Feminismen är en draksådd

Feminismen är i sin nuvarande form en draksådd därför att kvinnor (naturligtvis inte alla, men som kollektiv) tänker annorlunda än män.  Mäns tänkande är format för att bygga samhällen, alltifrån stammen/klanen till nationen. Kvinnors tänkande är inriktat på familjen/hushållsgruppen, dvs. nära relationer.

Så funkar våra hjärnor biologiskt, efter en flera hundratusen år lång utveckling. Det som skett under de senaste sekunderna av den mänskliga existensen är att vi har lurats in i en feminisering – att tro att man kan bygga ett samhälle på samma kvinnliga sätt som man vårdar sina närmaste relationer, byggd på en gemensam “värdegrund”. Så funkar det inte.

15 procent av kvinnorna har visst manliga hjärnor, så där finns det hopp om att det logiska tänkandet tar över, i motsats till den känslostyrning som spillt över på männen, typ kvinnliga pojkar som miljöpartisten och utbildningsministern Gustav Fridolin m.fl. som styr oss mot avgrunden. Eller en statsminister som måste gå en kurs i feminism innan han tillträdde.

Vi har “världens första feministiska regering”, men en raserad försvarsmakt, ett svagt statligt våldsmonopol, där dialogpolis grillar korv med våldsverkare, och inte vågar sig in i ett ständigt antal växande “utanförskapsområden”, nu 63 stycken. Manligt våld är ju en feministisk dödssynd, även när det ska skydda våra yttre och inre gränser. Av tradition betraktades sådant tidigare som någonting hedervärt, i nationens och familjens intresse.

Och vi föder inte heller tillräckligt med barn (det är inget som feminister eftersträvar). Våra politiker uppmuntrar knappast detta, ser ingen sådan kris i befolkningsfrågan. Istället för att stimulera familjebildning importerar vi unga ensamkommande ”barn”. Vi har den största asyl- och anhöriginvandringen per capita i västvärlden. Eftersom alla människor enligt gällande dogm är lika mycket värda ser vi det inte som problematiskt att importera unga muslimska outbildade män från världens mest dysfunktionella och våldsamma stater. Resultatet: Sverige har en större könsobalans i populationen för 16-17-åringar än Kina. (I Kina hade man mellan 1979 och 2015 inte lov att skaffa mer än ett barn per familj, vilket ledde till ett överskott av pojkar då många familjer ville ha en son som tog över gården, och därför aborterade oönskade flickfoster).

Svenska feminister/kulturradikaler har visat en oerhörd flathet gentemot patriarkat från tredje världen, samtidigt som många svenska män, likt arbetsbin, kastrerar sig själva för att vara dessa drottningar (av båda könen) till lags. Att så mycket som ens andas om att den statliga feminismen kan ha skadeverkningar är fullständigt omöjligt, såväl i det offentliga samtalet, som i politik och forskning.

Därtill är jag övertygad om att det finns en viktig underliggande psykologisk aspekt. Män är på det hela taget det svagare könet, trots större formell makt. Vi är mer rädda än kvinnor för att bli övergivna, exempelvis sker en klar majoritet av alla skilsmässor på kvinnors initiativ. Vi är också sämre emotionellt utrustade för att klara ensamheten och har oftast ett torftigare känslomässigt språk, eftersom kvinnor på ett tidigare stadium i livet lär sig att spegla sig i varandra. Detta underläge leder till att män mer eller mindre omedvetet hindrar sig själva från att klandra kvinnligt emotionellt tänkande i allmänhet och feminism i synnerhet, eftersom det kan leda till att kvinnorna undandrar dem sin uppskattning och kärlek.

En konsekvens av att de kvinnliga aspekterna dominerar är att vi på samhällsnivå får en terapeutisk stat. Samhället ska visa kvinnlig omsorg, även då det är ett självskadebeteende. Vi ska amma hela världen med lösbröst!

Det hela blir tydligt när min lokaltidning Södermalmsnytt i skrivande stund dimper ned i brevlådan. De rapporterar att polis och socialtjänst inte har ”tillräckliga verktyg” för att kunna få bort 200 utländska (mest marockanska) barn från gatan. Trots att de nyligen uppmärksammats för alla personrån som de begår står ”Staden handfallen inför gatubarnen”, som rubriken lyder. Polis och socialtjänst kommer därefter med den sedvanliga refrängen om ”samverkan och motivation”, något som gatubarnen fullständigt struntar i eftersom de inte är straffmyndiga. ”Vi vet inte vad vi ska göra”, klagar socialförvaltningen.

Jag vet att det finns åklagare som ger uttryck för sin frustration över att man inte kan anhålla kriminella 15-16-åringar. De möter motstånd från politiker, barnombudsman och barnrättsorganisationer, som åberopar att barnkonventionen inte medger att man berövar ”barn utan vårdnadshavare” sin fysiska frihet, även om dessa är gangsters.

Att mina hemkvarter blivit osäkrare för vanliga människor att vistas i bekymrar inte den politiska, mediala och moraliska eliten. Dess medlemmar fortsätter att putsa på sina (feministiska) godhetsglorior. Så här skrev DN:s ledarskribent Lisa Magnusson för några dagar sedan om de kriminella marockanska gatubarnen:

Barn är skyddsvärda just för att de är små och ömtåliga. Och vi är skyldiga att ta hand också om gatubarnen och skydda dem, även om de är både opålitliga och saknar tillit, även om deras framtid är aldrig så tröstlös. Att vara deras mammor och pappor när de inte har några, och stänga dörren mot den farliga undre världen – bokstavligen. Det är att se till deras bästa.

I går hade Studio Ett (P1) en lång diskussion om de marockanska rånarbarnen. Ingen av deltagarna var förbannade på dem. Ingen brydde sig ett dugg om brottsoffren. Det var synd om dem som behövde bo på gatan och hur skulle man hjälpa dem?

Konsekvenserna av denna hållning ser vi också i ett större perspektiv. Enligt Migrationsverkets senaste prognos väntas mellan drygt en halv miljon till över 800.000 människor söka uppehållstillstånd fram till och med 2021 i världens mest feministiska, tillåtande och välvilligt inställda land mot främlingar. Under tiden har vårt grannland Norge planerat att kunna överge Genèvekonventionen och stänga sina gränser mot oss om vi inte skärper oss.

Läs också Karl-Olov Arnstbergs djupare analys av feminismen som samhällsideologi.

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.