Ädla-syftet-korruption

I dag är läkaren och psykiatern Ann Gardner gästskribent

***

I slutet av 1960-talet läste jag psykologi på Stockholms universitet. Mycket av den då pågående forskningen på institutionen gällde skillnader i varseblivning och uppmärksamhet. Den bekostades av myndigheter och avsåg sådant som höjdplaceringen av trafikljus i gaturummet, och vilka färgvåglängder för rött, gult och grönt som uppmärksammades bäst i det perifera synfältet.

Den speciella ”intelligenskursen” på utbildningen betraktades som viktig och varade två månader. Viss politisk korrekthet hade insmugit sig. De intelligensskillnader mellan olika folkslag som rapporterats ansågs bara orsakade av att kulturberoende tester använts. Könsskillnader avseende delförmågor ansågs visserligen säkerställda, men kompenserades av att det andra könet hade bättre förmågor på andra deltest. Förmågan att klara akademiska studier betraktades inte som ett individuellt fastlagt öde på grund av intelligens, därför att hög motivation kunde kompensera att ”det tar längre tid att lära sig, men det går om man kämpar.”

På 1970-talet började individuella skillnader i intelligens betraktas som (mest) förvärvade och beroende av klassursprung eller föräldrarnas omhändertagande, vilket avspeglades på institutionen vars inriktning förändrades till mer ”människotillvänd” och ”kliniskt användbar”. Hög begåvning sågs inte som en egenskap utan som en ”neurotisk kompensation”, för att bli omtyckt av föräldrar och/eller lärare – till nackdel för den drabbade, som tvingades ”gå på högre varv” med risk för framtida psykiatriska problem. Då jag motsatte mig idén att alla föds lika blev jag bemött med rättskaffens tillsägelser och det blev omöjligt att ens diskutera. Under 1980-talet började kliniska psykologer vägra att utföra intelligenstester på patienter intagna på den psykiatriska stockholmsklinik jag arbetade vid. Även när syftet var att visa god begåvning. Skillnader i intelligens hade blivit ett tabu-område.

Enligt en färsk studie användes bara 3.3 % av textutrymmet i 29 introduktionsböcker i psykologi till intelligensområdet. Mindre än 10 % av amerikanska psykologiinstitutioner undervisade om intelligens. Studieförfattarna skriver att inte heller modern intelligensforskning nämns “Our study may provide insight into why popular beliefs about intelligence often do not match expert opinions.” Intelligensforskaren psykolog James Thompsons slutsats blev “My conclusion is more acerbic: too many writers of psychology textbooks fear intelligence research and loathe what the results imply. They regard it as their democratic duty to twist the results to serve their own, presumably saintly, objectives. I think they have fallen into Noble Cause Corruption, but doubt they feel any shame at respecting their presumptions more highly than the facts.”

Att bortse från intelligens kan ha betydelse. För några år sedan visade en ADHD-utredning på en av mina patienter, i vilken intelligenstestning ingår, att patientens begåvning låg på gränsen till begåvningshandikapp, IQ omkring 70. Hon var en av fyra sjuksköterskor som jag då hade som patienter – alla med utomeuropeisk invandrarbakgrund – som utbildats till sjuksköterskor i Sverige. De hade inte klarat det första arbete de fick efter examen, trots handledning från första arbetsdagen som skulle fortsätta minst en månad. De skulle slippa självständiga arbetsuppgifter under tiden. Två av dem insjuknade redan efter 2 veckor som ovannämnda patient, en efter 4 månader och en efter 1 år, i vad som visade sig bli en icke behandlingsbar svår depression. Resultatet av intelligenstestningen fick mig att fundera över om deras svårigheter att förstå matematik och förklaringarna som givits avseende Försäkringskassans hantering av deras sjukskrivningsärenden kanske inte bara berodde på depressionssymtom. Kanske hade deras förmågor till att börja med inte räckt för sjuksköterskeyrkets krav. För deras del blev resultatet personliga tragedier, såväl som studieskulder för ett yrke de inte klarade av.

Jag ogillar Ädla-syftet-korruption (Noble Cause Corruption), men ensidig betoning på intelligens och skolresultat är inte heller bra. Att slippa ”stämplas” som lågbegåvad redan i barndomen var till fördel för självförtroendet för några utomeuropeiska invandrarkvinnor med låg begåvning jag träffat. De kom till Sverige som vuxna. En hade aldrig gått i skola och de andra i en skolklass med så många barn att många inte klarade av att lära sig, det var inget onormalt. Det var först i Sverige de ställdes inför krav de inte klarade. De hade sluppit den livslånga sorgen och det låga självförtroendet som svenskfödda särskoleplacerade berättat om för mig – ”varför är jag inte som andra?”.

