Globaliseringen


Beatrice, det här är den tredje och sista texten, där jag försöker besvara frågan vad invandringen handlar om. Resonemanget är upphängt på tre begrepp: makt, rättvisa och frihet.

Makt betyder att andra människor lyder och respekterar dig. Den som har makt kan både begära och få det allra bästa. Makthavare behöver inte flyga ekonomiklass, stilla sin hunger vid korvkiosken eller trängas på tunnelbanan. Har du makt blir du väl behandlad och vill du säga något, så lyssnar man. Medierna publicerar gärna dina visdomsord, hur platt och ointressant du än uttalar dig. Makt är åtråvärt för de allra flesta, även om långt ifrån alla erkänner det.

Makt är att kunna driva igenom sin vilja, trots motstånd. Det syns särskilt tydligt i sammansättningar som krigsmakt och övermakt. Den svagare, den som är maktlös, måste lyda. Den som vägrar råkar illa ut, kan till och med förlora sitt liv. Makt och våld är två begrepp som trivs i varandras sällskap.

Makt förvärvas eller förloras i ett nollsummespel. Det jag vinner förlorar du och vice versa. Makten har en biologisk grund, som kan kopplas till Spencers och Darwins ”Survival of the fittest”. Individer konkurrerar. Etniska grupper gör det också. Kvinnor och män kämpar om makten. Barn, i synnerhet i trotsåldern, gör sitt bästa för att erövra makten över situationen. För västerländska tonåringar gäller maktkampen frigörelse, från föräldrarna och den äldre generationen. Den som har blick för det, kan se hur människor överallt befinner sig i ständig konkurrens med varandra om makten.

När alla begär är tillfredsställda, så finns ändå ett kvar som aldrig verkar kunna stillas: begäret efter mer makt. Världens rikaste människor. Vad är det de vill ha mer av? Pengar? Javisst, pengar är alltid bra, hur mycket man än har. Men framför allt vill de ha mer makt. Makten är en drog, ett berusningsmedel. Det är ingen tillfällighet att makten förknippas mer med djävulen än med Gud. Gud, den allsmäktige, kräver saktmodighet och lydnad, din belöning kommer i himlen. Men vill du inte vänta, så kan du sälja din själ till djävulen.

Rättvisa är begrepp nummer två, av de tre som den här texten är uppbyggd kring. Det är ett begrepp som behöver preciseras. I varje samhälle finns det ”rätt och fel”, men det är inte självklart att det som är rätt också är rättvist. Ta det juridiska rättvisebegreppet. Det handlar inte om att skapa ett rättvist samhälle utan dels om att förhindra att brott begås, dels om kompensation och hämnd. Samhället straffar den som gjort fel, men för väldigt många brott, kanske de flesta, går det inte att skapa rättvisa eftersom skadan inte kan göras ogjord. Lagen och statens våldsmonopol handlar inte om rättvisa utan om prevention och att förvalta hämnden, ytterst om att förhindra att ett samhälle bryts sönder av inre konflikter. Jag har skrivit om blodshämnden i en bloggtext. Där finns det ytterligare material för denna ”rättvisefråga”, som jag inte går vidare med här.

I en demokrati är löften och utfästelser vägen till makten. När detta skrivs har Frankrike fått en ny president. Han är älskad redan innan han visat att han kan göra något bra för fransmännen. Se här, du får makt! Ännu mera makt! Mycket mera makt! Varför det? Därför att han har lovat och blivit trodd. Vad är det då han har lovat? Eller mer allmänt, vad är det en ledare kan lova och som andra människor alltid vill ha. I en demokrati, med vilka löften köps makten?

De två grundläggande värden med vilka makten ”köps” är rättvisa och frihet. De har antagligen alltid varit människans följeslagare, men har något olika karaktär. Rättvisa handlar i första hand om trygghet och ekonomi, om att inte gå under, om att resurserna måste fördelas så att alla får del av kakan. Det gäller såväl medborgarnas krav på staten, som hur de förhåller sig till den egna släkten och familjen. Det är kollektivet som utgör ett skydd mot undergången.

I förindustriell tid, i det svenska ståndssamhället, hade regenten rättigheter som är otänkbara i dagens Sverige. När drottning Kristina abdikerat och flyttat till Rom tvingades ölänningarna att finansiera hennes lyxliv. Varje år skickade de henne 38.000 riksdaler. Det gällde också när Öland under danska kriget 1677 blivit så gott som helt utplundrat. Orätt, ja! Men orättvist – nej, det är fel begrepp. En snickare kunde heller inte säga att det var orättvist att en greve bodde i ett slott medan han själv bodde i en koja. Eller, han kunde givetvis säga det, men det mötte ingen samhällelig förståelse. Att det skilde sig mellan snickarens och grevens livsvillkor var ingen orättvisa. Samhället var uppbyggt av sex delar. Först kungen eller drottningen, som härskade över alla. Sedan adel, präster, borgare, bönder och egendomslösa. Rättigheterna såg olika ut för dessa grupperingar. Till och med döden, det mest jämlika som finns, kunde skilja människor åt. Adeln hade privilegiet att avrättas med svärd istället för att dingla i galgen, som vilken bondlurk som helst.

