Tidsresenärer


I dag handlar bloggtexten varken om invandring eller PK-samhället. Inte heller om feminism. Läs den som ett något omodernt kåseri, en fundering över vår moderna livsform.

Det är skönt att inte längre vara ung, sjöng Zarah Leander för fyrtio femtio år sedan från något av Sveriges slott och herresäten. Jag tror att det mest handlade om en hopplös besvärjelse. Det är visserligen för djävligt att vara ung, men av det följer inte att det på något som helst sätt är bättre att vara gammal. Men det är annorlunda.

I synnerhet är det annorlunda i traditionella samhällen, där människorna under livets gång klättrar i en ålderstrappa med distinkta trappsteg – för att inte säga avsatser. Först barn, då är man nästan ingenting, endast någon som så småningom skall bli vuxen. Som skall läras att bli vuxen. Barnen är inte mycket värda, som barn, men i morgon … Barnen blir till ett slags framtida kapital för familjen. Eller en försäkring. Det är dom som ska betala undantagskontraktet, för att hämta ett exempel från det förindustriella Sverige.

Så småningom blir man upptagen i arbetsgemenskapen. Man blir värd något när man är nyttig. Konfirmationen kan lika gärna ses som en bekräftelse på arbetsvärde, det vill säga människovärde, som på en än fastare knytning till Guds rike. Vad konfirmeras genom konfirmationen? Jo, människovärde. Den människa som inte kan arbeta är ingenting värd.

”Spring du, som har lätta fötter” sa min mormor, när jag var tonåring. Hon skickade runt mig i olika ärenden, medan hon själv satt stilla i en stol. Hon var värd något. Jag var väl värd något jag också, men vi mättes efter olika värdeskalor. Den senare barndomens och ungdomens värde, är ett slags kroppens värde. Det tänkande man försöker åstadkomma är inte särskilt högt rankat, men man har en kropp som inte är fylld med olika krämpor. En kropp som lyder och dessutom är vacker att beskåda. Kroppens värde är starkt markerat i traditionella kulturer. Man börjar arbeta tidigt och man gifter sig tidigt.

Åren på nästa avsats, mellan aderton och fyrtio kanske, blir livets viktigaste år, om man fortfarande mäter efter arbete och nytta. Men det är egentligen inte åren i sig som räknas. Att räkna i år är att göra en översättning från en traditionell samhällsforms sätt att mäta ålder, till ett modernt. Det som är viktigt i det traditionella samhället är om man är gift, om man har familj och om man till och med har barnbarn. Medan den moderna urbana människan talar om fyrtio- och femtioårskriser – sin rädsla för att förlora ungdomen, det moderna livets dyrbaraste ägodel – så markeras perioderna i ett traditionellt samhälle av barnen och barnbarnen.

Vid ett tillfälle när jag höll ett seminarium med försäkringskassepersonal i Göteborg berättade tjänstemännen om de bekymmer de hade med greker och andra sydeuropéer mellan fyrtio och femtio, såväl kvinnor som män. Mest handlade det om städpersonal som ville bli förtidspensionerad eller långtidssjukskriven. De sa att de var gamla och utslitna. Och för den delen såg de gamla ut också. Beslutsfattarna på sjukkassan var provocerade. Ofta var de själva i samma ålder, men de gjorde sitt bästa för att förbli unga. Vad var det för fel på dessa medelhavsmänniskor, som gjorde sig äldre än de var, som betedde sig som om livet, eller åtminstone arbetslivet, i det närmaste var slut? Svaret är att det kanske inte var något fel, utan att de bara betedde sig i enlighet med det traditionella samhällets normer – det vill säga som mor- och farföräldrar. Då är man gammal och ska slå av på takten.

Att få barnbarn betyder att lämna en livsform för en annan. Det betyder nya rättigheter. Kroppens värde har minskat, men auktoriteten har i gengäld vuxit till sig. Man ska inte behöva arbeta så hårt längre, och det man säger betyder alltmer. En äldre persons ord tillmäts värde. När ett traditionellt samhälle skall lösa problem, så tillkallar det ”sina äldsta”. De som levat längst är de som vet bäst. Så är det inte självklart i en modern livsform, där vi upplever det som att tillvaron rusat vidare in i framtiden och de gamla blivit på efterkälken. De klarar inte datorer, inte den moderna trafiken, inte all högelektronik. Mormödrar och farfäder kan nästan inte sätta på radion själva, ännu mindre att ställa in teven. Vad de säger tillmäts inte ett särskilt högt värde, därför att de inte längre riktigt förstår samhället.

