Var är våra egna övertygelser?


I dag en norsk text som jag (Karl-Olov Arnstberg) tyckte var så bra att jag översatte den till bloggen (med författarens tillåtelse).

***

Frankrike är bland de europeiska länder som plågas mest av den islamska terrorismen, men samtidigt kanske också det land som har flest offentliga intellektuella som förstår vad det är som sker. En av dem är filologen, idéhistorikern och filosofen Chantal Delsol, professor i europeiska studier vid Hannah Arendt-institutet, som hon själv byggt upp vid Université Paris-Est Marne-la-Vallée.

Ett vanligt fel bland intellektuella, som får betalt av samhället för att hjälpa till med att förstå världen, är att de slutar att observera den yttre verkligheten, för att istället belamra sin omgivning med de världsfrånvända teorier som de föredrar. Det är därför befriande när Delsol i Le Figaro den 6 september pekar på en uppenbar anledning till den islamska terrorismen, nämligen att många muslimer hatar Västvärlden.

Trots att det är uppenbart vill människor tyvärr inte gärna erkänna detta och inte heller vill de ha hjälp med att förstå det:

Terrorismen som drabbar oss beskrivs som oförklarlig. Vi är kapabla att införa undantagstillstånd och bedriva hemlig underrättelseverksamhet, som otvivelaktigt avvärjer många andra angrepp, men vi är inte i stånd till att sätta fingret på orsakerna.

Alldeles efter 9/11 var det många som hävdade att massmorden hade ekonomiska orsaker. Det är en löjeväckande förklaring i ljuset av att självmordspiloterna var resursstarka personer och Osama bin Laden stenrik. Och vi har fortsatt att släpa på detta intellektuella vrakgods:

Marxismens avtryck är ännu efter millennieskiftet betydande i det västerländska samhället. Man tror fortfarande att arbetslöshet och sociala problem leder till kriminalitet. Detta trots att man insett att det inte förhåller sig på det sättet. Många brottslingar är integrerade och välutbildade.

Det betyder inte att verklighetsförnekelsen försvunnit:

I dag får vi oss via teve serverade en annan lika löjlig förklaring: Terroristerna rapporteras vara mentalt sjuka. Eller så upprättar vi oseriösa och meningslösa enheter för avradikalisering, som om vi skulle kunna bekämpa övertygelser med det byråkratiska förnuftet som vapen. Den andra förklaringen är lika meningslös som den första.

Rädslan för att erkänna det uppenbara ger rent absurda utslag:

Verklighetsförnekelsen är så stark i dessa dagar att vi ser spanjorerna demonstrera mot terrorismen genom att ropa ”nej till islamofobi”, som om inte den uppenbara orsaken till detta är occidentofobi, alltså fobi mot Väst. Tro det eller ej, men den tidigare kommunistiska blindheten inför Lenins och Stalins förbrytelser har övertrumfats av samtidens blindhet inför de massmord som vi verkar ha vant oss vid …

Det talas aldrig om västfobi. Det är förmodligen suspekt att snacka om den, eftersom man då bryter en länk till islam. Inte desto mindre är de angrepp som med allt kortare mellanrum drabbar våra städer i hög grad ett resultat av västfobin.

Väst förstår helt enkelt inte att ”culture matters”, att det som pågår är ett krig mot vår kultur, som den presenterar sig i praktiken. Kanske är skälet att vi vägrar förstå den kultur som är fientlig mot oss.

Amerikanen John Updike gav en bra beskrivning i romanen ”Terrorist”. Huvudpersonen, den unge Ahmad Mulloy står inte ut med det amerikanska vardagslivet: slit och slänget, kärleken till överflödiga föremål, exploateringen av kvinnor med all nakenhet och den moraliska hållningslösheten, frånvaron av gränser, vulgariteten, bagatelliseringen och avvisandet av varje slags andlighet.

Många muslimer i Väst visar för hela världen att de med näbbar och klor håller fast vid sin kvinnofientliga kultur. Men det är inte bara kvinnofrigörelsen som de hatar:

En viss procent av de muslimer som bor i väst, hatar väst. Detta är ett faktum. De blev välkomnade hit men gjorde uppror mot värdlandets kultur. Sådant sker, och det är inte första gången i historien. Men detta handlar inte bara om avsky, för i så fall skulle terroristerna ha flyttat till ett annat land, med muslimskt styre och beslöjade kvinnor. Det är ett hat, en önskar om att utrota vår kultur, och en ideologi som vill erövra hela världen.

Varför är det så svårt för folk i Väst att inse dessa kristallklara förhållanden? Är det för att konsekvensen av ett sådant erkännande gör att folk måste stå upp för Västerlandets värden? Problemet är att de inte värdesätter något annat än Västs glädjeämnen. De värden som skapade det samhälle där dessa glädjeämnen erbjuds i överflöd, har de själva ägnat mycket tid för att dra ner i smutsen. Européerna gillar egentligen inte sig själva.

Denna blindhet har intressanta orsaker, liksom konsekvenser som inte kan bortes ifrån. Vi är helt kapabla till att förklara varför vi i väst är occidentofober: Den självkritiska kulturen har gång på gång återkommit under ett halvt århundrade. Vi kan förklara varför den västliga kulturen är aggressiv och ansvarig för religionskrig och världskrig.

På sig själv känner ska man visst känna andra, men européerna klarar inte det:

Men vi är oförmögna att förstå och förklara varför en ung muslim i dag, som har fått bostad och utbildning av Väst, en dag kan komma till att hata sekulariseringen och kvinnofrigörelsen. Vi har ännu inte accepterat den verkligheten. Den är alltför plågsam, eftersom den kritiserar en minoritet som vi har förtryckt, alltså en grupp med hjältar.

Resultatet är att folk i Väst har slutat att värna sin egen kultur:

Så förblir vi lamslagna och hjälplösa, ur stånd att förstå vilka vi är, långt mindre reagera. Vi borde försvara våra rötter, men vi har använt femtio år till att förneka deras existens. Vi vet inte längre vilka rötterna är. Uppgiften skrämmer oss. Den kräver en total helomvändning.
Islamisterna är egentligen inte starka nog till att försvaga väst. Det är Västerlandet självt som gjort detta möjligt för dem:

Det är plausibelt att vi i vår önskan om att dekonstruera oss själva har försett dem, som redan som utgångspunkt inte var särskilt förtjusta i oss, med ammunition. När man hela tiden annonserar sin synd, leder det till att man framstår som misslyckad.

En intelligent politik kan begränsa skadeverkningarna, men fiendens övertygelser kan inte sättas i fängelse, säger Delsol, som rundar av med en uppmaning till oss själva:

Var är våra egna övertygelser? Vi skulle lätt kunna söka rätt på dem igen, som vi så obetänksamt lämnade.

Många kanske frågar sig vilka dessa är. Om de har tur, så har de ännu föräldrar eller far-och morföräldrar som kan berätta.

Christian Skaug

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.