Om hederskultur


Bland de PK-frälsta framhålls som bekant ofta att alla människor är lika mycket värda. Det är en farlig dogm, eftersom den i praktiken ofta uttolkas som att alla människor är lika. I grunden är det inte ett deskriptivt utan normativt påstående – det beskriver något som anses önskvärt inom PK-kulturen.

Om alla människor är lika mycket värda, blir de återkommande politiska önskemålen om en förbättrad integration egendomliga. Det kan väl aldrig vara så att våra politiker tycker att människor som uppbär bidrag är mindre värda än de som arbetar och försörjer sig själva och sina familjer?

Allting med likavärdesdogmen är galet, från början till slut. Vem klarar att med trovärdighet hävda att en domprost, en knarklangare, en barnmorska och en bankrånare alla är lika mycket värda? Varför har vi i så fall fängelser? Varför har vi lönedifferentiering?

Inte ens inför Gud är vi alla lika. Gud älskar visserligen omvändelsen, men inte de obotfärdiga syndarna, därför att det skulle göra goda gärningar meningslösa. Om alla är lika mycket värda, kommer vi alla till himlen, oavsett vad vi haft för oss i jordelivet – alternativt till helvetet. Det senare är nog inte så illa som det låter. Båda platserna är säkert lika mycket värda, om man resonerar vidare i tangentens riktning. Således, när vår egen ärkebiskop påstår att Gud är större (än djävulen får man förmoda), är det ett klockrent utslag inte av gudsförnekelse men väl av främlingsfientlighet. Att göra skillnad mellan olika varelser … ja, ni fattar!

Viktigast är nog att påståendet om allas lika värde skiljer mellan de goda och de onda. De som bejakar dogmen är goda och välkomnas i flocken; de mest vältaliga får också passersedel till den offentliga scenen. Där kan de chilla och mysa med de övriga verklighetsförnekarna. Men vi onda, vi som inte bejakar denna tankevurpa, vi är förmodligen nazister! Inte desto mindre är vi lika mycket värda. Eller?

Det fotfäste i verkligheten som gör det omöjligt att bejaka tesen om allas lika värde, är naturligtvis inte något kriterium på ondska. Det är PK-retorik och anledningen till att sådant fnosk alls tarvar en kommentar är de PK-frälstas makt över språket. Det är på det sättet de lurar många av oss och därför måste vi visa upp deras kejserliga nakenhet. Gång på gång.

Det är frestande att fortsätta detta lustmord på de politiska snyggorden, men jag ska istället lämna plats för en läsare som ger en glimt av en helt annan föreställningsvärld än PK-elitens: klansamhällets hederskultur. Här är integration något som man måste försvara sig emot och allas lika värde lika sant som ett aprilskämt.

Kan de allsmäktiga patriarkerna lockas till en ”svensk” kvinnosyn? Ser de den som lika mycket värd som den egna? Längtar de efter att integreras? Länge förnekade svenska feminister och extremvänsterister att det alls fanns något som kunde kallas för hederskultur. Nå, här kommer ”basics”, serverat av en av bloggens pålästa läsare:

***

Fadime Sahindal mördades av sin far i Uppsala den 21 januari 2002. Mordet sände en chockvåg genom Sverige. Hur kan man mörda sitt eget barn? Detta framstår som obegripligt för det svenska folket. Det vill säga om man saknar kunskap om hederskultur. Men om man vet vad hederskultur är och vad hederskultur innebär så förstår man varför Fadimes far mördade sin dotter.

Han mördade Fadime för att återupprätta familjens ”heder”. Fadime hade nämligen dragit ”skam” över familjen genom att sällskapa med en svensk man, vilket föräldrarna inte godkände. Och ännu värre – Fadime hade gått ut offentligt och berättat om hur unga kvinnor i Sverige, med föräldrar från länder med hederskultur, försöker hävda rätten att bestämma över sina liv, bestämma hur de klär sig, vilka vänner de umgås med och vilka partners de gifter sig med.