Det kan till och med vara så att själva orättvisan är rättvis. I det indiska kastsamhället är ett svårt och fattigt liv resultatet av dålig karma och ett privilegierat liv resultatet av god karma. Tiggarens armod är med andra ord en lika rättvis konsekvens som maharadjans rikedom, av det som hänt i dessa två personers tidigare liv.

Det moderna rättvisetänkandet föds med den franska revolutionen och upplysningstiden. Voltaire attackerade den katolska kyrkan, som representerade en orättvis samhällsordning: ”Krossa den skändliga!” Även om begreppen höger och vänster i politiken fanns redan i 1500-talets England, så brukar de hänföras till franska revolutionen och nationalförsamlingen i Paris, där revolutionära partier tog plats till vänster och de som var solidariska med kungen satte sig till höger. På 1870-talet hade denna politiska uppdelning blivit så vanlig att franska politiska partier började använda den i sina namn.

Med Karl Marx´ samhällssyn hamnar kapitalisterna till höger och arbetarna till vänster. Det är orättvist att en minoritet som kapitalisterna förtrycker och exploaterar majoriteten, det vill säga arbetarna. Marxismen/kommunismen/socialismen är ett ideologiskt verktyg för att befria majoriteten från minoritetens förtryck. Även om han inte var ensam, så är Karl Marx den ojämförligt viktigaste bland de 1800-talstänkare som sätter ord på den nya ordningen: det orättvisa klassamhället. Som vi alla vet blev kommunismen 1900-talets dominerande politiska tankefigur. Den skapade de totalitära samhällen, av vilka flera fortfarande håller en stor del av världens befolkning i ett järngrepp.

Nu tillbaka till maktbegreppet. Marxismen är ett verktyg för att erövra makten. Genom att lova majoriteten ett klasslöst och rättvist samhälle, kan makten såväl erövras som legitimeras. När Lenin och hans bolsjeviker i oktoberrevolutionen 1917 tog makten i Ryssland var ungefär 80 procent av befolkningen bönder. Det hindrade inte Lenin från att utropa proletariatets diktatur, i enlighet med Marx´ teori om hur klassamhället skulle störtas i gruset, trots att arbetarklassen endast utgjorde tre procent av befolkningen.

Vi har landat i ett samhälle som bejakar den etniska men bekämpar den intellektuella mångfalden. Att bekämpa intellektuell mångfald och kritik är liktydigt med att bereda vägen för dumhet.

Det gick som vi senare lärt oss att det brukar gå i kommunistiska länder. När verkligheten inte låter sig dompteras väntar en totalitär utveckling. Inom politiken är makt viktigare än allt annat. Den som hade för makteliten besvärande invändningar – eller kanske kunde tänkas ha sådana – avrättades eller skickades till Sibirien, vilket ofta var ungefär samma sak. I dagens Turkiet sätter Erdogan dem som kritiserar hans politik i fängelse. Så går det naturligtvis inte till i det mjuktotalitära Sverige. Här gäller ännu så länge silkesvantarna – karaktärsmord istället för mord. Den som kritiserar den mångkulturella ideologin interneras inte i Nattavaara, men riskerar att förlora jobbet och bör räkna med att kallas både för främlingsfientlig och nazist. Vi har landat i ett samhälle som bejakar den etniska men bekämpar den intellektuella mångfalden. Att bekämpa intellektuell mångfald och kritik är liktydigt med att bereda vägen för dumhet. Är det möjligen så att Die dummen Schweden är en självuppfyllande profetia?

Det tredje begreppet, Frihet, är mer diffust, men också tidlöst. Som det heter i biskop Thomas frihetssång: Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring. I slutet av 1400-talet, då visan sattes på pränt, handlade det inte om någon individuell frihet utan om en nationell frihetskamp. Det gällde att bli av med danskarnas förtryck under Kalmarunionen. I dag kopplas inte begrepp som frihet och nationalism samman – vilket de borde göra. Nu betyder frihet att människor, varor och pengar ska kunna färdas fritt över de nationella gränserna. Den kosmopolitiska människan står modell och globaliseringen är vår tids viktigaste frihetsrörelse. Globalisterna är urbana. Tätast med globalister är det i huvudstädernas kommersiella centra. De flesta är högutbildade och det finns gott om dem vid universiteten.