De behöver hjälp, vilket är deklasserande i det moderna samhället som dyrkar individen som en självgående och kompetent enhet, ett eget universum. Detta i motsats till det traditionella samhället, som vanligen har familjen och/eller släktklanen i fokus. Där är det långt ifrån självklart att den som åldras förlorar sin auktoritet. Den som är ung kan arbeta bra, den som är gammal kan tänka bra, sådan är uppfattningen, lite förenklat. Men observera – i detta finns det fortfarande ett nyttoperspektiv. Den gamling som varken kan arbeta eller tänka är inte mycket värd i vare sig en traditionell eller modern livsform.

Om vi lämnar det traditionella samhällets ålderstrappa och frågar hur en modern ålderstrappa ser ut, så kan vi börja med konstaterandet att trappmetaforen inte fungerar särskilt bra. Vi kravlar inte uppför några trappsteg, utan vi är tidsresenärer. Eller kanske är det tiden själv som reser, med människorna som passagerare? ”Time is a jet plane it moves so fast. Oh but what a shame if all we’ve shared can’t last”, sjunger Bob Dylan. Jag såg honom i någon tevekonsert för inte så länge sedan och måste till min sorg konstatera att han själv bar syn för sägen. Uniformerad i sextiotalets eviga ungdomssymboler, så var han inte desto mindre en gammal man. Byxbaken hängde tom och ryggen var krum.

Vi lever i ett samhälle som dyrkar ungdomen och där medborgarna bevakar sin ungdom som en dyrbar skatt. De gör stora ansträngningar för att ta med sig ungdomen på sin färd genom livet. Paradoxen är att tiden rusar ifrån oss, att vi förlorar den och att vi är intensivt medvetna om detta, men inte desto mindre är förvånansvärt framgångsrika i att fortsätta att leva som om vi vore unga. Det är ett hårt arbete att behålla den ungdom som man inte längre har kvar.

Frågan är dock om vi har något egentligt alternativ – vi vet alla vad som händer med dem som tappar taget. Den som inte klarar av att förbli ung och oberoende, ”på bettet”, har föga av egenvärde. I traditionella samhällen kan den som är gammal förmedla en gammal människas vishet. Åldrandet är en väg till auktoritet och respekt. I ett modernt urbant samhälle händer precis samma sak, men bara under förutsättning att du kan övertyga dina medmänniskor om att det är en ung – eller åtminstone tidlös – människas kunskaper och perspektiv som förmedlas. Anledningen är givetvis att det moderna samhället ständigt förändrar sig för att vara ungt. ”Det gamla” är – för att spetsa till det – liktydigt med ”det förbrukade”. Vi kan se det i hanteringen av de riktigt gamla människorna, dem som vi uppfattar som vårdpaket. Också i traditionella samhällen är det ett helvete att bli gammal och beroende. Om vi tar bondesverige som exempel, hur många har inte under stor vanvård dött i uthus och på vindar?

Men de gamla och döende är fortfarande någorlunda närvarande i det vanliga livet. I vårt moderna samhälle transporteras de undan. Om vi säger att livet är ett slags språk som vi talar med varandra, så transformeras de icke-ungas liv, till ett språk som vi evigt unga inte vill och ibland inte heller kan tala. Långvårdens och servicehusens alla främmande språk. Att bli gammal och inkontinent, inte bara rent fysiskt utan också i form av beroenden, är liktydigt med en otillåten gränspassage. Vi som ännu inte har hunnit dit drar en gräns kring dessa ”felande” individer. De är farliga för de värden som vi hyllar. De har ett mana, en kraft att förstöra. I den meningen blir de tabuiserade – orena inte bara i fysisk utan också i rituell mening. Eller också bara främmande, fullständigt främmande språk. Sådana som vi tar avstånd ifrån, som vi överlåter till vårdpersonal och andra experter att ta hand om.

Om du lyckas med ungdomsprojektet så blir du, så länge det varar, en samtida med dina barn. Men om du misslyckas, om du blir sjuk och gammal, så blir du en främling också för dem. Ungdomen är en fantastisk länk som kan trolla med tiden och smida samman generationerna med varandra. Men när det misslyckas, eller så småningom spricker, så spricker det med besked. När det moderna samhällets trolleri med teknologin misslyckas, när inte längre krämer och kirurgi fungerar, så är floppen total. Ungdomen är i det perspektivet inte ett skede i livet utan ett kapital. I Hollywood, läste jag någonstans, är det svårt att hitta naturligt åldrade skådespelare. Nästan alla har i kampen för att behålla sin ungdom investerat så mycket i plastikkirurgi, att de inte längre går att ställa framför en kamera.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.