Men detta är förbjudet inom hederskulturen – där bestämmer föräldrarna över sin dotter och hur hon ska leva. Om hon inte lyder så drar hon ”skam ”över familjen. Och om hon inte underkastar sig föräldrarnas krav, utsätts hon för verbal misshandel och kallas hora, idiot etc. Och hon utsätts för fysisk misshandel av ofta grövsta slag. Om hon ändå inte underkastar sig så hotas hon med mord. Och om hon inte heller då underkastar sig, så dödar familjen sin dotter. Som de dödade Fadime.

Hederskultur har funnits i tusentals år i vissa regioner i världen. Det är omtvistat huruvida hederskultur utmärker alla samhällen i deras tidiga historiska faser. Att föräldrar bestämmer över sina barn är naturligtvis vanligt och rimligt när barnen är små och när de kommer upp i tonåren. Men i de flesta kulturer minskar föräldrarna sedan successivt sin kontroll över tonåringarna och de slussas steg för steg in i vuxenvärlden, där de förväntas leva och ta ansvar på samma sätt som sina föräldrar. Men i hederskulturer sker inte detta, utan där behåller föräldrarna ett starkt grepp även över sina vuxna barn.

Hederskultur förekommer i samhällen som har en klanstruktur: klanen – släkten – familjen bestämmer, och individen har ingenting att säga till om. Det vill säga gruppen bestämmer och individen är maktlös. Individen måste anpassa sig, underkasta sig det som ledningen bestämmer. Och ledningen utgörs av män, det är alltså ett patriarkat.

De flesta kvinnorna inom hederskulturen stöder den här strukturen, en del för att de verkligen gillar det hela, andra för att de inte vågar protestera för då riskerar de hot, misshandel och mord.

När en individ, vanligen en ung kvinna, bryter mot klanens regler svarar omgivningen med hot och våld, hedersvåld, för att tvinga kvinnan till underkastelse. Om kvinnan ändå inte lyder så kan hon mördas, hedersmord. Även unga män som bryter mot reglerna kan misshandlas och mördas (se nedan).

Vi i västerlandet har successivt utvecklat ett rättssamhälle där individuella rättigheter utgör grunden. Det hela finns formulerat i FN:s Deklaration om Mänskliga Rättigheter. I vår kultur har alltså individen alla rättigheter över sitt liv, och gruppen har inga rättigheter över individens liv. Många människor i fattiga länder protesterar mot klanens regler och vill utveckla individuella rättigheter. Det gäller även många invandrare i Sverige, inte minst kvinnor.

Inom klansamhället är det vanligt med barnäktenskap, det vill säga att ett barn under 15 års ålder gifts bort med en betydligt äldre man. I ett antal länder kan så små flickor som nioåringar giftas bort mot sin vilja. När mannen sedan har samlag med flickan är det våldtäkt, enligt vårt västerländska sätt att se på saken. Att vuxna män har sex med barn kallar vi pedofili, och det är förbjudet i de flesta kulturer i världen. Men alltså inte i hederskulturen. Mer om detta nedan. Även vuxna kvinnor kan utsättas för hård press av familjen, att mot sin vilja gifta sig med en man som släkten har valt ut. Vi talar då om arrangerat äktenskap.

Ytterligare ett uttryck för hederskulturen är könsstympning. Hela eller delar av flickans könsorgan skärs bort och slidan sys delvis igen. Könsstympning innebär ett ofta livslångt lidande för den drabbade. Även könsstympning har mångtusenåriga anor.

Vad är då klansamhällets syfte med att kontrollera kvinnorna och deras sexualitet? Syftet är att hindra kvinnan att knyta kontakt med män utanför klanen, män som klanens ledning inte har godkänt. Om sådana relationer uppstår så bryts ledningens kontroll över kvinnorna och därmed över klanen, och klanen riskerar att falla sönder och upplösas.

Därmed skulle den ledande gruppen av män förlora sin makt över släkten och över de materiella tillgångar som släkten äger. Andra klaner och grupper kan då med våld ta över, vilket skulle besegla klanens undergång.

