruppens medlemmar har dock kvar vår instinkt att vara lojala mot makten för att få gruppen att fungera. Hellre en dålig moral än kaos.

Män och kvinnor försvarar gruppmoralen på olika sätt

En viktig men svårdiskuterad fråga är feminismens roll i allt detta och om det finns en skillnad mellan män och kvinnor. Sverigedemokraterna domineras exempelvis av män. Det svenska etablissemanget har genom sina feministiska bekännelser faktiskt utsett kvinnan till en erkänd offergrupp, alternativt att vara en sorts bättre människa. Detta är en del av härskartekniken. Det är lätt att klistra onda-goda etiketter på feministiska frågor och drämma till kritiker med hat-argumenten. Detta blir också möjligt, eftersom vi män är så positiva till allt som sägs vara bra för kvinnor. Under flaggan feminism är det lätt att styra människor och samhället dit man vill. En trojan alltså.

Utgångspunkten för följande analys är konstaterandet att den förda invandringspolitiken har flest kvinnliga sympatisörer men, paradoxalt nog, främst drabbar kvinnorna själva negativt. Otryggare, sämre pensioner, , fler sexuella övergrepp, kraftigt ökad stress och kaos för kvinnliga yrken som skola, sjukvård och socialtjänst på grund av invandringen. Bostadsbrist för låginkomsttagare och deras barn, ökad kommunalskatt för att nämna ytterligare några negativa konsekvenser. Detta är försämringar för alla, men relativt sett mest för kvinnorna. Ändå är dessa mest positiva till hög invandring och mest lojala mot etablissemangets ledning. Troligen beror också detta på en genetiskt nedärvd egenskap. Det är viktigare för kvinnan än för mannen att hitta tryggheten i en fungerande grupp, eftersom mannens intresse ligger mer i gruppens funktion och ledning. Män kan även se sig ha fördelar av ett ”maktövertagande”. Kaos är ofta en större katastrof för kvinnor än för män. Till detta kommer att dagens samhälle styrs med kvinnliga frågor som ideal. Omvårdnad, relation och omtanke är ju fraserna, även om de är tomma.

Individualismen kan vara en orsak till att vi hamnat i en värld med feminina värderingar där omvårdnad om gruppen är oviktig och ersatts av fokus på omvårdnad och omtanke i individuell form. Vi definieras idag av våra personliga behov. Kvällspressen skriver om konsumtion som det egentliga livsinnehållet. Det är mat, resor, sex, hälsa, goda gärningar, kläder och spänning inkluderande brott och drev. Dagspressen inkluderar personlig karriär, hur man blir miljonär, intressanta kulturpersoner som förverkligar sig, som är starka etc. Gruppens intressen som exempelvis nation, familj och kyrka anses ointressanta för den nya svensken. Familjens barn och gamla tas ju ändå hand av samhället och i övrigt så sköter ju samhället skattetransfereringar mellan människor. Det blir ett liv utan större personligt ansvar, vilket kan vara behagligt, även om vi på så sätt blivit omyndiga. Inget är längre vårt ansvar utan samhällets. Mannen och kvinnan har förlorat sina roller i den individualistiska filosofin. Etablissemangets mantra är ju att vi är människor allihop; Vi behöver inte dela upp oss i grupper. Denna jämlikhetstanke måste dock formuleras bakom portkoder och väktare i innerstaden vita områden, för att just skydda sig mot dessa människor. Manliga dygder som försvar, översikt och planering för gruppen är i strykklass. Kvinnor tillsätts som försvarsministrar trots dokumenterat ointresse. Detta anses troligen stärka freden. Tankegången är inte slutförd men det ser bra ut. Denna individualism, som etablissemanget trivs så bra med, är basen för samhällets gruppmoral. Den dissar enligt ovan det manliga intresset att planera för och skydda den egna gruppen, liten eller stor, till förmån för ett allas lika värde. Visst det är paradoxalt att ”allt åt alla filosofin” resulterar i egoism, men detta blir ju resultatet då gruppskyddet försvinner. Alla vill ha, ingen vill betala. Någonstans bakom ligger diffusa tankar om patriarkatet och den vite mannens orättmätiga position.

