Registrerad!

Det här den sjätte och sista texten på ”turn-around-temat”. Likt den föregående handlar den, dock mest indirekt, om romer.

De flesta som läser den här bloggen känner troligtvis till att Svenska Institutet, som är underställt Utrikesdepartementet, nyligen begick ett svårt misstag – om det nu var ett misstag förstås. De har ett twitterkonto med ungefär 125.000 svenska och internationella följare, där utvalda svenskar får bidra till bilden av Sverige. Det som hände var att Svenska Institutet skickade ut ett pressmeddelande med en 14.000 (12.000 är en annan uppgift) namn lång lista över personer som bör blockeras från att delta i detta debattforum. Även om listan inte är åtkomlig så vet vi att där fanns flera kända namn. I sedvanlig nyspråksstil påstods censuren handla om att skydda åsiktsfriheten.

Listan döptes på nätet till SI-gate och en central fråga blev om Margot Wallström kunde ställas till svars. Visserligen drogs listan snabbt tillbaka men ursäkten från Jenny Ljung, ansvarig på Svenska institutet, blev lite halvgången. Hon sa att de tänkte fortsätta att arbeta aktivt för att motverka det näthat som hon påstod särskilt drabbar invandrare, kvinnor och dem som skriver om hbtq-frågor. Svenska Dagbladets krönikör Margit Richtert kommenterade ironiskt:

Det stod snart klart att det verkade räcka med att befinna sig någonstans till höger om miljöpartiet för att reduceras till en av dessa oberörbara som ”ägnar sig åt hot, hat och hets mot migranter, kvinnor och HBTQ-personer”, om vi ska saxa ur Svenska Institutets kommuniké. Bara i min bekantskapskrets hittas följande: en centerpartistisk riksdagsledamot, åtskilliga ledarskribenter (däribland min make), Israels ambassadör i Sverige och två utlandssvenska hemmafruar. Att utpekas som misogyn bögknackarrasist torde motsvara royal straight flush i stigmatisering. Inte ens de misogyna bögknackarrasisterna vill ju kallas så längre! Mer paria än så blir man inte utan att ha laddat ned barnporr – ajöss till karriär, familj och vänner.

Det är roligt skrivet, men märk att det handlar om ett raljant försvar. Det Margit Richtert mellan raderna säger är att listan inte är seriös: ”Det här var dumt, men det var så väldans dumt att ingen vettig människa kan ta det på allvar.”

Det må vara att listan var ett ”misstag” men tillsammans med hur Jenny Ljung formulerade avståndstagandet skvallrar den om hur tongångarna går på statliga myndigheter. Det är därför inte så konstigt att en och annan borgerlig ledarskribent och moderat riksdagsledamot kunde hålla sig för skratt och kände sig kränkt över att ha blivit utmålad som rasistisk, sexistisk, homofobisk och högerextrem. Inte heller den amerikanske journalisten Tim Pool, som nyligen besökte Sverige för att ta tempen på landets politiska klimat, drog på smilbanden. I ett youtubeklipp säger han bland annat följande

Jag är ledsen svenskar, men jag tycker verkligen att ert land är obehagligt och skrämmande (creepy). Det finns sådant som är skrämmande i USA också och jag har besökt ett antal läskiga länder, men om ni frågar mig så tar ni priset. När jag rapporterade därifrån var folk rädda för att tala med journalister, de var rädda för att säga vad de tyckte. /…/ Vi fick höra att man var rasist om man bara ställde frågor och då kunde man förlora jobbet, få sparken. Hemska saker kunde hända dig. Nu får vi veta att det finns en lång lista över folk som ska blockeras från ett svenskt twitterkonto. /…/ Svenska institutet, en myndighet underställd svenska regeringen och ansvarig för information om Sverige och Sverigebilden, påstod att ungefär 12.000 internationella och svenska konton som engagerar sig och debatterar hot och hat mot invandrare, kvinnor och LHBTQ-personer, samt twittrare som engagerar sig i frågor om mänskliga rättigheter, ofta är högerextremister med nynazistiska tendenser. De förespråkar också våld. Det säger en officiell svensk myndighet, underställd regeringen. Och tamejfan, jag är också med på den listan! Dave Rubin är med på listan. Om ni inte vet vem Dave Rubin är, så är han en nyhetsjournalist i Los Angeles, homosexuell och gift med en man, en klassisk liberal. Jag själv är journalist och om ni ser på mina reportage så är de moderata och sakliga. Neonazistiska tendenser? Mina reportage från Sverige citerades av journalister både till höger och till vänster, eftersom jag efter bästa förmåga gav en nyanserad bild av dessa frågor. /…/ Det är vansinne, nästan McCarthyism 2.0. Om vi inte sätter stopp för detta beteende innan det når USA så kan det gå så illa att vi journalister blir tystade. Är inte fri debatt tillåtet så kan ett land inte göra framsteg. Jag har vänner som befinner sig långt till vänster, liksom feminister. Jag har vänner som är långt till höger och anti-feminister. Att ha en öppen diskussion är viktigt. /…/ Det här beteendet är inte friskt. Sverige, jag är ledsen, men jag tycker ert land är riktigt skrämmande. Jag vill absolut inte åka tillbaka igen.

