Sveriges historia och identitetsbygget


För många år sedan intervjuade jag en läkare som kommit från Sri Lanka till Sverige som barn. Han berättade om sitt liv som adoptivbarn, om sin utbildning och sitt arbete, varvid han mer eller mindre självklart gav en sammanhängande bild av sitt liv. Jag tror att för oss båda var det underförstått att vi tänkte och förstod verkligheten på ungefär samma sätt. Han hade mörkare hår och hud, men vi var båda två svenskar, såväl med referens till medborgarskap som till våra vardagskompetenser och grundläggande värderingar. Emellertid, av någon anledning kom vi i intervjun också att diskutera Sri Lankas historia och då ändrade hans sätt att svara på mina frågor karaktär. Han berättade vad jag uppfattade som sagor och förlorade sig mycket långt tillbaka i historien. Samtidigt som berättelserna blev röriga och allt svårare att tro på, så blev han själv allt ivrigare att övertyga mig om att allt detta var sant. Det var som om han var två helt olika personer. Den första vetenskapligt utbildad och rationell, den andre en man från en traditionell kultur.

Efteråt har jag kanske mest funderat över varför han som upplyst och logiskt tänkande svensk, behövde dessa fantastiska berättelser från ett land han inte längre levde i. Det var till och med så, att det verkade som om läkarjobbet bara var något han gjorde, medan de historiska berättelserna var del av honom själv; som om han i djupet av sitt medvetande var mera tamil från Sri Lanka än svensk.

Jag kom också att se en slags besynnerlig parallell med Sverige. Vid förra sekelskiftet och några årtionden därefter hade historiska sagoberättare som Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam ett starkt grepp om svenskarnas nationella medvetande. Och längre tillbaka fyllde Carl Grimberg den rollen. Han är en i dag i fackkretsar i stort sett dumpad historiker, som för vanligt folk berättade om det svenska folkets underbara öden. Intresset för och kunskaperna i svensk historia går dock från 1930-talet kräftgång bland vanligt folk, parallellt med att historievetenskapen är mycket framgångsrik med sin ambition att vara en äkta vetenskap. Det lämnade ett hålrum, som ropade på en ny berättare. Herman Lindqvists svenska historia har haft ett starkt folkligt genomslag samtidigt som de akademiska forskarna varit mycket kritiska.

Antagligen är det så, att när Sveriges historia skrivs med vetenskaplig objektivitet och mycket höga sanningskrav, så inte bara förlorar den sitt folkliga fotfäste utan den blir svår att använda som en mursten i det egna identitetsbygget. För att skänka ett lands invånare stolthet, måste förmodligen historien kretsa kring fantastiska händelser och kring hjältar. I synnerhet är hjältarna viktiga. Ännu så sent som år 1911 röstade 500 folkskolebarn i Göteborg fram Gustav Vasa, Gustav II Adolf och Karl XII som de personer som de beundrade mest, inte bara i Sverige utan över huvudtaget.

De nationalister som ägnade sig åt att dyrka Karl XII fram till första världskriget, då kulten tog en paus, var inte särskilt intresserade av att diskutera hur han förödde landet, i varje fall inte med några plågsamma detaljer. De ville inte heller veta att han också möjligen var autistisk. De ville få bekräftat att han var en fantastisk person, en svensk historisk motsvarighet till vår egen tids filmhjältar.

Genom mitt yrke har jag lärt mig en del om Sveriges historia, men antagligen är jag för mycket modernist och alltför vetenskapligt tillknycklad, för att riktigt fångas. Jag ser ingen som helst anledning till att hylla några hjältekungar och är blind för kopplingen till min egen tid. Och, om möjligt, förstår jag kopplingen till mig själv ännu sämre. Mitt eget liv är ”just nu” och står förhoppningsvis till mitt förfogande under ännu något decennium. Men det har aldrig sträckt sig längre tillbaka i historien än till mitt eget födelseår. För att travestera Madame de Pompadour, så skulle jag kunna säga ”före mig syndafloden”. Sveriges historia är historia i betydelsen någonting avslutat och från scenen bortfört.

Formulerat på ett annorlunda sätt kan man säga att jag inte behöver den svenska historien för att kunna vara och förbli den jag vill vara. Min egen självbild är uppbyggd av ett antal komponenter som inte lägger in den svenska historien som en av de nödvändiga bitarna i helheten. Det kan därvid mycket väl vara på det tragiska sätt, som historikern och akademiledamoten Peter Englund förmodat, att ett av skälen till att många bland oss plågas av brist på mening och identitet är att vi är det förflutnas ovetande fångar.