Ett bättre mått än IQ på ”användbar intelligens” kan vara förmågan till kritiskt tänkande. En första liten studie visar att hög IQ inte har så starkt samband med kritiskt tänkande “it’s possible to have a modest IQ and navigate life wisely, or to have a high IQ and make clangers that leave your peers shaking their heads. It’s a question of critical thinking.— Critical thinking isn’t about mental resources so much as a way of looking at the world and a tool-kit to use at the relevant moments. But unfortunately, as a society, we don’t give enough attention to how to foster these skills.”

Under mina arbetsår 1970- 2010-talen lärde jag mig att ligga lågt med att ifrågasätta om långtidseffekterna av det vi gjorde verkligen skulle bli bra, efter att blivit nedtystad med att jag var ”neurotisk” eller ”saknar förmåga att förstå det rätta”. Ifrågasättande av gruppideologin ledde till att jag inte längre blev bjuden till fester. Antalet bekanta att utöva yttrandefrihet med minskade.

De senaste åren har min oförmåga att rätta in mig i ledet lett till att bekantskaper, även med några anhöriga, avslutats men aldrig på mitt initiativ. Jag har haft besök av internationella kollegor, forskare från två andra kontinenter och Sydeuropa och Ryssland. Dessa tar avstånd från postmodernism och Ädla-syftet-tänkande, men undviker samtalsämnen som klimatet och invandringen. De förskräcktes av att se så många tiggare på Stockholms gator, utan att jag behövde påpeka det, och frågade ”hur kan ni tillåta det?”. De tar avstånd från ”fascistiska partier” till vilka de räknar Sverigedemokraterna, för så har det stått i tidningar de läst. Till min förvåning visade det sig för en månad sedan att en av dessa jag känt sedan 1997 (!) nu förmodligen betraktar mig som fascist. Han är tolerant nog att inte ”avvänna” mig i alla fall. Men han värjer sig mot diskussioner, att lyssna på argument. Jag tror att han, liksom de andra kollegorna, har högre logisk begåvning, än jag. Undvikandet beror inte på intelligensbrist men möjligen på en ovilja att använda kritiskt tänkande i samband med kontroversiella ämnen, en beröringsskräck.

Beröringsskräcken verkar inte bara gälla personer utan även rapporterade uppgifter. För ett år sedan berättade jag för en bekant jag känt i 50 år att jag ändrat var jag går och numer undviker folktomma gator. Han frågade varför. Jag sa att jag läst i vanlig press att gäng av marockanska gatubarn överfallit, skadat och rånat ensamma personer på ödsliga platser i mina närliggande innerstadskvarter, även dagtid. Han spände blicken i mig och blev väldigt rättskaffens och sa ”har DU råkat ut för något?”. Han ansåg att jag drabbats av hysteri och att mitt uppförande var överdrivet. Jag påmindes om hans yttrande häromdagen.

Vid en föreläsning omkring 2009 åhörde jag en professor som spekulerade om varför de så kallade ”personlighetsstörningarna” finns, speciellt den paranoida och de ”räddhågade”. Professorn föreslog att majoriteten i den lilla gruppen (ofta omkring 50 besläktade individer) under jägar-samlar-tiden behövde bestå av stabila personligheter som klarade av vardagens mödor utan knot. Men det behövdes enstaka individer som reagerade starkt på faror. En räddhågad som hör när fåglarna och trädens apor börjar skrika varningsljud då ett rovdjur närmar sig och får så stark ångest att den individen måste meddela andra. En paranoid som ser blickriktningar hos de unga ”vänliga” besökande männen från en annan grupp, när dessa ser sig omkring. Tolkar blickarna som bedömning av hur många unga kvinnor som finns att erövra och hur många starka män att bekämpa, och i vilka hyddor dessa bor. Den paranoides påträngande krav på att gruppen genast överger sin tillfälliga boplats, kan resultera i gruppens överlevnad.

Något senare träffade jag en bekant som arbetade som inhyrd personalkonsult i olika myndigheters personalavdelningar vid konflikter i arbetsgrupper. Han beklagade sig över det svåra arbetet. Ofta rörde det sig om att en arbetsgrupp ville bli av med en gruppmedlem som inte var med på noterna, utan fortsatte att påpeka problem. Jag berättade om ovan professors spekulation om dessa udda som tänker annorlunda ”de kan bli våra räddare”. Han hajade till och sa att det perspektivet hade han aldrig hört under sin utbildning. Senare berättade han att tolkningen hade tagits emot bra och lett till tolerans istället för utstötning ”det är kanske bra att vi inte når konsensus i allt.”

Jag tröstar mig numer med att jag är udda på det sättet att ”min förhöjda varseblivning” för ”fåglarnas och trädapornas varningsskrin”, som kunnat uppfattas som så stötande för gruppgemenskaper att det jag sagt negligerats eller jag blivit ”avvännad”, beror på en medfödd personlighetsvariant hos mig. Jag har fått nya vänner. Dock är det jättetrist för jag betraktar inte yttrandefrihet bland likatänkande som speciellt inspirerande utan tvärtom, som riskabelt konserverande.

Ann Gardner

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.