En konsekvens av globalisternas maktövertagande är att rättviseprocessen muterat. Rättvisa handlar inte längre om vad de fattiga kräver från de rika. Till exempel bemöts fattigpensionärernas krav inom rikspolitiken med stor likgiltighet. Rättvisa är inte heller längre ett krav, som majoriteten riktar mot en priviligierad minoritet. Rättvisa är det som minoriteterna kräver av majoriteten. Etniska och sexuella minoriteter anses illa behandlade av majoriteten och kräver upprättelse. I feminismens namn påstår sig kvinnorna vara förtryckta av männen. Är de inte i minoritet numerärt, så är de i underläge med avseende på makt. Dessa krav anses både berättigade och legitima. Det är därför som den svenska regeringen – den första i världen – kallar sig för feministisk. Rättvisa åt minoriteterna är också skälet till att prästerna i dag har ett tryck på sig att viga.

Ändå, rättvisa är gårdagens budskap. Den som tolkar det postmoderna samhället i klass- och rättvisetermer griper efter fel verktyg. Klasstänkandet och vänster-högerskalan ligger som ett betongblock i vårt tänkande. Det är åldrat, dement och vilseledande, men lik förbannat är det fortfarande det mest brukade analytiska redskapet för att förstå vårt samhälle.

Den tudelning som förklarar den västerländska politiken är inte längre vänster och höger utan globalism och nationalism. Globalismen har makten och nationalismen, i form av populism, är inte gårdagens komprometterade budskap, vilket globalisterna påstår, utan konsekvensen av att postmodernismen och globalisterna förlorat verklighetskontakten. Som Marine Le Pen konstaterat så står striden i Frankrike mellan globalister och patrioter.

Rättvisebegreppets sorti skedde i form av en sista grandios hyllning till arbetarklassen. Efterkrigsårens stora barnkullar fick med västvärldens snabbt ökande välstånd möjlighet att inta högskolor och universitet, vilka fram till dess var en av borgerlighetens starkaste bastioner. Som ett resultat fick vi studentupproren under sextiotalets slut och sjuttiotalet. Politiken radikaliserades och än en gång ikoniserades den arbetarklass, som aldrig fullt ut besvarat kärleksförklaringarna från de kommunistiska ideologerna. Att det var ett avskedstagande, en dödskyss, var det få som förstod men nu, när vi sitter med facit, vet vi att det aldrig handlade om att arbetarna skulle få någon makt. Det som hände var att studenterna – ofta med bakgrund i övre medelklassen – byggde sig de vänsterideologiska identiteter, som de något decennium senare skulle ta med sig till sina maktpositioner i politiken, välfärdsindustrin och medierna. I sitt sommarprogram den 9 juli 2017 konstaterade Janne Josefsson att kommunisthögskolan var ett mer rättvisande namn än journalisthögskolan, för den läroanstalt där han och andra framtida journalister lärde sig att tolka tillvaron.

Det snabbt växande välståndet och frånvaron av hot från omvärlden spelade också roll. Svenskarna blev mer öppna och toleranta. Människor från andra länder framstod inte längre som hotfulla. Dessutom, det mesta av det som svenskarna är förtjusta i kommer utifrån: filmerna, musiken och ungdomsidealen. Inte minst viktigt: de goda dryckerna och den goda maten. Jag och många med mig har ätit en hel del riktigt äckligt i andra länder, men den maten möter vi ju aldrig i Sverige. Också, det blev möjligt att tåg-, båt- och flygluffa för att upptäcka vilken underbar värld vi lever i. Att resa är inte längre en skräck, inte att riskera sitt liv, som det var under exempelvis emigrationen till Amerika. Nej, att resa och se världen slår det mesta. När folk vinner på lotteri och får frågan vad de ska göra med alla sina pengar, så är det vanligaste svaret att de ska resa. Världen blir till en fantastisk plats!

Paradigmskiftet pågår fortfarande. Rättvisa, visst är det viktigt, men än viktigare är det med frihet, i form av en gränslös värld. De stora företagen blir transnationella. Världen går från protektionism till frihandel. Överstatliga organisationer som FN och EU byggs upp. De nationella gränserna luckras upp. Människor tar arbete i andra länder.

1970 släppte John Lennon A working class hero, där han bittert redovisat villkoren för klassamhällets arbetare. Året därefter drömmer John Lennon om en bättre värld och ger sin hyllning till framtidens globaliserade värld, till friheten:

Imagine there’s no countries; it isn’t hard to do
Nothing to kill or die for, and no religion too
Imagine all the people living life in peace.
You may say I’m a dreamer, but I’m not the only one.
I hope some day you’ll join us, and the world will be as one.