I klansamhället väljer ledningen ut män inom klanen när unga kvinnor anses mogna för äktenskap. Det kallas för endogami, äktenskap inom släkten. Men parterna är då genetiskt närbesläktade, vilket leder till minskad vitalitet och fertilitet samt minskad biologisk variation. Livsdugligheten hos inavlade barn minskar, så kallad inavelsdegeneration, och skadliga mutationer blir vanligare i populationen. Det kan leda till missbildningar, ämnesomsättningsrubbningar eller död. Ju närmare parterna är besläktade med varandra desto större är denna risk. Ärftliga sjukdomar blir då vanligare än om parterna inte är släkt med varandra.

I många kulturer har man sedan urminnes tider insett detta. Man har därför förbjudit incest och infört regeln att äktenskapspartnern ska hämtas utanför den egna gruppen, s.k exogami. Detta leder till genetisk variation och därmed en friskare befolkning. Men inom hederskulturen tillämpar man endogami, vilket alltså leder till ökad ärftlig sjuklighet.

Hederskulturen utövas mest mot flickor och unga kvinnor som tvingas att underkasta sig ledningens val av äktenskapspartner. Men även pojkar och unga män utsätts för hederskulturen, men detta i betydligt mindre utsträckning. Det är emellertid ganska vanligt att pojkar redan från att de är små får större frihet och självständighet än deras jämnåriga systrar. Det inpräntas i flickorna att de ska vara hemma och hjälpa till med hushållet, medan pojkarna får viss frihet att röra sig utanför hemmet.

Pojkarna kan dock ges det uttalade uppdraget att kontrollera sina systrar, i synnerhet när dessa befinner sig utanför hemmet, t.ex. i skolan. Om pojkarna inte utför detta uppdrag till belåtenhet kan de bestraffas psykiskt och fysiskt. De kan också i sista hand dödas.

På samma sätt måste vuxna män ofta acceptera att ledningen utser vilken kvinna de ska gifta sig med. Men om männen vägrar så kan de utsättas för psykisk och fysisk bestraffning, och de kan även dödas, alltså hedersmord.

Som beskrivits ovan har hederskulturen flera tusen år på nacken. Den har alltså inte införts av kristendomen eller islam i t.ex. Mellanöstern. Utan när en ny religion breder ut sig i ett område med hederskultur så tar vanligen religionen upp den redan existerande hederskulturen, omfamnar den, och gör den till en del av den egna världsbilden. Hederskultur ser vi därför hos både kristna och muslimer i Mellanöstern.

Eftersom många av invandrarna till Sverige de senaste decennierna är muslimer, så tror många att hederskultur är ett rent muslimskt fenomen. Men så är inte fallet. Hederskultur förkommer också bland kristna från Mellanöstern, vilket vi ser i t.ex. Södertälje. Där har förekommit ett antal mord på unga kvinnor, som inte underkastat sig klanens regler.

Vad gäller islam och hederskultur kompliceras dock bilden av det faktum att profeten Mohammed legitimerade barnäktenskap och pedofili genom att gifta sig med Aisha när hon var sex år gammal och ha samlag med henne när hon var nio. Bilden kompliceras också av att Mohammed legitimerar våld mot kvinnor som inte lyder. Dessa får bestraffas med psykiska och fysiska medel.

Islam och Koranen ger alltså ett uttalat stöd till pedofili, barnäktenskap, tvångsäktenskap samt hot och våld mot kvinnor som inte underkastar sig och slutligen mord på den oförbätterliga kvinnan.

Inom islam anses Mohammed vara den mest perfekta människan som någonsin levt, varför allt som han i ord och handling gjorde mot flickor och kvinnor är legitimt att utföras av alla muslimska män.

Somliga tror att det går att förändra islam på denna punkt, det vill säga att få muslimska män att inse det förkastliga med de beskrivna övergreppen på kvinnor. Men Koranen påstås vara Allahs ord, boken anses inte vara skapad av människor, även om vi vet att det är Mohammed och hans medarbetare och efterföljare som skrivit Koranen.

Det är därför förbjudet att ändra på islam, som läran beskrivs i Koranen, Haditherna och i biografin om Mohammed. Dessa tre verk är islams kanoniska skrifter och får inte ändras eller omtolkas av människor – man får inte ändra på Allahs ord.

Från en bloggläsare, med inledning av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.