They took our jobs!

I dag släpper vi åter in Dick Taytor på bloggen. Den här texten är pinfärsk och finns således inte med i hans nya bok Diktat.

***

I ett avsnitt av den populära animerade TV-serien South Park dyker det helt plötsligt upp några immigranter från framtiden. År 3045 finns det uppenbarligen för många människor och för få arbetstillfällen. För att råda bot på detta uppfinner någon en tidsmaskin så att framtidens arbetslösa därmed kan resa bakåt i tiden, till början på 2000-talet för att hitta jobb. Idén för the aliens är att öppna ett sparkonto, så att deras familjer drygt tusen år senare kan använda de förräntade pengarna.

Problemet är bara att de jobbar för i stort sett ingenting, vilket medför att en hel del invånare i South Park följaktligen blir arbetslösa, varpå en proteströrelse bildas bland först och främst ”arbetarklassens” folk, då de är de första som förlorar jobben. Trey Parker och Matt Stone, skaparna av serien, förlöjligar och driver med dessa pissed of white trash redneck conservatives genom att låta dem en efter en indignerat upprepa frasen: They took our jobs. Dey took yer jobs!

Detta syftar givetvis på den illegala invandringen till USA där miljontals mexikaner och folk från Latinamerika på jakt efter ett bättre liv tar sig över gränsen och erbjuder sina tjänster till mer eller mindre skrupulösa arbetsgivare, som ser chansen att tjäna pengar på billig arbetskraft. Även medel- och överklassen använder sig av dessa immigranter i form av exempelvis lågavlönade trädgårdsmästare och hushållerskor.

I South Park-avsnittet fördömer de högutbildade protesterna från dessa hillbilly rednecks med de vanliga vänsterliberala flosklerna som: vi som är så rika ska dela med oss av vårt välstånd, de här människorna kommer från fruktansvärda förhållanden och förresten tar de bara jobb som ingen annan vill ha. Det är rasistiskt att förvägra dem att komma hit.

Parker och Stone vore inte de humorgenier de är, om de inte även drev med liberalerna, denna gång exemplifierad av en aging hippie liberal douche som kör det gamla vanliga argumentet att Amerika alltid har varit ett land av immigranter, så därför har vi ingen rätt att stänga dessa nykomlingar ute.

När sedan även de välutbildades jobb övertas av framtidsfolket blir det genast annat ljud i skällan, dubbelmoralen kastas överbord och alla – utom the hippie douche givetvis – är överens om att något måste göras. Den radikala lösningen är let´s all turn gay så kommer det inte finnas några människor i framtiden som kan ”time travel” och ta våra jobb.

Om man förflyttar sig från fiktionens värld till verklighetens USA, så måste man ändå faktiskt konstatera att den Latinamerikanska invandringen av billig arbetskraft är ett stort problem för framför allt just lowskilled workers, det vill säga den del av befolkningen som har sin försörjning i de så kallat ”enkla jobb” som fortfarande utgör en hyfsat stor procentandel av arbetsmarknaden i Amerika. De hårdast drabbade verkar vara afroamerikanerna som ser sina jobb försvinna till de för en billig penning hårt arbetande migranterna. Som South Park-avsnittet belyser konkurreras även den ”vita” outbildade arbetarklassen ut av invandrarnas lägre löneanspråk.

I Sverige, där utbudet av dessa enkla jobb är betydligt mindre än i USA och även jämfört med en hel del länder av Europa, påstår politikerna att dessa jobb – som utgör knappt tre procent av arbetsmarknaden – ska besättas av arbetslösa migranter och därmed samtidigt också råda bot på utanförskapet bland de bidragsberoende utomeuropeiska invandrarna i städernas förorter. Detta låter som ett hopplöst idiotiskt projekt, då dessa ganska fåtaliga ”enkla” jobb till stor del redan innehas av tidigare hitkomna migranter, som i så fall ska ersättas av nyanländ outbildad arbetskraft med kanske avsevärt lägre löneanspråk. What a masterplan!

De mestadels östeuropeiska hantverkare och byggjobbare som är här i landet i form av rörlig arbetskraft har däremot inga som helst problem att få sysselsättning. Varje byggarbetsplats man besöker är översvämmad av hårt arbetande polacker och balter, som entreprenörerna hellre anställer än svenska hantverkare med sina avtalsenliga högre löneanspråk. Inte undra på att LO-medlemmar i allt högre grad röstar på Sverigedemokraterna, som sägs vilja begränsa arbetskraftsinvandringen.

