Bloggläsare början av juli 2017


Från början kände jag mig som en vakthund som, genom att bo i ett extremt utsatt område, kunde upplysa och varna andra för vad som var på väg att ske. Det var för 15 – 20 år sedan. Jag är drillad i bevisföring inom fysik och matematik och trodde att det bara var information det handlade om. Sedan dess har jag lärt mig. Det är ett obestridligt faktum att de religiöst goda:

* skiter i alla våldtäkter (flickor som slutligen begår självmord)
* skiter i nedslagna pensionärer och grova brott inriktade på svaga grupper
* skiter i äldrevård (tar bort ålderdomshem till förmån för ensamkommande kriminella)
* hånar polisen och tar bort dess våldsmonopol, skär ner stöd
* lägger ner försvaret
* hatar sitt ursprung

I elektronik hanterar man operationsförstärkaren som en ”svart låda”, vars egenskaper man har mätt upp genom ett antal tester (man tittar speciellt på graden av ingångsresistans och hur den hanterar signaler vid olika frekvenser). Kort sagt, ett antal mätningar ringar in hur något beter sig. På samma sätt borde man kunna mäta upp den så kallade ”godhetsideologin” och kunna systematisera felen – precis som man kan göra med Miljöpartiet. Där är det möjligt att snabbt ringa in att partiet har helt fel etikett. Miljöpartiet förstår nämligen inte att välfärdsindustrin istället för utsläpp av kvicksilver och övergödning släpper ut ointegrerbara grupper som dödar stadsdelar (snart städer).

Problemet kan kallas för tröga människor (zombies). Troligen kommer de inte att byta åsikt under sin livstid, precis som en narkoman har svårt att komma ur sin skit. Det är uppenbart att såväl hög- som lågutbildade hamnar i den kategorin. Den observation jag dömer ”de tröga” hårdast för, är deras ointresse för den skada de gör sina barn (att inte ens knyta näven i fickan, inte ens vilja se problemet).

Kanske befinner vi oss nu i ett av de mest sällsynta ögonblicken i historien, där man faktiskt ser dumheten fullt upplyst. Tidigare har det alltid funnits ursäkter, som galna ledares förtryck. Denna gång får svenska folket titta sig i spegeln. Själv kan jag stå ut med att vi genom olika erfarenheter har olika åsikter i nuet men jag har otroligt svårt för oviljan att ens försöka skilja mellan tyckande och erfarenhet. Att bete sig som en sten – vilket slutligen får mig att fundera över värdet med att få dessa tröga att rösta ”rätt” (det blir ju lik förbannat förr eller senare fel igen, på grund av deras oförmåga att ta till sig nuet).

En otäck tanke som slog mig nyligen är att samma tröga människor faktiskt skulle kunna rösta på Sverigedemokraterna. Även om jag har svårt att tro att det kan bli sämre än nuläget, slår det mig att när väl de tröga ger sig in i något så börjar förvanskningen av sanningen och häxprocesser.

***

En enkel dansk kommentar. ”Sverige er snart kørt helt i sænk! En generation skulle der til, for at smadre et af verdens mest velfungerende lande. De svenskere, der kommer til at skulle betale for de kommende fejlslagne generationer, forsvinder sikkert lige så stille ud af landet. Og så har Danmark, Norge og Finland fået et Libanon som nabo! Hvordan kunne I gøre det?”

***

Jag är inte övertygad om att KOA har rätt i att värdegrunden härstammar från skolvärlden. I min värld (administratör på en stor arbetsplats) är det en del av NPM, New Public Management. Begreppet härstammar från företag, menar jag. Där används det för att sätta en gemensam standard bland medarbetare, i första hand för kundbemötande. Den odemokratiska karaktären är naturlig i företagsvärlden. Medarbetarna är involverade genom ett anställningsavtal och att arbetsgivaren vill bestämma kundrelationer och annat är naturligt – gillar den anställde inte det går det ju att byta arbetsgivare. Men ju mer baserad på enskilda medarbetares kunskap och engagemang en verksamhet blir, ju mer malplacerat blir värdegrundstänkandet. Allra konstigast blir det i politiska sammanhang.

***

Söker man översättningar från ordet värdegrund, ett ord som nu fullständigt verkar dominera journalistiska principer, styrsignaler och officiella värderingar i Sverige, så går ordet inte att påträffa i något annat språk. Till engelska blir det value, tyska werte, spanska valores, italienska valori, franska valeurs, norska verdier, danska værdier, esperanto valoroj, isländska gildi, latin bonorum, nederländska waarden, polska wartości och så vidare. Från dessa språk blir översättningen till svenska ”värde”, ”värdera”, ”värden” och liknande och latinet blir ”bra”. Ordet värdegrund kan knappast tilldelas någon annan innebörd än just värdering, vilket är en mänsklig rättighet att själv få göra och även uttala, om det inte handlar om direkt förtal eller hets mot folkgrupp.

