Om Godhet

Signaturen E.J. har vid några tillfällen skickat mig texter i gränslandet mellan filosofi och poetisk prosa. Orden är noga valda, så som de bästa kulturartiklarna kunde se ut ännu för ett kvartssekel sedan, men i dag är rätt sällsynt.

I den text som återges nedan citeras Mikael Wiehe på slutet, och sångtexten vänds mot honom. Raffinerat! Jag läser den alldeles efter att jag på mitt bedrövliga elpiano spelat Allan Edwalls Vaggvisa, där inledningsstrofen kan tolkas på ett liknande sätt:

Sov mitt lilla hjärta
Roligt i din bädd
Inte vara ängslig inte vara rädd
Ty i svarta natten över skog och mark
Över vida vatten vaktar farbror Stark
Han har skarpa ögon och en stor kanon
Och han släpper ingen jävel över bron

Farbror Stark vaktar inte alls utan släpper varenda jävel över bron. Den skarpa blicken spar han för dem som vakenheten ger mardrömmar. Och kanonerna, de som kommer från Bofors, de kränger han till andra länder, förstås. Det är inte troligt att Allan Edwall hade hållit med mig om den tolkningen/invändningen. Kanske hade Vilhelm Moberg gjort det.

Samtliga texter som E.J. skickat mig är från 2014. Om jag skulle få för mig att skicka texter till någon för mig obekant person, skulle jag inte knysta om att de var tre år gamla. Det sitter djupt i mig och antagligen i de flesta, att det bara är det rykande färska som räknas. Eller det som hände för länge sedan. Tre år, då vet man ännu inte om texterna tål tidens tand. Hur som helst, nedan ett smakprov som jag gillar. Gör du?

Karl-Olov Arnstberg

***

Daterat den 4 februari 2014
Alla mänskor jag lärt känna i åtminstone någon grad, har visat ett behov av att vara goda. Även de mest brutala typer. Man kan med fördel betrakta godhet som uttryck för en maktrelation. Antikens och feodalrikenas envåldshärskare, direkt ansvariga för de mest groteska övergrepp mot folk och fiender, hade makten att benåda och kunde därmedelst visa sin godhet. Ofta avbildades de också så för samtid och eftervärld: strålande ljusgestalter omgivna av allsköns symbolikmättad paraphernalia som signalerar upphöjdhet, närhet till Gud. Jag tror också att goda gärningar har en anatomisk-psykologisk dimension. Att de utlöser ett endorfinflöde. Man behöver inte, som 1800- och 1900-talens välgörenhetssällskap – och för den delen, än idag – skylta med det. Det fungerar alldeles utmärkt som en privat liten kick. Trottoarzigenaren upprepar sitt monotona ”hej-hej”, man droppar en mässingspeng i pappmuggen och går så vidare, tillfälligt något mindre tyngd av den lutheranska arvsynden – den eviga, den oundvikliga, Guds/Maktens mest effektiva vapen i kampen mot Occidentens glädjefyllda, lustdrivna och lättledda människor.

Daterat 22 april 2014:
Du människa, var går gränsen för din godhet? Var???
I de flesta fall, ingenstans. Eller mer sanningsenligt, långt bortom horisonten, där du inte ser den. Långt innan du känner ens lukten av de försakelser och den fattigdom som är dess pris; väl känd av dess företrädare under medeltiden, fattigmunkarna. Än mindre att du fysiskt förnimmer den, känner detta i din kropp, i din djuriska och intellektuella existens. När sätter tvivlen in? När når du gränsen?

När börjar du mobilisera ditt motstånd, försvara din egen existens? Dina barns? Åh, än tar det en tid, än läggs dagar till dagar, år till år, i en långsam, ännu knappt märkbar utförslöpa. I sakta glid från solljuset och de friska vindarna häruppe, ner mot skuggorna i dalen därnere. Godheten är ett starkt berusningsmedel, den utlöser ett omedelbart endorfinflöde som skickar dig upp till de luftigaste av rymder; en känsla icke helt lätt att skilja från maktberusning. Känn hur detta strömmar genom din hur kropp! Känslan av ljus flödar genom dig, ensam eller i gemenskapen tillsammans med andra, goda.

Alla de goda krafterna mobiliseras. Feel-good-marscher organiseras av krafter vars drivkrafter du ej vet något om och som du heller ej frågar efter. En förtätad stämning av ett gemensamt mål. Alla människors lika värde.
Beskydda de utsatta.
Att ta från de rika och ge till de fattiga.
Inga rasister på våra gator!

Kanske går du några meter bredvid eller får åtminstone en skymt av, eller kan läsa i kvällstidningarna efteråt, att intill dig marscherat någon känd person, ­en politiker, en artist.
Tillhör du dem som verkligen kommer att låta detta rus gå över i den upphöjda känsla som askesen ger? Så länge du i verkligheten intet ger upp av din bekvämlighet, av ditt överflöd, är godheten ett i princip gratis och mycket potent berusningsmedel. Detta är en av orsakerna till att vi finner hög som låg, höger som vänster, samlade i denna märkligt fragmentiserade skara. Den som i verkligheten absolut intet har att ge kan, i kraften av sin känsla, sin grupptillhörighet, sin rösträtt, sin beslutsamhet, i svåra fall i sin aggressivitet, ta från vissa och ge till andra. Utan att ge upp något enda av det egna kan han eller hon generöst överösa den ena eller andra individen eller gruppen med de rikaste håvor.

Någonstans hör jag Brecht mässa ”Först kommer käket, se’n moralen”. Precis. Men nu är det som sker inte teater. Du sitter inte på Kongl. Dramatiska Teatern och hör någon åldrad salongs-stalinist förmedla denna sanning på hes göteborgska, nej icke ens i någon provinsiell folkteaterlada där en måttligt övertygande föreställning desperat söker övertyga dig om socialismens analytiska överlägsenhet.

Du står där själv och det som sker är varken föreställning eller förställning. Du fryser, du inte bara är hungrig (glöm begrepp som ”sugen på något gott”); du vacklar, din kropp skriker efter näring, du är desperat. Dit förde dig din godhet, människa. Detta är världen.

Hoola Bandoola Band: Keops Pyramid. Klockren vision av Sveriges mentala klimat 2014. Konsten lever sitt eget liv. Nu, Mikael, griper jag din konst, vrider den ur dina händer och vänder den mot dig själv, dina bröder och systrar där uppe i höjden, och citerar:

Men när natten blir lång
brukar vi sjunga en sång,
som dom, som styr oss kan höra i vinden.
Om ett folk som levde en gång,
som ville bygga ett torn,
som skulle räcka ända upp till himlen.
Men ju högre man kom
ju mera skiljde sej dom
som bodde där uppe ifrån dom andra.
Och till sist blev tornet så högt,
att dom där uppe och nere
inte längre förstod varandra.
Och då rasade tornet samman

… om dom där uppe i det blå
inte längre vill förstå
utan föraktar alla dom som ger dom mat,
ska pyramiderna till sist bli deras grav!

Om kungen sägs att han är son av solen…

De ljusa goda krafterna mot de onda.

E.J.

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.