När sedan MSM med statistik från exempelvis vänsterorienterade tankesmedjan ”Arena idé” påstår att det är en myt att den rörliga arbetskraften tar svenska arbetares jobb, känns det nästan som ett beställningsverk av Svenskt Näringsliv, vars medlemmar givetvis välkomnar lönedumpningen. Hur många byggarbetsplatser finns det egentligen nuförtiden i Sverige? Om de nu är så många fler än förut, var hittar man de entreprenörer som hellre anlitar svensk arbetskraft för dubbla pengarna?

I den här djungeln av mer eller mindre seriösa hantverkare dyker det givetvis även upp så kallade Cowboy builders. I den svenska teve-upplagan, baserad på den engelska förlagan reser programledarna land och rike runt i jakt på ”Fuskbyggare”, som blåst intet ont anade privatpersoner på stora pengar. Det är en blandning av både svenska och utländska entreprenörer som gjort undermåliga renoveringar där man även i många fall bara lämnat bygget i ett halvfärdigt skick och kräver mer pengar än det ursprungliga avtalet för att slutföra jobbet.

Så här fungerar marknadsekonomin för både företagare och privatpersoner. Man vill ha ett arbete utfört och tar in bud från olika leverantörer. De flesta av oss väljer givetvis det ekonomiskt mest gynnsamma erbjudandet, där tyvärr ibland snålheten kan bedra visheten, då extremt billiga firmor också kan vara extremt oseriösa. Professionella företag kan troligtvis i förhand genomskåda och sålla bort bluffmakarna men det kan kanske inte oerfarna nyblivna husägare göra, som troligen är skuldtyngda av husköpet och därför vill komma så billigt undan som möjligt.

I och med att levnadskostnaderna varierar stort från land till land här i världen kommer givetvis arbetssökande och bidragsberoende söka sig till de länder där the cost of living kräver höga löner och generösa bidragssystem. Två fenomen som är i en slags symbios med varandra, då höga skatter – som finansierar bidragen – samtidigt kräver höga bruttolöner, då nästan hälften av lönen går till skatt. En skatt som många av de utländska arbetarna undslipper då man är skattebefriad om man vistas och arbetar i landet kortare tid än sex månader (183 dagar). Troligtvis finns det även fler kryphål i skattelagstiftningen, som gör att arbetsgivare, som utnyttjar den rörliga arbetskraften kommer billigare undan än att betala avtalsenliga löner till svenska hantverkare. Vill man sedan ytterligare sänka sina kostnader kan man ju alltid anställa svartjobbare.

Hur ska svenska hantverkare och byggjobbare då kunna konkurrera med dessa i många avseenden lika skickliga och flitiga östeuropéer? Inte på kompetensområdet tydligen och inte lönemässigt heller då många inhemska svenska familjeförsörjare skulle vara tvungna att gå från hus och hem med så kraftigt sänkta löner. Vad göra? Det finns mig veterligen bara ett sätt att balansera den globala arbetsmarknaden konkurrensmässigt. Sänkt skatt på arbete och sänkta arbetsgivaravgifter får kanske entreprenörer och arbetsgivare att tänka lite mer solidariskt på sina landsmän och inte bara på profiten, om skillnaden i lönekostnader inte är så radikal.

Det svenska välfärds- och bidragssamhället har kanske ändå nått vägs ände. När det designades på 1950- 60- och 70-talet var förhållandena totalt annorlunda än idag, med minimal arbetslöshet och en betydligt kortare pensionstillvaro (lägre medellivslängd). En stor bov i dramat är givetvis de enorma kostnadshöjningar som sedan dess skett på bostadsmarknaden. Under välfärdsåren var boendekostnaden kanske bara en femtedel av levnadskostnaderna, för att idag ha seglat upp till säkert hälften av nettolönen för många, trots rekordlåga räntekostnader för hus- och bostadsrättsinnehavare.

Varför har ett så grundläggande behov som tak över huvudet blivit big business i framför allt västvärldens storstäder, men även i andra rika tätorter världen över? Urbaniseringen är givetvis en faktor. Då fler och fler arbetstillfällen försvinner på landsbygden sker en inflyttning till storstäderna i en takt som bostadsbyggandet inte har en chans att hänga med i och den nyproduktion som sker är för det mesta så dyr att bara högavlönade har råd med kostnaderna. En annan faktor är att rika spekulerar i fastighetsprisernas förväntade ökning och då kapital tack vare den låga räntan inte förräntar sig som förut, lånar man nu istället pengar till fastighetsköp.

I fattigare länder sker urbaniseringen mestadels i form av kåkstäder som växer upp i utkanterna av storstäderna där ofta primitiva plåtskjul för tjänstgöra som bostäder åt fattiga barnfamiljer. Anledningen till att detta fenomen ändå till viss del fungerar och får fortgå är att dessa städer befinner sig på en annan breddgrad än nordeuropeiska tätorter och således bostäderna inte behöver isoleras för att motstå kylan.

