Varför sagan om Kejsarens nya kläder inte stämmer


I dag har vi en gästbloggare, utvecklingschefen Mikael Willgert, som bland annat driver Swebbtv, en medborgarjournalistisk webbtevekanal.

***

Många undrar hur det kommer sig att folk inte reagerar på de motsägande påståenden som levereras från den svenska regeringen och andra ledande politiker. Påståenden som uppenbart krockar med varandra borde väl leda till en reaktion hos normalt kloka personer? Exempelvis har vi fått veta att våra pensioner ska säkras genom inflödet av asylsökande. Inte långt senare meddelar regeringen att den planerar att höja pensionsåldern med flera år. Det har också talats mycket om hur högutbildade flyktingarna är, medan det nu är vanligare att samma personer talar om att det måste skapas enkla jobb, eftersom flyktingarna har så låg utbildningsnivå. Eller att skattesatsen måste höjas flera kronor trots att vi tjänar så mycket på massinvandringen. Eller att tiggeriet inte är organiserat fast det är uppenbart att tiggarna har sina tilldelade platser. Eller att det verkar omöjligt att åldersbestämma ensamkommande. Eller att myndigheterna år efter år utfärdar hundratusentals pass till personer som gång på gång tappar bort dem. Listan på orimligheter som accepteras av medborgarna kan göras lång.

För tillfället rasar också en debatt angående det så kallade näthatet mot etablissemanget, medan samma etablissemang utan att tveka kallar dem som röstar på Sveriges kanske största parti, SD, för nazister, rasister och fascister.

Det måste finnas en orsak till att dessa och många andra liknande motsägelser från regeringen och etablissemanget kan passera så obemärkt och oemotsagt.

I HC Andersens Kejsarens nya kläder erbjöd några bedragare kejsaren nya kläder tillverkade av ett magiskt tyg som kunde ses av alla, utom av dem som misskötte sitt arbete eller var dumma. Ingen vågade därför under en procession tala om att kejsaren var naken, eftersom de inte ville framstå i dålig dager. Detta pågick tills ett litet barn kommenterade att kejsaren var naken, vilket startade viskningar hos publiken. Dessa eskalerade tills alla ropade: ”Han har ju ingenting på sig!”.

Det låter ju enkelt men i verkligheten fungerar det uppenbarligen inte så enkelt. Då skulle publiken envist hålla fast vid att tyget var fantastiskt och kalla det lilla barnet och alla som upprepade barnets ord för bedragare och lögnare. Många skulle bli arga och vilja utesluta sanningssägarna ur sin gemenskap. En del kanske skulle ta avstånd från sina föräldrar eller andra anhöriga, om de framhärdade med att hävda att kejsaren är naken. Vissa skulle i enlighet med det magiska tygets egenskaper bli av med sina jobb, eftersom de uppenbarligen misskötte det. Det är ju en av de saker som avslöjas genom tygets magiska egenskaper.

Varför är det så annorlunda i verkligheten mot i sagan? En annan fråga man ställer sig är om de som tror på det magiska tyget, det vill säga tror på etablissemangets påståenden om migrationspolitiken, ljuger och i själva verket också ser att kejsaren är naken, men låtsas att de ser tyget? Nej, jag tror att de flesta inte ljuger. En del gör det, men de flesta människor kan inte medvetet ljuga så skickligt och med sådan konsekvens och inlevelse.

Det vi ser är resultatet av en mekanism som har att göra med våra grundläggande behov och vår överlevnad. Redan Sigismund Freud talade om den funktion hos människan som kallas för ”överjag” och som recenserar handlingar och bestraffar med skuld och skam, när dessa bryter mot konventioner och normer hos den grupp de tillhör. Detta leder till att man inordnar sig i sin grupps tankemönster, ett så kallat grupptänkande, vilket möjliggör ett enat och kraftfullt handlande i gruppen. En risk finns emellertid att hela gruppen kommer fel eller leds fel i sitt tänkande, varför det oftast finns en eller annan person som tar på sig rollen att tänka utanför grupptänkandet och även ifrågasätta det. Detta alternativa tänkande inom gruppen sker oftast med viss försiktighet, eftersom det kan skapa osäkerhet och uppfattas som illojalt. Acceptansen för att diskutera och ifrågasätta grupptänkandet beror till stor del på gruppens uppgifter och i vilket skede gruppen arbetar. En trupp i strid exempelvis, har låg acceptans för fritänkare medan ett brainstormingmöte för att få fram nya idéer har hög acceptans. Värt att notera är att regeringen närmast piskat upp en krigskänsla i samband med den s.k. flyktingkrisen 2015, vilket betyder att utrymmet för ifrågasättande blir minimalt.

