Ur Mias brev


Mia skriver riktiga brev till mig. Inte så ofta men ändå återkommande. Alltid åttans teckenstorlek och minsta radavståndet. Jag har ingen aning om vem hon är. Hon kanske inte ens heter Mia. Vid ett tidigare tillfälle citerade jag henne i en bloggtext. Det gjorde Mia upprörd, vilket var oväntat, eftersom vi inte känner varandra (eller gör vi?). Jag tänkte att om Mia skriver till mig, så är det för att hon vill göra sin röst hörd. Hon vill tala om saker för mig som jag inte förstått. Det uppskattar jag, men varför ska inte andra också få läsa? Det kan ju hända att inte de heller förstått. I dag serverar jag därför ett sovrat urval ”Miaiana”.

Karl-Olov Arnstberg

***

Jag har ett extremt dåligt detaljminne. Det innebär bland att jag kan läsa om böcker jag gillar, både en, två och ibland tre gånger. Men det är nog den enda fördelen med dåligt detaljminne jag har kunnat komma på. Film har jag inte sett så värst mycket, jag föredrar böcker, men t.ex. Monthy Pyton har jag nog sett det mesta av, även om det är ohyggligt länge sedan nu. Men det är samma med film och mitt minne, att jag inte minns så mycket annat än om jag tyckte de var dåliga/bra/roliga eller något annat. Dock är det ofta så att enstaka scener eller rollfigurer gör ett så starkt intryck att jag minns dem, eller åtminstone minns dem så som jag tolkat dem.

En Pyton-scen jag (och nog de flesta som sett den) minns tydligt, är den smällfete mannen på restaurang som ätit på sig en rejäl paltkoma och inte vill ha en endaste smula till. Men bordsbetjänten frestar och övertalar honom att ta en liiiiten liiiten chokladbit till kaffet, och till sist ger den smällfete med sig, stoppar in chokladbiten och spricker sedan. Scenen är ju ruskigt äcklig, men för mig har den även en symbolik; droppen som fick bägaren att rinna över/the straw that broke the camels back… Exponentiell tillväxt helt enkelt. Det är så jag ser på Mellanöstern, Afrika, södra Asien, Mellanamerika och liknande. De har fyllt på befolkningen tills allt brister och folk väller ut ur områdena.

En annan scen jag minns kommer ur filmen Erik Viking. Jag minns ingenting av filmen, mer än just den scenen, och minns jag den någorlunda korrekt, så kommer vikingarna till en ö som jag tror ska symbolisera Atlantis, men folket där är klädda i vita särkar, mer som Romarriket, osäker där… De är ett lyckligt, sjungande, skrattande folk, mitt intryck är; ”infantila”. De lämnar glatt ifrån sig allt de har, så vikingarna behöver inte ens plundra, bränna och våldta (”for breakfast we burn, for lunch we pillage and for dinner we rape”), men ön börjar sjunka. Vikingarna inser att det är fara å färde, så de kastar sig i båten, men det lyckliga folket bryr sig inte, utan sjunger glatt och vinkar vikingarna farväl medan ön sjunker i havet. Det sista man ser är huvudet av ”kungen” eller vad han är, som leende och sjungande försvinner ner i vattnet och efterlämnar lite bubblor. Så tänker jag mig Sverige, kan du tro!?

Men det är faktiskt inte bara PK-isterna som är infantila. Även en hel del av dem som skriver inlägg och kommentarer i vissa alternativmedia ger intryck av viss infantilitet. Ibland häpnar jag när jag läser vad de senast kommit på, för att hitta någon/några att lägga skulden på. Aldrig någon tvekan om till exempel vad som är orsak och verkan. Ingen idé om att deras kunskaper kanske är alltför grunda och bristfälliga för att dra slutsatser från. Inte en tanke på att till exempel Olof Palme är död sedan trettio år, och att det passerat oändligt många politiker av olika kulör genom regering och riksdag sedan dess, och att vilka som helst av dessa kunnat vända skutan i en annan riktning, eller att till och med rena tillfälligheter i historiens gång kunnat ge ett annat utfall, än vad som nu är vår vardag. Senare makthavare är ju inte precis slavar under Palme.