Det hysteriska, djupt intoleranta och elaka tonläge, som på senare tid kommit att prägla debattklimatet i Sverige, förankras alltså i ett ord som inte finns i resten av världen och som strider mot de mänskliga rättigheter som FN formulerade i 30 punkter 1948. I Sverige förstår man uppenbarligen inte längre innebörden av, och tyngden i, rätten att själv få hysa åsikter och ha yttrandefrihet.

***

I sin biografi över Voltaire fångar Evelyn Beatrice Hall (1868-1956) upplysningstidens och Voltaire’s credo, “I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it.”  John Stuart Mill hävdade att utan mänsklig frihet görs inga framsteg. I On Liberty (1859) försvarar han rätten till yttrandefrihet: “First, if any opinion is compelled to silence, that opinion may, for aught we can certainly know, be true. To deny this is to assume our own infallibility”.

Mänsklig frihet innefattar tankefrihet, åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Utan detta görs inga framsteg. Det är beklämmande och skrämmande att se hur svenska journalister och författare vänder sig bort från kunskap, upplysning och frihet.

***

Den i svensk politik dominerande socialdemokratin företräder nu ett svek mot välfärdslandet och därmed dess svagaste. Varför? Kanske Oswald Spengler var något på spåren om en ohjälpligt stelnande kultur som deklinerar – det immanenta åldrande som gäller för alla organismer.

Sverige lever i en ekonomisk bubbla. När den brister och när högskattesamhället inte längre levererar välfärd måste man nå en brytpunkt. Vi är i snabb takt på väg dit. Våra grannländer har nu en ”garantipension” som är dubbelt så hög som i Sverige. ”Gärna medalj men först en rejäl pension” från andrakammarvalet 1958 har skrumpnat till något som politikerna i möjligaste mån undviker, i landet där en allt större del av befolkningen är på väg mot Europas lägsta pensioner. Detta förtigs systematiskt av Public Service.

Sverige har världens mest belånade befolkning som tror att den är rik, med en konstlat låg ränta som håller nere värdet på kronan, vilket gynnar storföretagen som handlar i dollar, och som fortsätter att blåsa upp landets bostadsbubbla. Många svenskar saknar i stort solida tillgångar. Mycket av det officiella sparandet är arbetsgivares inbetalning till tjänstepension och statens inbetalning till premiepension. När bubblan brister kan dessa ”sparmedel” inte realiseras.

Ett av Riksbankens många svek är selektionen i beräknad inflation. I boendekostnaden räknas exempelvis inte in redovisad inflation. Utgångspunkten ”konsumentprisindex” är ett förbluffande bedrägeri. Det är en variabel där innehållet varieras, vilket försvårar eller omöjliggör objektiv granskning och jämförelser över tid. Att inte ens försiktigt moderera reporäntan är att fortsätta blåsa upp bubblan. ”Tvåprocentsmålet” för inflation, och att i en högkonjunktur elda ekonomin med negativ styrränta, saknar fullständigt vetenskapligt underlag.

Effektuerandet av det kontantlösa samhället, politikerna verkar ju vara beredda att ändra riksbankslagen, är ytterligare ett svek som medför en ökande risk för krissituationer i civilsamhället och också en växande abstraktion och bristande förståelse i befolkningen för ekonomiska realiteter.

Sverige har idag världens högsta beskattning av lönearbete. Den vill regeringen höja ytterligare. Aldrig den uttalar ett tack till dem som betalar, utan upprepar sin slappa litania över tidigare små skattesänkningar. Socialdemokratin har utformat skattesystemet så att du måste betala skatt även på en liten vinst i till exempel frågesport. Innebörden är ju att vinnaren har gjort en prestation som bygger på kunskap. Om du vinner 237 miljoner på Lotto behöver du inte betala ett öre i skatt. Arbete och kunskap ska i ekonomiska utfall för den enskilde missgynnas. Bidrag till den som aldrig arbetat i Sverige premieras, liksom lotterivinster. Man bygger inget hållbart samhälle på denna grund.