Utöver att det finns en hämmande funktion som hindrar att man säger opassande saker verkar det finnas en censorfunktion i hjärnan, som förhindrar att farlig information och ifrågasättande tränger in hos mottagaren.

Censorfunktionens uppgift är att hindra mottagande av känslig information i de fall informationen är så känslig att det är säkrast att inte känna till den, eftersom den motsäger grupptänkandet och skulle kunna leda till uteslutning.

Undantaget är om det är viktigt för personen att få informationen för att möta andra och ännu större hot. Exempelvis utestängs känslig information om att massinvandringen lett till gruppvåldtäkter, eftersom risken att mottagaren eller mottagarens anhöriga ska råka ut för våldtäkt bedöms liten i jämförelse med följderna av att bryta mot grupptänkandet. Däremot är det sannolikt att ett hot om större skattehöjning, på grund av massinvandringen, släpps fram av censorfunktionen trots att det går emot grupptänkandet. Orsaken är att det påverkar den egna levnadsstandarden, vilket kan upplevas som ett större hot än att bryta grupptänkandet.

Hypotesen är alltså att censorfunktonen kan hindra information som är känslig för gruppen från att nå in till mottagarens medvetande.

Om den känsliga informationen blir alltför påträngande och inte enkelt kan utestängas, kan den bli farlig och gruppen måste agera för att stoppa spridande. Ett sätt är att svara med aggressivitet, och skrämma till tystnad genom hot om uteslutning. Ett annat hot är att gruppkänslan och sammanhållningen i gruppen riskerar att haverera. Dessa är grundläggande hot som överjaget agerar för att skydda emot, genom att beordra tystnad. Hos ett barn är inte denna självcensur utvecklad varför HC Andersen låter just ett barn vara den som först avslöjar kejsaren. Men enligt den nämnda hypotesen finns även en censorfunktion som också förhindrar mottagande av den farliga informationen. Oftast utan att inblandade personer själva är medvetna om hur och varför detta sker.

Om tillräckligt många får känslig information blir den emellertid omöjlig att hålla utanför grupptänkandet. Då kan det vara klokt för ledare att sända ut liknande information, nedtonad, i små portioner och paketerad på sådant sätt att gruppens tilltro till ledarna inte utmanas alltför mycket. Exempelvis genom att då och då medge viss felkalkylering för enskilda områden och skylla på orsaker utanför ledarnas kontroll, såsom en misslyckad integration och fördomar hos personer utanför den egna gruppen. Att skylla på naivitet till följd av den egna godheten verkar också fungera och så småningom har grupptänkandet förändrats något utan att gruppens tilltro till ledarna skadats alltför mycket, vilket skulle ha varit ofrånkomligt om problemen och kursändringen diskuterats öppet.

Alla följer inte samma tankemönster. Det finns, som tidigare nämnts, vanligtvis några personer som bedömer hot från omvärlden eller i pågående skeenden på ett annat sätt än gruppen i stort. Upplevs hoten tillräckligt stora, och ifall de har det mod som krävs, berättar de om problemen för att skydda gruppen. De gör det trots att de är medvetna om att de kan få betala ett högt pris. De känner sig tvungna att ”berätta sanningen”. Vad de kanske inte har förstått är att informationen inte har möjlighet att nå fram till mottagaren, eftersom blotta vetskapen om informationen blir ett hot för mottagaren och stoppas av den beskrivna censorfunktionen. Informationen kan bara nå fram till den del av gruppen som av olika anledningar inte censurerar den. Möjligen kan fragment sippra igenom och kanske finns ett visst mått av ”droppen som urholkar stenen” men mottagarnas censorfunktion gör att förändring från den inslagna vägen går trögt.

Men nu kommer, om den hypotes som förs fram här stämmer, de svårigheter och hot som tornar upp sig att leda till förändring, genom att fler tar in känslig information och bryter med grupptänkandet. De ekonomiska påfrestningar Sverige står inför med höjda skatter, sämre pensioner och sämre tillgång till sjukvård och andra skattefinansierade tjänster blir utmaningar som inte bara drabbar ”någon annan” och personer boende intill, eller i utanförskapsområden. Utmaningarna blir problem för så många fler, även i skyddade områden. Detta leder till att också personer med inflytande bryter med grupptänkandet och instämmer i det lilla barnets rop: ”Han har ju ingenting på sig!”.

Mikael Willgert
Mikael Willgert har bakgrund som utvecklingschef under 30 år i ett flertal stora och små internationella industriföretag.

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.