Dessutom är det ju ytterst tveksamt om Palme och alla de andra politikerna av olika kulörer som då fattade beslut om mångkultur verkligen tänkte sig den situation som nu råder i Sverige. Den har nog snarare inträtt gradvis, enligt principen om normförskjutningar.

Näringslivet och deras tillskyndare är de som traditionellt propagerat för tillväxt och invandring, men något har fått den nya vänsterns världsbild att bli ultraliberal och sammanfalla med oligarkernas intressen. Samma med 1968. Det har funnits gott om tid att ändra kurs sedan dess, gott om tid för folket att gå åt ett annat håll och gott om historiskt utrymme för att rådande kultur kunnat få ett annat resultat. Dessutom uppskattar de allra flesta av oss att levnadsstandarden är tämligen likvärdig för hela folket, att alla ska få skolutbildning, sjukvård, äldreomsorg och så vidare på ungefär samma nivå, ett pålitligt rättsväsende som inte gynnar någon mer än en ann, ett försvar som vi alla är involverade i och som räcker för att garantera oss vår rätt till vårt land.

Däremot tror jag inte att så många uppskattar att offentligsektorn har vuxit sig till ett gigantiskt monster och blivit ett självändamål för människor som skaffar sig enorma förmåner och stor makt genom detta system, och på flertalets bekostnad.

Lagom är bäst helt enkelt. Och framförallt måste vi ha produktion för att finansiera offentligsektorn, och vi måste ha export som minst motsvarar importen, om det ska gå ihop sig. Så för mig handlar det om planering. Det är ingen god idé att lämna alltför stort konsumtionsutrymme till en stor grupp människor, ty de kommer då att skaffa sig en extravagans som minskar våra gemensamma naturresurser än snabbare, och därmed beskär nästa generations möjligheter att leva ett gott och värdigt liv. Vi behöver planera för mer än ett kvartal eller en mandatperiod i taget. Det är ingen god idé att göra sig beroende av importerad mat och annan energi, eftersom vi då kommer att stå på näsan den dag vi av något skäl inte längre kan importera dessa livsnödvändigheter. Med samma logik är det därför inte heller någon god idé att fylla upp landet med fler människor än vi har den minsta chans att förse med vatten, mat och annan nödvändig energi. Svårare än så är det inte. Allt utöver det grundläggande för ett gott liv ska betraktas som härligt grädde på moset, och bara njutas när vi vet att nästa generation har vad de behöver med god marginal och att vi inte berövar dem ett rimligt liv.

Att vi inte borde importerat en endaste individ som svär sig till den sjuka ideologi som kallas islam, behöver jag knappast argumentera för. Det var åtskilliga personer som redan för 60-70 år sedan, och troligen redan tidigare, argumenterade tämligen högljutt för att vi inte skulle ägna oss åt sådan import. Nu är det för sent.

Vad är det som får människor att vara så oerhört vettskrämda för vad ”folk ska säga”, att de inte ens i hemlighet vågar ta in andra bilder av verkligheten än de gängse godkända? Det är helt obegripligt för mig, och jag blir lika förtvivlad varje gång jag konfronteras med det faktum att det är så för väldigt många människor. De får plötsligt något glasartat i blicken som leder mina tankar till fjärrstyrning och science fiction. ”Världen tillhör oss alla, alla ska få leva var de vill, inga gränser, vi måste hjälpa dem som har det svårt…” Konsekvensanalys är helt enkelt inget de i allmänhet förmår.

Men jag har även träffat på en och annan som klarar att göra en konsekvensanalys, men ändå bara rycker på axlarna och tycker att ”det blir som det blir, inget vi kan göra åt”. Underkastar sig helt enkelt. Och skiter uppenbarligen i hur det går för deras barn. Obegripligt. En frisk människa borde väl försöka att antingen fly, eller slåss?

Triggerwarnings, safe spaces och allt vad det heter, är ju detta egendomliga förhållningssätt draget till sin spets och tydligt uttalat, men väldigt många människor värjer sig tydligen helt instinktivt mot att nyansera världsbilden, utan att för den delen uttala sig så klart om saken. Vad är det de tror att de ska skydda sig mot? Tror de att ifall man inte låtsas om verkligheten, så kommer de inte att drabbas av den? Att ständigt leva inuti en stor jävla skämskudde måste ju göra tillvaron mörk, och andningen väldigt tung, med den unkna luft som uppstår därinne.