Men man bör också minnas att Peter Englund i flera sammanhang tydligt markerat att han starkt ogillar att historiska skeenden och gestalter används som argument för nationalism. När nynazisterna på nittiotalet samlades kring Karl XII-statyn i Kungsträdgården skrev han i Expressen att det var tramsigt att använda den mumifierade gamle kungen i Riddarholmskyrkan som en symbol för något slags renrasig svenskhet. Med sin utländska mor, sitt mångkulturella rike, sin etniskt brokiga armé, sitt vapenbrödraskap med turkarna och sin stora respekt för islam, så var Karl XII en direkt olämplig symbol för svensk nationalism.

Vad menar Englund då med att omedvetenhet om historien skapar brist på mening och identitet? Det enda sätt jag kan tolka detta på är, att det finns två grundperspektiv på historia. Det ena är modernistens, som inte uppfattar historiekunskapen som ett identitetsprojekt (också om gränsdragningen inte är helt knivskarp). Som etnologen Orvar Löfgren skrivit, är den moderna svenskheten baserad på en föreställning om ett kollektivt framsteg, där allt gammalt bagage, föråldrade vanor, traditioner och lojaliteter bör kastas i diket eller lämnas in på museernas effektförvaringar. En god svensk måste vara en modern varelse med fast framtidsblick, en som inte släpar benen efter sig.

Det andra slaget av intresse är nationalistens och då är det inte vilken historia som helst som gäller, utan just den svenska historien. Det som styr är inte längre driften att få veta hur livet i Sverige levdes under andra tider, utan driften att vara någon – och är det nationalist man strävar efter att vara, så handlar det om tillhörighet. Den som är nationalist vill tillhöra den svenska gemenskapen och där är historiekunskapen viktig. ”Det ärorika förflutna” är ett viktigare tema än det som Englund kallat ”historiens buller, oro och storslagna elände”

För egen del är historieintresset av likartat slag som Englunds, om än alls inte lika djuplodande och begåvat. Det handlar om historia som kunskapstema, precis på samma sätt som jag kan ha kunskap om skilda fenomen i rummet. Jag vet till exempel en del om den indonesiska ön Bali, men inte på ett sådant sätt att jag någonsin söker min egen identitet i en balinesisk verklighet. I allt väsentligt håller jag mig till min egen ”svenska” tid och söker såväl förklaringar som identitet här. Mitt historie- respektive Baliintresse är designat för att fungera i samtiden.

Eftersom jag misstänker att jag i detta avseende inte är särskilt originell, tror jag att det är med den distinktionen ett fruktbart resonemang kring nationalism och historia kan starta. Nationalismen behöver den ärorika historien och vissa medborgare (men inte alla) gör bruk av historien för att bygga upp sina individuella tillhörigheter till nationen. De skapar sin grundläggande identifikation som en form av gemenskap med det förflutna och om jag frågar dem, så vet jag ungefär vilket standardsvar jag får: ”Om man inte känner sin historia, så känner man heller inte sig själv”. Eller kanske: ”Vare sig vi vill det eller inte, så tillhör vi det nordliga hörn av världen som kallas Sverige. På gott och ont så är vi produkter av vårt eget ursprung”. Jag hör orden och jag tror mig med hjärnan, om än inte med hjärtat, förstå vad dessa medmänniskor säger. De kan antagligen mer eller mindre bevisa för mig att detta är sant och att det också gäller mig. Men jag kommer inte ifrån det, den svenska historien betyder ingenting för min självuppfattning, den rör inte vid några känslosträngar.

Även om jag inte själv har några egna ägg i den korgen, vill jag hävda nationalismens nödvändighet också i framtidens svenska verklighet. Jag är på samma linje som kulturforskaren Timothy Brennan när han i sin studie av kosmopolitanismen konstaterar att nationalismen inte är död. Samt att det är bra att den inte är det (Brennan, Timothy 1997: At Home in the World: Cosmopolitanism now. Cambridge, Mass.: Harvard University Press).

Den mest citerade definitionen på nationalism kommer från historikern Benedict Andersen. Den lyfter fram den nationella identiteten som en en föreställd (imagined) gemenskap. En svensk motsvarighet formulerades av författaren och kulturhistorikern Göran Hägg när han i Svenskhetens historia (2003) skrev att ett folk är ”en grupp människor som förenas av gemensamma vanföreställningar om sitt förflutna”.

