I dag skriver en anonym gästbloggare om Kurt Atterberg
***
Vad sägs om att upptäcka en svensk kompositör i världsklass, vars musik av diffusa värdegrundsskäl inte spelas idag? Kurt Atterberg komponerade under första hälften av förra seklet sin musik i sen nationalromantisk anda. Den är av så hög klass att han egentligen borde ses som en svensk nationalkompositör, ungefär som Sibelius i Finland och Grieg i Norge. Man kan därför fråga varför han får så lite uppmärksamhet här i Sverige. Orsaken verkar ligga hos en konflikträdd kulturkrets, som ängsligt undviker allt som tros vara kontroversiellt.
Skenbart från ingenstans och parallellt med sina studier i elektroteknik på KTH presenterade en musikteoretiskt självlärd Kurt Atterberg 1909 fullskaliga orkesterverk, bland annat en orkesterrapsodi och en första symfoni. Efter fullgjord ingenjörsexamen 1911 fick han anställning på Patentverket, men fortsatte att komponera operor, symfonier och konserter, synbarligen som fritidssysselsättning. Parallellt med detta komponerande tog han och ett antal andra tonsättare initiativet till ”Föreningen Svenska Tonsättare” (FST) och en ”Inkassobyrå”, föregångaren till STIM.
Försöket att ena de svenska tonsättarna misslyckades men kvar stod en konstnärsgrupp kallad ”Spillran” eller ”Ungsvenskarna”, bestående av Kurt Atterberg, Natanael Berg, Ture Rangström och Oskar Lindberg. Dessa kom att bli stommen i det svenska musiklivet under flera decennier framöver. Tonsättarföreningen (FST) förverkligades först 1918, med Atterberg som ordförande under perioden 1924–47. Han blev så småningom också musikrecensent på Stockholms-Tidningen och STIM:s ordförande 1924 – 43.
Det senare kan ha varit hans olycka. Flera tonsättare, speciellt modernistiska, kände sig åsidosatta beträffande stipendier och liknande och beskyllde Atterberg för partiskhet. Efter fredsslutet 1945 såg de sin chans och han misstänkliggjordes för sina kontakter med Tyskland och fick avgå från ordförandeskapet i FST och STIM.
Enligt Wikipedia såg Atterberg sig själv som ”nationalklassicist” snarare än nationalromantiker, då han menade sig inte skriva ”formlösa stämningsstycken” utan använde de ”klassiska formmönstren”. Efter krigsslutet 1945 minskade intresset för hans musik. Han led väl själv av detta, kan man tänka, och kallade de två sista delarna i sina outgivna självbiografiska Minnesanteckningar för ”På överblivna kartan” och ”Det levande liket”.
Idag verkar han vara utfryst av det svenska kulturetablissemanget. Googlar man på hans namn eller söker på universitetsbiblioteken finner man nästan bara värdegrundsbaserade kritiska texter och för övrigt… ingenting! Inget stödsällskap, ingen levande debatt eller intressanta analyser av hans musik. Varför? Kanske ges svaret av den Atterbergkritiske Magnus Haglund i GP.
I GP-artikeln drar Magnus Haglund främst nazistkortet, inte direkt men via anspelningar och hummande om folkmusik, tysklandkontakter och ett lösryckt citat. Atterberg krävde själv efter kriget en utredning kring detta. En sådan gjordes och han frikändes. Bannbullan var dock redan lyst och verkar gälla än då Magnus Haglund uppenbarligen är av den åsikten att Atterbergs musik inte ska spelas av ideologiska skäl.