Tydligare kan paradigmskiftet knappast visas. Det är frestande att förena sig med John Lennon, i hoppet om en fri, harmonisk och globaliserad värld. Men tyvärr är människorna inte konstruerade för livet som lotofager, utan maktkampen pågår ständigt och överallt. Darwinismen härskar, sedan får globalisterna tro vad de vill.

Konstaterandet att ledarna sviker sina väljare är inte överord. Det uppstår en klyfta mellan folket och makthavarna. Solidariteten försvinner in i historien och fram träder moralen. Rättvisa för majoriteten byts ut mot rättvisa för minoriteterna. Arbetarna förlorar sin hjältestatus. Kvinnor, flyktingar och sexuellt avvikande blir maktelitens nya gullegrisar. Det normala får ge vika för det avvikande. Intresset för nutiden byts ut mot längtan efter en bättre framtid. Sveriges maktelit ska inte skapa ett bättre land utan ett bättre folk. Ja hela världen måste bli bättre! Det nya samhällets maktelit förflyttar sitt fokus från rättvisa till frihet, från verkligheten till språket, från nationen till världen, från nutidens hårda vardag till framtidens lyckorike. Verkligheten får ge vika för en dröm och för att förverkliga den duger inte den gamla vanliga demokratin utan istället behöver vi en värdegrundsdemokrati, om man får tro den svenska makteliten. Och här får de hjälp att implementera dessa tankefigurer hos allmänheten av sina ständiga vapendragare – den svenska journalistkåren.

Den förlorande majoriteten protesterar, vänder sig mot globalismen. Den röstar fram Brexit och Trump och lägger i allmänna val allt fler röster på den föraktade europeiska ”populismen”. Trots maktelitens hånfullhet och spottloskor, är Sverigedemokraterna på väg att bli det största politiska partiet. Nu som tidigare är demokratin den enda räddningen. Det är det enda statsskick där folket kan göra sig av med sina ledare.

Ekonomiskt har Sverige gått framåt, svenskarna har fått det bättre, men till priset av att många som tillhör majoriteten har fått det sämre. De arbetare som skulle få det bättre, fick det i själva verket sämre. Ser vi till Sverige så har de fått vara med om att enklare industrijobb försvunnit till andra länder, plus att det kommit invandrare som gör samma jobb för lägre lön. Dessutom har ordningen blivit sämre på arbetsplatserna, i synnerhet byggarbetsplatser, vilket lett till att arbetsskadorna blivit fler. Pensionärerna är en annan grupp som fått det sämre, i synnerhet äldre kvinnor som inte har tjänstepensioner som komplement. Så har vi fått en underklass av invandrare. Dyr, med hög arbetslöshet, farlig med hög kriminalitet, missnöjd utav bara helvete, eftersom den jämför sig med hur svenskarna har det och ser ”orättvisorna”. Kravfylld, därför att det lönar sig att vara kravfylld, då både politiker och media ständigt ger den svenska majoriteten skulden. Observera att andra generationen är mer problematisk än den första, så man kan inte säga ”det tar tid men så småningom blir allting bra”. Vi har fått politiker och journalister som inte längre är sams med folket och representerar dem. De föredrar vackra lögner framför svidande bittra sanningar.

I form av globalisering gör friheten, till skillnad från kommunismens rättvisefanatism, mycket gott i världen, men priset är alltför högt. Det enda statsskick som någorlunda klarar att styra maktkampen är demokratin, men den är på snabb reträtt i demokratins kärnländer. Demokratin är knuten till nationen, vilket betyder att en globaliserad värld är liktydigt med en totalitär värld. Makten läggs i händerna på en överstatlig politikerelit som i sin tur styrs av en global finanselit med inte fler medlemmar än att de ryms i en buss. Global makt, det är vad denna elit alltid kämpat för!

Nu är det dags att knyta ihop resonemanget. Gårdagens samhälle beskrevs enligt marxistisk ideologi som ett orättvist klassamhälle. Medaljens uppsida var att majoriteten i allmänna val hade möjlighet att tillsätta sina ledare. Det var dessa som skapade det europeiska välfärdssamhället. Dessa ledare behöll klassretoriken samtidigt som de omvandlade välfärden till ett nytt samhälle, som tar minoriteternas parti gentemot majoriteten. De premierar avarterna framför det normala, svaghet framför styrka. I mångkulturens namn importeras medborgarna som aldrig klarat att på hemmaplan bygga ett fungerande samhälle. Det påstås att alla människor är lika mycket värda, vilket fungerar som ett argument för att arbetande svenskar ska försörja arbetslösa invandrare. Det är ett samhällsskick där det i frihetens namn är viktigare att kvinnorna gör abort än att de föder barn. Darwin skulle ha tagit sig för pannan!

Det borde säga sig självt att det inte kan fungera. Alltfler inser att den överlägset mest högstående civilisation som skapats, nämligen den västerländska, är på väg att begå självmord.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.