Som historikern Henrik Berggren påpekat kan man inte avfärda nationen på grund av att den med ett socialpsykologiskt perspektiv inte ”finns på riktigt”. Beskrivningen av nationen som en social konstruktion kan leda till ett tankefel, att den bara utgör ett påhitt, som kan avskaffas, nu när medborgarna får veta hur det ligger till.

Ett exempel: i en ganska snårig uppsats har lärdomshistorikern Michael Azar påstått att ingen kan veta vad den äkta svenskheten består av. Ingen kan vara säker på att få tillgång till den – och de som tror sig besitta den riskerar alltid att en dag gå miste om den. Svenskheten saknar substantiell insida och det enda som upprätthåller den är negationen gentemot utsidan. Att försöka älska ”det svenska” blir därför en högst olycklig kärleksaffär. Det svenska finns inte.

”Den äkta svenskheten” framträder som ett mycket paradoxalt kärleksobjekt. Det är för det första namnet på en brist på identitet, dvs. ett fantasiobjekt vars konturer, egenskaper, gränser och lösenord är omöjliga att entydigt definiera eftersom fantasin uppstått ur viljan att ge innehåll åt samma brist. Det är en identitet som endast kan fästas på ständigt undflyende och triviala egenskaper … (Azar, Michael 2001: Den äkta svenskheten och begärets dunkla objekt. I Sernhede, Ove & Johansson, Thomas: Identitetens omvandlingar. Black metal, magdans och hemlöshet. Göteborg: Daidalos).

Det misstag som Azar gör är att förvandla svenskheten till ett kunskapsinnehåll, ungefär som om det fanns en examen att avlägga, där man är godkänd om man klarat åtta av tio frågor. Azar säger att det inte finns någon sådan examen, därför att med avseende på innehåll är svenskheten en fantasi. Vad han gör är dock mer begränsat, han diskvalificerar sin egen definition av svenskhet. Men därav följer ju varken att svenskhet som ett fenomen ”därute” eller svenskhet infångad med andra analytiska instrument, är en fantasi. Historikern Knut Carlqvist skriver:

Att definiera svenskhet genom markörer (tryggaräkan och kräftor) är lättja. Svenskheten är omedveten. Den är kontinuerlig och anpassbar och ikläder sig i stort sett vilka markörer som helst. Den är oljan i språket, inte orden utan känsloladdningen i orden. Att människor från Mellanöstern inte förstår sig på den är inte konstigare än att jag skulle missa 99 procent av vad som pågår i ett vardagsrum i Bagdad. Svenskhet (eller kurdiskhet) är inget man tillägnar sig på intellektuell väg (I tidskriften Dagens forskning 23-24 september 2002, Stockholm).

Idén om svenskheten som frihetsbegränsande, ett slags historisk boja, som vi inte borde släpa på utan befria oss ifrån, återkommer i många skilda sammanhang. Exempelvis kan man i den liberala webbtidskriften Friktion läsa en ledare från 1999 med rubriken ”Bort med svenskheten”. Där sägs att det är fel med nationalsång, svenska kyrkans psalmer och Sveriges flagga i skolan. Ledarskribenten är upprörd över att det i gällande läroplan (Lpo 94) stadgas att grundskoleelever ska fostras i överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism. Friktion menade att det är fel av skolan att sträva efter att ge eleverna delaktighet i det gemensamma kulturarvet, det svenska samhällets värdegrund och förtrogenhet med vårt svenska, nordiska och västerländska kulturarv. Retoriskt frågar tidskriften hur den som inte är svensk ska kunna känna sig hemma i en sådan skola och lägger skulden på socialdemokratin och vänstern, eftersom de ogillar privatskolor. Ironiskt frågar de varför det anses som etniskt neutralt att sjunga psalmer och hissa svenska flaggan, medan att läsa koranen och hissa finska flaggan är religiöst och etniskt.

Kulturarvet och svenskheten måste bort ur läroplanen. Rätten att starta friskolor ska vara oberoende av skolans kulturella profil. I grund och botten handlar det om individens rätt till sin egen identitet, rätten att inte prackas på en svenskhet som man inte vill ha. Den insikten saknar sossarna och vänstern. För den som har svenskhet som norm, blir kulturell mångfald ett problem.