Hos alla primater skiljer sig honor och hanar åt beträffande storlek och könsroll. Så är det också för människan. Det betyder inte att vi måste låsa oss vid en evig könsdifferentiering men att erkänna en nedärvd könsroll förklarar mycket. Det finns skillnader i intressen och hur gruppmoralen försvaras. Om vi nu hoppar över ideologin och ser på hur män och kvinnor uppför sig i världens mest jämlika land så är detta helt uppenbart. Kvinnors primärintressen fokuseras på relationer och omvårdnad, som inkluderar försörjning och moral. Mannens primärintressen är mer på ett plan av abstrakt tänkande med planering i ett helhetsperspektiv, det vill säga den inriktas på gruppens försörjning, på samhällsfunktion och försvar. Allt enligt de roller som utvecklats evolutionärt.

Den svenska politiken kännetecknas klart av att den följer ett kvinnligt paradigm fokuserat på relationer och omvårdnad och inte gruppens väl och ve. Planering och utredning av invandringens konsekvenser är tabu. Omvårdnad och ömmande av flyktingar som man kan ta hand om dominerar. Den feministiska flyktingpolitiken kännetecknas av att det bara är de som lyckas ta sig till Sverige som ska tas om hand och vårdas. Ett abstrakt omhändertagande i deras hemländer uppfyller inte behovet att vårda och betyda något för någon, relationen. Ett manligt tänkande som kanske företräds av Jimmie Åkesson, är att se hela gruppen flyktingar och planera på ett rättvist sätt för dem, att till och med se att det är just kvinnorna och barnen som är kvar i flyktinglägren.

Den ständige Gudrun Schyman tycker att koll på finansiering av ”rättigheter” är ointressant och ett manligt försvar ska ersättas med ett gendercertifierat civilförsvar. När sverigedemokraterna nyligen föreslog en kostnadsutredning för att kunna fatta rationella beslut inom invandringen resulterade det i ett samlat skri från ett antal äldre kvinnor från de andra partierna. Istället för kostnadsutredning skulle man ge ”kärlek”. Att detta kunde sägas utan intern kritik visar tydligt Sveriges gruppmoral. Kärlek ska överskugga all reflektion och hänsyn till svenska skattebetalare och kvarvarande flyktingar, om de ens är flyktingar. Man kan nu fråga sig om alla beslut följer samma ”argumentering”.

Reaktionen på SD:s utredningsförslag illustrerar en annan intressant sak. Sättet att argumentera för sin ståndpunkt från de upprörda kvinnorna var: “En fullständigt vidrig människosyn” (S), ”jävla” och ”skitsnack”, “vidrig åsikt” (MP), ”horribla synen på människor” (Fi), “Ni borde skämmas” (V). Detta är inte argument, detta är höga larmskrik, som vid fara. Det blockerar tänkandet och syftet är att peka ut en fiende. Detta sätt att larma är nog också evolutionärt utvecklat. Den lilla flickans genomträngande gälla skrik som signalerar fara, görs aldrig av pojkar i samma ålder. Att ta del av många kvinnliga krönikörer ger samma känsla av att de ideligen slår larm. Dissidenten eller omoralen pekas ut i ett högt tonläge, så att männen ska rusa dit och agera, vilket de gör genom myndiga fördömanden. Men eftersom den manliga aggressiviteten är tabu så behövs också en proxy. Denna är AFA, Expo, och andra vänstergrupperingar som inte är så noga med laglydnaden. Dessa bryter sig in i databaser, attackerar val och partimöten, misshandlar, ringer runt och förtalar i syfte att förstöra demokratiska rättigheter och funktioner, förstör misshagliga personers ägodelar och hotar genom nätet eller MSM. Regering och sju-klöver tittar alltid bort när något sådant händer. Det är inget man är bekymrad över eller ser som ett demokratihot. Så länge man har medias stöd i detta är det lugnt i den humanistiska stormaktens ledning.

Det kvinnliga paradigmets dominans syntes också efter terrordådet på Drottninggatan. Vi samlas på ett torg, står nära varandra, kvinnor lägger blommor och tänder värmeljus. De skriver också små lappar med fina ord på, lite sång och sen lyssnar vi på när våra starka ledare ska tala till oss och göra oss starka och trygga. Många män som stod där kände sig säkert lite obekväma. Ska vi bara stå här och ta emot? Ska vi inte göra något? När så de ”starka ledarna” talade så blev det något av en antiklimax. Det var förståeligt. Varje vettigt förslag skulle gå emot maktens värdegrund och avslöjat dess falskhet.

PH

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.