Men detta med social kontroll tycks vara enormt viktigt, för att inte säga helt dominerande för många människor. Jag begriper inte hur man kan kasta all personlig integritet åt helsike på det viset. Jag lever hellre i social isolering än att sälja min själ på det viset. Leva i en lögn med kulisser omkring sig och aldrig kunna tänka fritt och självständigt, pröva och värdera vad som helst som kommer i ens väg. Det finns de som anser att jag därför är egensinnig, och de menar det som något negativt. Man ska anpassa sig, flyta med strömmen som ett stim döda fiskar. Varför fungerar så många människor så? Det är ju inte alls bara svenskar, eller ens ”västerlänningar”, utan även islam är ju verkligen att helt och hållet underkasta sig den sociala och kulturella kontext som bestämts av överheten.

Jag tänker ofta nuförtiden på Rwanda under det så kallade ”folkmordet”, och det horribla faktum att många kvinnor förmåddes att dräpa sina egna barn för att inte själva bli utstötta ur sin sociala grupp, eller rent av själva bli dödade. Där och då handlade det om liv eller död; mitt liv och mitt barns död, alternativt bådas vår död. Här och nu handlar det ju verkligen inte om så dramatiska följder. Det finns ju gott om människor på ”vår sida”, så dräpt, eller ens social enstöring blir man ju inte om man tar in din världsbild och kanske till och med anammar hela eller delar av den för egen del, om man kommer fram till att den beskriver verkligheten på ett mer korrekt sätt.

”Mansplaining” läste jag några gånger här och där, och hade ingen aning om vad det betydde förrän min bror förklarade det för mig. Jag konstaterade krasst att ”du har just mansplainat mig!”, vilket vi tyckte var himla lustigt. Men jag har funderat lite till, och ger ”feministerna” delvis rätt i att mansplaining är i många fall helt förkastligt. Ta del av hur t.ex. Anders Lindberg, Peter Wolodarski, Johan Norberg, Fredrik Segerfeldt, Fredrik Virtanen, Fredrik Reinfeldt, Göran Greider och många många fler män förklarar saker och ting, så tror jag att du förstår hur jag tänker. Och att kvinnor i många fall är mycket bättre på att förklara, inser man om man tar del av vad t.ex. Julia Caesar, Merit Wager, Marika Formgren, Tanja Bergkvist, Helena Edlund, Chris Forsne, numera Ann Heberlein och många många fler kvinnor har att tillföra.

Detta med att man inte kan säga en sanning till en troende postmodernist, tror jag har mycket att göra med att de lägger värderingar i det mesta. För dem finns inget neutralt. Det är sannolikt också därför som de blir så hysteriskt kränkta av sådant en ”normal” människa inte trodde var möjligt att bli kränkt över.

Jag märker det också på de värdegrundstroendes sätt att tilltala mig. De tror de ska kränka om de säger som det är, så de tassar runt och kläcker ur sig lögner. Jag avser vardagliga småsaker som ingen normal människa skulle ta illa vid sig av. Jag tycker dessa smålögner är förbaskat tröttsamma, och det urholkar min tillit till dessa människor. Ifall de kan ljuga om skitsaker som inte behöver ljugas om, kan jag då lita ett ögonblick på dessa människor när det verkligen gäller? Nej, definitivt inte. Och då finns ju inte så många skäl till att umgås över huvud taget.

Ta ordet ”neger”. Det är för mig och många andra ett helt neutralt ord som betyder att det handlar om en man med mycket hudpigment – en mörkhyad man. Men postmodernisten lägger in bilder, betydelser och värderingar i ordet, som jag gissar härstammar från USA:s slavepok, men då snarare ordet ”nigger” som ju användes nedsättande där och då. Så nu måste alla vi andra rätta oss efter postmodernisternas rasistiska värderingar av ordet neger. Ungefär som när ett bortskämt litet barn kräver att alla ska anpassa sig efter dess vilja. Därför måste vi alla tassa runt negrer, muslimer, invandrare och mycket annat. Det får katastrofala konsekvenser för hela den svenska befolkningen att låta dessa bortskämda barn dominera och sätta upp reglerna.

Mia

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.