Mig veterligt har ingen skämtat om att svenska staten den 28 april i år fälldes i Svea Hovrätt för en helt annan lista, det så kallade Kringresanderegistret. Här var journalisterna överens om att det handlade om ett övergrepp mot en diskriminerad minoritet. De som hade invändningar höll truten. Risken för att klassas som rasist och antiziganist var uppenbar.

Lägg i diagrammet ovan märke till att av de sju länder som redovisas är Sverige det mest toleranta. Det är fullt möjligt att svenskarna är världens mest toleranta folk, med tanke på hur tolerant norra Europa är, i jämförelse med resten av världen. Rimligen borde det resa frågor om det motiverade i att bedriva en så intensiv jakt på ”rasister”, som sker i Sverige. Som Tim Pool helt korrekt konstaterar blir konsekvensen att viktiga frågor inte debatteras. Nedanstående reflektion, som borde publicerats i någon stor etablerad tidning, kan bara bli offentlig ”utanför debatten”. Om jag hade varit verksam på twitter, så hade mitt namn också stått på Svenska Institutets censurlista. Och naturligtvis är Invandring och mörkläggning en hatblogg, i maktelitens ögon (När jag skriver den här sista meningen, så blir jag alldeles svart inombords).

Skånepolisen hade upprättat ett spaningsregister med uppgifter om tusentals personer med romsk härkomst. Elva av de registrerade personerna stämde staten för brott mot den så kallade polisdatalagen och Svea Hovrätt dömde Staten att till var och en av dem betala ett skadestånd om 30.000 kronor. Därtill ska läggas de 5.000 kronor de tidigare utkvitterat. Först fick vi veta att staten tänkte överklaga till HD, men Justitieombudsmannen sträckte vapen. Sammanlagt kan romerna kvittera ut över 160 miljoner kronor.

Denna i medierna mycket omskrivna rättsaffär startade med att DN-journalisten Niklas Orrenius i september 2013 slog larm om att året innan hade polisen i Lund upprättat ett register som innehöll namnen på drygt fyratusen romer. I synnerhet var han upprörd över att registret innehöll så många barn:

Registret samlar romska barn i de flesta svenska mellanstora städer. En tvåårig kille i Linköping och hans fyraåriga storasyster. Två treåriga flickor i Västerås. En nioårig flicka i Växjö. I Jönköping finns fyra barn kartlagda: en tvåårig pojke, två åtta­åriga flickor, en tioårig flicka. I Borås finns en femårig flicka registrerad. I Kristianstad finns en tioårig flicka, en sjuårig pojke och en fyraårig flicka registrerade. I Norrköping bor två treåringar, en femåring, en sjuåring och en nioåring som alla återfinns i registret. I Södertälje lever tre registrerade tvååringar, en treåring, en fyra­åring, en femåring och en sjuåring.

Detta var lättköpt snyftjournalistik, av en sort som många svenska journalister ägnar sig åt. Emellertid, det är inte så enkelt som att det handlade om ”antiziganism” när barnen togs med. Det finns flera anledningar till att hålla rätt på barnen när det gäller familjebaserad nätverkskriminalitet. Vid polistillslag, liksom vid insatser från nationella insatsstyrkan, är det inte precis silkesvantarna som kommer fram. Om det finns barn där tillslagen görs är det därför viktigt att socialarbetare tar hand om dem, för att begränsa risken för framtida trauman. Som man kan läsa på bloggen Cornucopia:

Förhoppningsvis kontrollerar man förekomsten av barn framöver. Inte för att piketen har någon möjlighet att mot misstänkta terrorister gå in annat än 100 % offensivt, men så man har med utbildad personal som kan ta hand om barnen på ett tryggt sätt omedelbart, istället för att tvinga 3-åringar att ligga på kalla kolv med sönderslagna ytterdörrar och krossade rutor mittvintern.

Niklas Orrenius lyckades i sitt scoop också relatera till Hitler. En av registrets romer som inte känt till registreringen citeras:

De reagerar med chock, vrede – och ibland ett sorgset igenkännande.
– Det var så här Hitler gjorde. Först registrerar man oss. Sedan så ska vi bort, säger 44-årige Marcello Demeter i Skarpnäck, vars barn och barnbarn registrerats.

Att larma om trettiotal, stöveltramp, Hitler och nazism har blivit så vanligt, att det bland oss som i vrede och skrämsel följer mediernas sållade och styrda rapportering kallas för att ”dra Hitlerkortet”. Det är liktydigt med att göra bort sig. Att Marcello Demeter drar Hitlerkortet är en sak, men att Niklas Orrenius citerar det, utan att kommentera, det är en försåtlig journalistik som inte adresserar vårt förnuft utan våra känslor. I ett spaningsregister finns det givetvis skäl för att hålla rätt på ostraffade anförvanter och barn. Släktingar har förpliktelser gentemot varandra. En oskyldig person kan mer eller mindre tvingas att skydda en efterlyst släkting och barn kan mycket tidigt dras in i kriminell verksamhet. I dagens Sverige är det nonsens att koppla samman ett polisiärt spaningsregister, som upprättats i syfte att lösa och förhindra brott inom en tungt brottsbelastad grupp, med Hitler.