Stora kommunala budgetar grundas alltmer på statlig finansiering, inte minst genom det kommunala utjämningssystemet, som staten styr över och som kan handla om miljardbelopp för enskilda kommuner. Räknar man utjämningsbidrag per capita är större städer som Malmö, Eskilstuna och Norrköping skräckexempel på ekonomier som kommunerna själva inte längre kan kontrollera och där sparsamheten på lokal nivå är ljusår från att kunna täcka brister, då den aldrig kan väga upp tusentals miljoner kronor i bidrag per år. SKL har ju räknat med kommunala skattehöjningar om två till sex kronor, inte minst för att försörja alla nyanlända som aldrig kommer att arbeta, men det kommer ändå inte att räcka om staten drar sig ur. Därtill kommer en växande kommunal belåning. Det kommunala självstyret liksom framtida välfärd är till stor del är en chimär.

Diskrepansen mellan ekonomiska realiteter och politiska ideal alstrar för Sveriges befolkning risker som inte är försvarbara. Därtill har vi en hycklande kulturvänster som propagerar för högskattesamhället, men som för egen del gärna undandrar sig en del av arbetsinkomstbeskattningen via bolagsbildning (enligt ”allabolag” har Henrik Schyffert via Schyffert SWEDEN Aktiebolag 25 miljoner kronor i tillgångar, Jonas Gardell har via Jonas Gardell Produktion Aktiebolag 110 miljoner).

Den osunda strukturen i Sveriges ekonomi och ändå mer förhållningssättet till ekonomi är inte bara ett kvitto på politiken utan också en motor för den verklighetsfrånvända ideologi som präglar landet där mellanmjölken inte har någon framtid. Det kommer inte att gå bra oavsett vad politikerna säger. Någon får alltid betala.

***

Svenska politikers oförmåga att se helheter och att hushålla med resurser är världsledande. Vice statsminister Isabella Lövin ljög öppet om att öknarna breder ut sig. Hon har ansvar för att volym (enprocentsmålet) istället för kvalitet ska prioriteras i biståndspolitiken. Biståndsmiljoner ska åter användas för opinionsbildning i stället för ”informationsverksamhet vars syfte är att höja kunskapen om biståndets resultat” (Regeringskansliet: ”Ny strategi för biståndet ska uppmuntra debatt i Sverige”2015/05). Skattefinansierade åsikter ska prioriteras före fakta. Önskvärt resultat ska vi helst inte prata om. Klarsyn kastreras med politisk retorik och ord punkterade på innehåll.

***

Mer pengar till Palestina kan i förlängningen frigöra mer medel till terrorism. Fungibilitet kallas det. Men varför se längre än den politiska näsan? Hur många gånger har inte svenska skattepengar finansierat Sidas projekt, som sedan har förstört infrastruktur. Svenska biståndspengar har i verkligheten gått till krig och korruption. Mönstret är tydligt. Bengt Nilsson skriver i Ethno Press om svenska kostnader för bistånd till Tanzania 1962-2013:

Sextiosex miljarder kronor i bistånd. Sjunkande tillväxt. Ekonomisk kollaps. Bortkastade utvecklingsmöjligheter. Med den här rapporten från EBA får vi för första gången en konkret sammanfattning av misslyckandet, men huvuddragen har varit kända länge. Hur har Sida reagerat på det? Som vanligt, genom att överföra mer pengar. Bara under 2015 tog Tanzania emot 837 miljoner kronor från svenska skattebetalare.

Sveriges enorma kostnader för asylmottagande representerar via beskattning tvångsöppnade plånböcker och dumhet, med innebörden ineffektiv resursallokering. Svenska politikers misshushållning representerar ingen godhet. Hans Rosling lär ha konstaterat att kostnaden för flyktingmottagande i Sverige i år är dubbelt så hög som FN:s budget för hela världens flyktingar. För hälften av Sveriges asylmottagnings kostnader hade vi alltså kunnat hjälpa hela världens flyktingar.

***

Sverige har aldrig varit någon kolonialmakt och har inget särskilt ansvar för situationen i exempelvis mellanöstern eller Afghanistan. Sveriges verkliga stormaktstid för 300-400 år sedan hade i följe ett fruktansvärt högt pris, i form av mänskligt lidande och fattigdom. Att bygga ett välstånd för folket är mycket större än att vara en ”stormakt”. Att vara en ”humanitär stormakt” är i praktiken en självmotsägelse, en oxymoron.

***

Läste i DN.se igår. “1000 miljoner skänks till Irak….. Hjälp, jag turnar crazy……. Topplockspackningen blåser igen…… Hur är det möjligt ??????

Redigerat och förmedlat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.