Om massinvandringen till de rika europeiska länderna kommer att fortsätta i den takt som nu sker och som av allt att döma troligen inte kommer att minska, utan snarare öka, återstår till slut bara primitiva kåkstäder som bostäder, liknande de husvagnsläger som de tiggande romerna upprättat för att klara den nordeuropeiska vinterkylan. Snarlika boenden har i omgångar under 2000-talet också varit ett alternativ för exempelvis hemlösa i Stockholm. Missbrukare har bebott gamla husvagnar uppställda i Skarpnäck, Flaten och Högdalen etc, men ofta blivit avhysta på grund av klagomål från omkringboende. Samma öde har även drabbat ”EU-migranterna” som på grund av stölder och nedskräpning samt utebliven betalning för hyra av campingplatsen tvingats flytta.

Bidragssamhället kommer troligen att kollapsa om Sverige fortsätter med den utstakade massinvandringspolitiken. En anledning är att skattemoralen kommer att urholkas då den arbetande befolkningen inte kommer att ha lust att försörja hundratusentals bidragsberoende arbetslösa. På samma sätt som moderaternas ”spinndoktor” Per Schlingmann framgångsrikt lotsade fram sitt ”nya” parti till regeringsställning, genom att kalla sossarna för ”bidragspartiet” och moderaterna för ”arbetarpartiet”´, och därmed spela på folks ovilja att via skattsedeln finansiera och permanenta arbetslöshet och utanförskap, så kommer något eller några partier till slut kanske motvilligt inse det ohållbara i situationen. De politiker som då på ett trovärdigt och begripligt sätt kan redovisa siffrorna för den ekonomiska börda invandringen inneburit för de svenska skattebetalarna kommer då troligen få mest röster.

Om man ändå fortsätter på den inslagna linjen så kommer hela socialförsäkringssystemet braka ihop. Pensionerna som redan för många ligger under minimilevnadsstandard kommer ytterligare att sänkas, avgifter för sjukhusvistelser kommer att höjas och socialbidragen kommer även de att sänkas eller dras in. Förmodligen kommer dessa indragna bidrag tvinga folk till att försörja sig själva, vilket kanske i längden är positivt, då bidragsberoende bara verkar permanenta utanförskapet och även reducera motivationen att jobba för sitt uppehälle. Dock kommer konkurrensen om de relativt få så kallade ”enkla jobb” som finns bli mördande, framför allt för att de som fastnat i bidragsfällan inte haft någon direkt motivation till att utbilda sig. Vilket får till följd att endast lågkvalificerade arbetsuppgifter blir aktuella för denna socialbidragsgeneration.

Arbetsmarknaden kommer kanske att öka med en växande befolkning men absolut inte i proportion till mängden invandrare och ambulerande rörlig arbetskraft. Detta kommer troligen att ytterligare sänka lönerna för alla konkurrensutsatta arbetstillfällen som erbjuds, vilket i sin tur kommer öka de ekonomiska och kunskapsmässiga klyftorna i samhället, där allt fler kommer att tvingas till att kraftigt sänka sin levnadsstandard. Stora sociala klyftor har historiskt sett alltid gett upphov till protester och revolter och om polariseringen mellan missnöjda svenskar och missanpassade invandrare blir tillräckligt stor finns risken för inbördeskrig. Makteliten kommer då troligen att försöka stävja detta med en stor våldsapparat bestående av fler poliser och även någon typ av paramilitära styrkor som kommer att patrullera städerna.

Det är kanske räddningen för de arbetslösa svenska hantverkarna och den snabbt utdöende svenska arbetarklassen, att ta värvning som yrkesmilitärer i makthavarnas våldsapparat för att därmed förhindra att ett inbördeskrig bryter ut. De militanta invandrargrupperna kommer troligen att ha svårare att organisera sig, då etniska och kulturella motsättningar riskerar att hämma disciplinen hos de revolterande. Möjligen kan en uppmaning till heligt krig (islamiskt jihad), ekonomiskt understött av rika arabiska oljenationer, stärka krigsmoralen hos den muslimska befolkningen, men en organiserad offensiv från dessa olika grupper för att ta över makten i Sverige ter sig ändå ganska osannolik, om man nu inte får oväntat(?) understöd av det saudiska flygvapnet.