Om vi nu återvänder till domen i Svea Hovrätt, så ter det sig stötande att inte heller domstolen gör någon djupare analys av varför polisen sammanställt detta register. I domen kan man läsa:

Noterbart är att Staten inte har åberopat någon direkt bevisning i denna del, vare sig
skriftlig i form av t.ex. underrättelseuppslag, utredning om släktförhållanden eller
muntlig bevisning. Som framgått har Staten inte heller kunnat svara på frågan varför
motparterna har funnits med i Kringresanderegistret. Staten har i stället hänvisat till
hur polisens slagningar generellt sett gått till och till att ingen av de granskande
myndigheterna har konstaterat att personuppgifterna behandlats enbart på grund av
etnicitet. Såvitt har kommit fram har dock ingen granskning skett på individnivå och i
vart fall har uppenbarligen så inte skett vad gäller motparterna.”

Att polisen upprättar nätverksdiagram, släktträd eller liknande betyder naturligtvis inte nödvändigtvis att de som finns i trädet är kriminella eller har begått brott. Polisen vill få en bild av de olika individer som dyker upp och hur dessa är kopplade till varandra. En åklagare som jag har kontakt med kommenterar, efter att lite salt ha frågat om man inte kan kräva av en JK som finansieras av svenska skattebetalare att denne ska kunna vara bättre förberedd och kunna motivera registret.

Det känns aningen märkligt att JK inte går djupare in på orsaken till att registret upprättats. Här kunde man ha tänkt sig att detta bygger på domar och utredningar över begångna åldringsbrott, men även kanske över pågående sådana. Jag minns en diskussion i teves nyhetsprogram Aktuellt där polisen Peter Springare förklarade varför man upprättade den här typen av register. Att det i registret förekommit personer som inte begått brott har säkerligen att göra hur olika personer är länkade till varandra. Då brottslighet sker inom olika grupperingar vill man gärna se vilka som är släkt, ingifta, kusiner med mera. Ibland kan även sådant ha betydelse för hur personer rör sig eller uppehåller sig på olika platser. Varför brukar exempelvis X och Y så ofta vara i den staden, varför begås det brott särskilt på den platsen? Sådant kan förklaras av att man där har ett nätverk av individer som man är släkt med.

Polisen har upprättat spaningsregister också över andra släkt- och etnicitetsbaserade nätverk, exempelvis det syrianska södertäljenätverket. Den här typen av spaningsregister blir särskilt angelägna i mångkulturens Sverige, eftersom den organiserade brottsligheten alltmer bedrivs inom etniskt baserade klankulturer. I ett nummer av ”Forskning och Framsteg” kan man läsa om hur mc-kriminaliten under nittiotalet får konkurrens från invandrare från Balkan och hur den därefter utvecklas:

På senare år har dock grupperingar med ursprung i Mellanöstern allt mer tagit över. Samtidigt präglas de släktbaserade nätverken ofta av en viss religiös tillhörighet, vilket gynnar ett framväxande parallellsamhälle. Ett annat nytt fenomen är den kompakta tystnad som polisen möter. De kriminella vägrar i regel att samarbeta med myndigheterna, vilket i viss mån kan ha att göra med att många kommer från länder där det inte finns något förtroende för polisen.

Den fråga som det borde tillhöra det journalistiska ansvaret att förhålla sig till, men som denna yrkeskår nogsamt undviker, är hur polisen ska kunna förebygga brott om de inte får föra register över grupper som är överrepresenterade i brottsstatistiken?

Domen mot ”kringresanderegistret” är ett nederlag för den moraliska stormakten Sverige. Detta handlar nämligen i högsta grad om moral. Ledstjärnan är givetvis att brott inte ska löna sig. Det är en samhällsfråga av sådan dignitet att den går före skyddet av minoritetsgruppers integritet. Den makt- och medieelit som inte inser detta utan prioriterar förövarnas intressen, om dessa anses tillhöra en förtryckt grupp, begår ett övergrepp mot medborgarna – också mot de oskyldiga romer och barn som riskerar att dras in i kriminell verksamhet – och förtjänar inte något fortsatt förtroende. Som en amatörforskare jag känner skriver, mer kunnig om romer än kanske någon annan i Sverige, är det frågan om inte DN-journalisten Niklas Orrenius borde ställas till svars. Denne av DN högavlönade och privilegierade journalist kommer att kosta Sveriges skattebetalare mer än 160 miljoner kronor. Hans chef och kollegor berömmer honom. Det vore intressant att få veta vad DN:s chefredaktör Peter Wolodarski anser. Det var nämligen han som lockade över Niklas Orrenius från Expressen och med till visshet gränsande sannolikhet godkände att Kringresanderegistret drogs fram i offentligheten. Ansvarig journalistik?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.