I backspegeln: Nio förspillda år

För nio år sedan skrev jag en debattartikel i Dagens Nyheter om hur journalisterna mörklade sanningen om asyl- och anhöriginvandringens konsekvenser. Den ende som följde upp den var Janne Josefsson som bjöd in mig till SVT Debatt. Där diskuterade jag med Jan Guillou som hävdade motsatsen. Tittarna fick rösta och av de 4000 rösterna fick mitt påstående 91 procent.

Det gick den gode Jan på nerverna och han skrev att han kände ”något som liknade vanmakt”. I två krönikor i Aftonbladet berättade han sedan vilken xenofob jag var som kom med mina ”konspirationsteorier” och påstod att ”om man tror att en liten förskjutning i Sveriges etniska profil är den största förändringen i vår tid så måste man vara förblindad.” I Göteborgs-Posten kallades jag för ”mörkerman”. Annars kompakt tystnad.

Nu tar DN försiktigt upp att journalisterna kanske inte riktigt har berättat hela bilden av detta problemområdes konsekvenser. Nio bortkastade år av mer eller mindre politisk korrekt propaganda för mångkultur och massinvandring och demonisering, utfrysning och osynliggörande av åsiktsmotståndare, har fört vårt land i en suicidal riktning. Detta haveri hade kunnat undvikas om medier och politiker hade haft någon ryggrad (undantagen är få).

Nu träder opinionsbildare fram som lurat som gäddor i vassen tills det blev ofarligt att vara kritisk, och slår sig själva för bröstet som djärva sanningssägare. Journalister som tidigare vurmat för ”papperslösa” ställer nu politker till svars och frågar varför de inte utvisas. Visst är det bra att lögnerna spricker. Bättre sent än aldrig, kanske någon invänder. Men den som ska bli trovärdig måste också våga rannsaka sig själv. Det är knappast det vi ser, snarare ett i mina ögon ömkligt och motbjudande scenario. Vi som har gjort det tunga jobbet får fortfarande inte någon cred.

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.