Polisens uniformer


Mest av en slump hamnade jag på en fil som innehöll sådant jag skrivit för många år sedan. Nedanstående text har tio år på nacken. Mest kanske det märks på att det saknas ett Q. Läsaren får själv upptäcka var.

***

Pridefestivalen i Stockholm äger rum på sensommaren. År 2002 gav Stockholms länspolismästare Carin Götblad sitt godkännande till de poliser som var homosexuella och ville paradera i sin polisuniform. Som tack för det fick hon invigningstala år 2005. Hon såg det som ett strategiskt beslut för att mota homofobi inom poliskåren. Inför 2006 års festival sa hon att ”Vi måste sticka ut hakan ibland för att visa att vi menar allvar”.

Det låter nästan som om det handlade om ett demonstrationståg av det slag vi känner från 1970-talet, men den här paraden är något annat. Det är inte bara glitter, fjädrar och glamour när HBT-personer (Homosexuella, Bisexuella och Transsexuella) går till Tantolunden utan utöver själva paraden handlar det om en hel vecka med en stor kongress för sexuella minoriteter. En bloggare som ville bli kommunalfullmäktig för Sverigedemokraterna i Örebro gav på nätet följande syrliga men rättvisande beskrivning inför starten (sidan borttagen):

Så var det dags igen, om en vecka börjar Stockholm Pride 2006, rikspartyt för alla homosexuella, bisexuella och transsexuella människor i Sverige där man lär ut homosex, pratar queerteori och speciellt för i år, där den politiskt korrekta eliten slåss om HBT:arnas gunst inför valet. I år har man även valt temat ”sex” för sina workshops (fyndigt kallat fuckshops) och aktiviteter. En hel vecka snusk och perversiteter med avancerad analsex, ”fittkunskap” och smisk och pisksex utlovas för allmänheten.

2006 startade paraden bakom Nationalmuseum på Blaiseholmskajen och de trettiofemtusen som gick med i tåget tog närmare två timmar på sig för att komma fram till Tantolunden. Miljöminister Andreas Carlgren, då integrationsverkets generaldirektör, var en av dem som gick i täten och bar på en 250 meter lång regnbågsflagga. Stockholmspolisen räknade först med ungefär 100.000 åskådare men reviderade sedan siffran till smått fantastiska 350.000. Ingenting annat av svenska arrangemang är ens i närheten av att kunna konkurrera om publikintresset. Således, när ett femtontal poliser vandrar med i 2006 års parad, nästan intill på uppmaning av länspolismästare Carin Götblad, så är det en inte bara en demonstration mot homofobi utan samtidigt ett av många inslag i Sveriges överlägset största freak show.

Frågan vad uniformen betyder i sammanhanget är inte så svår att ta till sig. Också bland poliser finns det HBT-personer och det har polisledningen ingenting alls emot. Vad som kanske är mer problematiskt är sammansmältningen av privat- och yrkesliv. En polis är en polis och det är han/hon till hundra procent på arbetstid, men inte annars.

Det finns även en motsatt process för polisens uniformer. Istället för att yrket tränger in på privatlivets domäner, så tränger den privata identiteten in i yrkeslivet. I mars 2006 fick svenska poliser rätt att bära turban, huvudduk och judisk kippa i tjänsten. Detta skedde efter påtryckningar från diskrimineringsombudsmannen, som hävdade att det var olyckligt om polisen utestängde vissa samhällsgrupper från polisyrket. Än så länge har emellertid inte någon sökande till polisutbildningen, eller redan anställd vid polisen, uttryckt önskemål om att få bära religiös huvudbonad. Diskrimineringsombudsmannen hoppas att rikspolisstyrelsens nya beslut medför att vi snart får se den förste svenske turbanprydde polisen.

Detta är naturligtvis ett tacksamt ämne för pressens krönikörer. Johan Hakelius skriver i Aftonbladet:

Det kan verka harmlöst, till och med lockande: alla som minns den förre polistalesmannen Claes Cassels korvgubbemössa, eller som sett länspolismästare Carin Götblad i sin jättelika skärmmössa, välkomnar säkert polisturbanen. Turbaner är eleganta och exotiska. De är också praktiska: stora nog att rymma mängder av den avlyssningsutrustning vår nyfikne justitieminister är så förtjust i. Den polisman som i tjänsten råkar bli inlåst i ett flervåningshus kan rulla upp sin turban – tyget är fem-sex meter långt – och med dess hjälp fly genom fönstret.

Frågan är om glädjen är lika stor ute bland det polisen brukar kalla för ”allmänheten”. På webben finns rätt många kommentarer till detta beslut och de flesta går på linjen att rikspolisstyrelsen inte riktigt verkar ha förstått uniformens symbolvärde. Den avser ju att visa att yrkesrollen är överordnad andra identifikationer. Hur en polis är klädd på sin fritid är hans eller hennes ensak, men på jobbet gäller uniform, liksom för väktare och en del andra yrkesgrupper vars objektivitet inte skall ifrågasättas.

Detta med uniformer och religiösa markeringar är en gammal fråga. För kanske tjugo år sedan hade vi i Sverige en debatt kring frågan om sikher som var spårvagnsförare fick ha turban på skallen när de körde spårvagn i Göteborg eller om de strikt skulle hålla sig till uniformsreglementet. Jag minns faktiskt inte hur det gick, om de fick lov eller inte, men jag minns hur svårt det var för beslutande myndighet att ta det som frågan handlade om, i vilken utsträckning religiösa markeringar var tillåtna. Som bekant finns det ett i religionen grundat krav att sikher ska täcka sitt långa och oklippta hår med en turban. Istället kom invändningarna att handla om den eventuella trafikfara som turban kunde innebära. Var det möjligen så att den kunde trilla ner för ögonen vid en häftig inbromsning? Eller var det kanske så att turbanen, genom att delvis täcka öronen, gjorde att den som bar den hörde sämre? Diskussionen sökte efter rationella argument mot turban istället för att diskutera det mångkulturellas gränser. Poängen var givetvis att turbanen kunde förbjudas om den var trafikfarlig medan detta var svårare om det bara handlade om turbanen som religiös symbol. Sverige hade redan då ambitionen att vara ett mångkulturellt land.

För att återvända till polisens uniformer, man kunde ha trott att flera riksdagspartier skulle ha tagit upp frågan. Här var emellertid risken för att bli beskylld för rasism uppenbar. Det enda politiska riksdagsparti som reste invändningar var folkpartiet.

Man kan naturligtvis fråga vilka risker en uppluckring av uniformskravet för med sig. Får poliser som är republikaner sprätta bort kronan från polisemblemet t.ex. Får poliser bära en halsduk som signalerar vilket fotbollslag de håller på? Och hur är det med politiska markeringar? Får sosse- respektive moderatpoliser öppet visa vilket parti de röstar på?

Kompassen i detta sammanhang är det förkättrade begreppet politisk korrekthet. Ledande politiker och samhällsdebattörer för sin kamp för större tolerans. Till våra senmoderna tiders kval hör inte längre slitet i grottekvarnen men väl homofobi och rasism. Här finns numera såväl ombudsmän som lagstiftning som kan ta felande myndigheter i örat. Jag tror inte det svenska polisväsendet är intresserat av vare sig homosexualitet eller religiösa minoriteters sedvänjor men beslutsfattande personer och myndigheter har i sådana sammanhang chansen att visa att de är upplysta och invigda, att de hänger med sin tid. Det handlar därför egentligen inte om vad uniformen symboliserar utan om olika inslag i kampen mot två av samhällets stora demoner, nämligen homofobi och rasism.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.