Dessa scenarier låter nog som science-fiction för de flesta i dagsläget, men om kanske femtio år, när etniska svenskar är i minoritet och sysslolösheten tack vare automatiseringen är ofantlig, blir kanske dikten (sci-fi) verklighet. Inte lika komiskt extrem som i South Park-avsnittet, som inspirerade till denna text utan kanske mer domedagsliknande, då konsekvensen av den påtvingade mångkulturens etniska särintressen och en enorm arbetslöshet i framtiden kan bli en förödande kombination.

Just i dagarna har Sverige besök av en delegation för FN:s utvecklings program (UNDP), där chefen för den afrikanska avdelningen av UNDP, Abdoulaye Mar Dieye, i en rapport visar att traditionella militäroperationer för att motverka extremism inte har fungerat, utan snarare ökat antalet unga män som anslutit sig till extrema grupper som Boko Haram eller Al-Shabab. Han säger vidare att: ”Om vi inte hittar ett alternativ till vad de extrema grupperna har att erbjuda, kan vi gå mot vår undergång.” I sitt anförande säger han också:

The report illustrates that where the social contract is weak, where citizens’ confidence in government and institutions is limited, where relations within and between communities are fractured, then the resilience to violent extremism is low.

Faktiskt allt det som är kännetecknande för de flesta mångkulturella samhällen. En utveckling som ”visselblåsare” har varnat för kan bli konsekvensen av massinvandringen även i vissa europeiska länder.

Enligt UNDP:s rapport är anledningen till den ökande rekryteringen av unga män till de islamistiska terroristgrupperna för det mesta inte religiösa motiv, då de flesta knappt läst koranen, utan den stora orsaken är sysslolöshet och brist på utbildningsplatser. Detta är exakt vad den tyske sociologen Gunnar Heinsohn påpekade i sin bok Söhne und Weltmacht från 2004, då han undersökte orsaker till konflikter i världen och kom fram till att majoriteten berodde på ett fenomen som han kallar ”ungdomspucklar”. Ett överskott på arga unga män som hamnat i ett utanförskap.

Känns det igen från Sveriges så kallade utanförskapsområden, där arbetslösa och skoltrötta, främst utomeuropeiska invandrarungdomar organiserar sig i våldsamma gangstergäng? ”Sjuklöverns” politiker, som vill fylla på dessa områden med ännu fler unga män från dysfunktionella klankulturer, allt för att upprätthålla landets självutnämnda position som ”humanitär stormakt” vägrar eller vill inte förstå att konsekvenserna kanske är irreversibla. Afrikanerna som levt med påtvingad mångkultur sen kolonialmakternas godtyckliga gränsdragningar har förstått faran i utvecklingen, där gamla förkoloniala motsättningar, men även nya religiöst motiverade konflikter mellan etniciteter och stammar ofta leder till inbördeskrig.

Istället för att kriga i sina hemländer ska dessa, mer eller mindre desperata unga män välkomnas att flytta till Sverige, för att väl här få utbildning och arbete och bli samhällsnyttiga skattebetalare. Det fina med den svenska integrationsmodellen är att man i kulturrelativismens namn inte heller ska behöva ge avkall på sin ”berikande” ursprungskultur, utan ska kunna leva i Sverige som man gjorde i sitt hemland. Detta fungerar utmärkt tack vare att alla som kommer till Sverige uppfylls av den toleranta och fredliga svenska atmosfären, som genom någon slags magi överförs till alla migranter. Det är därför som integrationen verkar så friktionsfritt för alla som kommer hit och inom en snar framtid kommer resten av världen att få bevittna multikulturalismens himmelrike här på jorden i landet Sverige. Precis som Jesus sa strax innan han drog sin sista suck på korset, kommer den svenske mannen som offrat sig själv på det mångkulturella altaret säga: Det är fullbordat.

Ni som tycker att ovanstående stycke låter som science-fiction i klass med South Park-episoden är bara att gratulera. Att vara så övertygad i sin religiösa tro på värdegrundsdogmens fanatism är kanske bara att jämställas med kompromisslös bokstavstrogen islamism. Det påstås ju att man vid en religiös frälsningsupplevelse fylls av värme och välmående. De stackars (?) människor som betraktar världen från en mer vetenskaplig horisont kan bara avundsjukt beundra dessa trosvissa dogmatiker som är uppfyllda av den heliga (multikulti)anden. Vi ofrälsta skeptiker har förstått att chansen att övertyga fanatiker med logiska rationella argument är dömd att misslyckas. Kanske finns det ett litet hopp om ett uppvaknande ur multikultidrömmen hos den yngre generationen, som sett vartåt det lutar. Skulle detta ske och Sverige på något sätt normaliserades igen, kommer kanske en värld utan gränser-utopisterna att förtvivlat i kör ropa: They took our faith. Dey took yer faith!

Dick Taytor

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.