Aftonbladets politiske chefredaktör Helle Klein var inne på samma tankegång som ledarskribenten i Friktion och skrev att nationalstatens idé knappast är evig och att den inte funnits i mer än ett par hundra år. Hon hävdade att det inte var naturligt att människor vill leva bland sin egen sort, onekligen ett egendomligt påstående med vetskap om de segregationsprocesser som plågar Sverige och världen. ”Må vänstern hålla den kosmopolitiska fanan högt”, avslutar hon en av sina ledare (2000.03.07).

Vänstern och liberalerna kan tydligen konkurrera om den godbit som förnekelsen av svenskhet utgör. Detta är en rent ideologisk hållning och som sådan givetvis legitim, men den missar att nationer är synnerligen beständiga konstruktioner. Dessutom finns det en intellektuell snobbism i denna typ av fördömanden. Den har vittring på vad företrädarna ser som trångsynt, intolerant och vulgärt, det vill säga folkliga värderingar. Nationalismen demoniseras och i detta kan kosmopolitiskt orienterade kulturdebattörer känna samhörighet med varandra. Det Utopia som hägrar, en värld bestående av hybridiserade identiteter, transnationella etniska grupper i jämlik och fredlig samexistens, öppna gränser och mångkultur, känns emellertid inte särskilt realistisk.

Det betyder inte att vi behöver gilla den dominerande uppfattningen av Sverige eller det svenska. Det betyder inte heller att det nationella har något självklart värde eller att det är evigt givet. Tvärtom befinner det sig i förändring, och det sker konstanta förskjutningar och omdefinitioner. Vi kan ta avstånd, rösta nej, flytta utomlands eller aktivt arbeta för att förändra det som vi uppfattar som svenskt. Men vi kan inte låtsas som om nationen inte finns. För det gör den, i oss och omkring oss. Varje dag.

Hur som helst, jag vill gärna tro Benedict Anderson när han pekar ut nationalismens tre paradoxer. För det första finns det en egendomlig motsättning mellan nationalisternas uppfattning av den egna nationen såsom uråldrig och forskarnas mera krassa konstaterande av dess modernitet. Detta är en tanke som också den engelske historikern Eric Hobsbawm lyft fram. Nu är inte detta med nationalismens modernitet alldeles enkelt. Det är visserligen en standarduppfattning bland samhällsforskare, att nationalstaten och nationalismen är skapelser i den franska revolutionens kölvatten, men de har antagligen gjort det lite för enkelt för sig. Det finns historiker som är av en annan mening. Främst bland dem är Anthony D. Smith, som urskiljer en kontinuitet mellan äldre samhällen, eller ethnie, som han kallar dem, och moderna nationalstater. Han menar att de moderna nationerna hellre bör uppfattas som en påbyggnad än som en nykonstruktion (The Ethnic Origins of Nations. Oxford: Blackwell 1986).

För det andra är varje nationalitet unik – att vara svensk är att vara något alldeles särskilt – samtidigt som begreppet är universellt. I vår moderna värld har varje människa sin nationalitet, precis som hon har sitt kön. Nationalismen blir på så sätt den mest internationella av alla ismer.

För det tredje finns det en egendomlig motsättning mellan begreppets politiska sprängkraft, som är av första rangen, och dess filosofiska torftighet. Till skillnad från andra ismer, så har nationalism aldrig producerat sina egna stora tänkare. Där finns ingen som Hobbes, Tocqueville, Marx eller Weber.

Till detta kan man lägga en fjärde paradox, nämligen att nationalismen till och med kan överleva genom att förtvina – med en kameleonts förmåga kan den anpassa sig efter de mest skiftande politiska grupperingars intressen. Svensk nationalism verkar för många ”upplysta” medborgare bestå om inte precis i ett förtvinande, så i en förnekelse. Att svenskarna inte har någon fosterlandskänsla slog för övrigt redan befolkningsstatistikern Gustaf Sundbärg fast 1911 i sin mycket lästa bok Det svenska folklynnet:

Huru bred materialismen än kan göra sig, finnes bland andra folk dock alltid ett för alla gemensamt ideellt intresse: fosterlandet. I Sverige saknas även detta. Och därför är det som man hos oss så ofta möter till och med bildade människor, som sakna ända till varje spår av ideella syften … (Sundbärg 1911:36).

Sundbärgs egen förklaring är dels ungsocialisternas verksamhet, dels de brev som emigranter sände hem från Amerika. Sverige var inte mycket att skryta med, jämfört med det underbara Amerika.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.