Mot ett svenskt kulturetablissemang står dock utövare och konsumenter. Neeme Järvi, den världsberömde estniskt-amerikanske dirigenten, spelade för några år sedan in flera av Atterbergs orkesterverk. Utifrån hans ingående kunskap borde det därför göra intryck på det svenska kulturetablissemanget, när Järvi hävdar att efter Sibelius är Atterberg nordens största kompositör. Lite uppgivet menar han att vi borde vara mera stolta över honom. Nyinspelningar genom Järvi, men kanske ännu mera genom den geniale finske dirigenten Ari Rasilainen och Stuttgarts symfoniorkester har lagts upp på Youtube och i kommentarsfälten kan man läsa enastående hyllningar från en häpen omvärld:
Symfoni nr 3 Västkustbilder: “This is an astonishing beautiful masterpiece.” – “One of the most spectacular symphonies I have heard!!!…the first movement is just unbelievable!!!”
Symfoni nr 4 Sinfonia piccolo: “The Andante from 10:20 onwards had me traumatized. A beauty out of this world. Unspeakable.“ – “I think the second movement of this symphony must be the most beautiful single movement ever written.”
Symfoni nr 5 Sinfonia funebre: “Aah… 23:40 ….. I wish that had lasted longer” – “One of many great moments.” – “The climax on the 2nd movement is STIRRING, APOTHEOSIC, MAJESTIC!!!!”
Symfoni nr 6 Dollarsymfonin: “Having been a serious classical music fan for over 50 years I’m ashamed to say I’d never really paid any attention to Kurt Atterberg.” – “Until a few weeks ago I had never heard this piece. Now it is one of my favorite symphonies.”
Piano concerto i Bb-moll: “It’s a mindblowing majestic piece, that one could pare up any time with Tchaikowskys 1:st one.” – “From 25:57 to 26:25 into this recording is what I would call ”Passing to the Other Side” music.” – “On my first listen to this concerto I feel that I may have stumbled onto something very special. Completely by accident.”— “Best Piano Concerto I’ve ever heard.”
Värmland Rhapsody (1933, till Selma Lagerlöfs 75 årsdag): “There are no words to describe how beautiful this piece of music is.” – “6:40 to 7:40 almost makes me weep – It is that beautiful.“
Romantic Prelude to the Swineherd: “Atterberg is criminally underrated and under-performed” – “I don’t need Beethoven, I don’t want Mozart… all I really need is Atterberg.”
Men döm själv, köp biobiljetter åt familjen, inta favoritfåtöljen, vrid upp volymen och njut.
Fortfarande vid 66 års ålder kunde Atterberg skriva kraftfull musik. Ett exempel är ”Sinfonia per archi”(för stråkar) som framfördes 2011 av musikstuderande ungdomar på ett läger i Esslingen. Anledningen till att jag nämner just denna Youtubeinspelning är att framförandet känns som ett exempel på hur viktig grupptillhörighet är för vårt välbefinnande. Detta är viktigt att erkänna i en tid då sådana tankar regelmässigt likställs med rasism och till och med nazism. Inspelningen är gjord i fyra filmer.
Den fjärde filmen kan illustrera den förtätade och gruppenande stämning som musik kan ge.
Musik har troligtvis sina rötter i ursprungliga stamriter till sång, dans och trummor och användes i en gruppstärkande funktion inför bröllop, jakt, revirförsvar, födsel och död. Genom sinnespåverkande rörelser, musikfraser och rytm upparbetas inom gruppen en känsla av samhörighet och kraft, som sedan kan användas på olika sätt. Det är därför intressant att i filmen notera hur känslan av gemenskap växer fram ur den förtätade stämningen, koncentrationen hos publiken, blickar som utbyts, speciellt efter styckets slut. Jublet är också typiskt och påminner om studentutsläppets jubel. Det ska tolkas som en hyllning till de själva som grupp, även om de upplöses inför nästa skola.
Samma behov av att tillhöra en grupp finns överallt i samhället, från i sportens värld till ungdomskulter och popkonserter. Precis som rapartisterna samlar sina skaror så samlar denna musik de sina och det blir gärna lite etniskt sorterat. Detta är inget ideal i sig men det är heller inget hot. Man ser på musikerna och publiken i Esslingen att de alla har ungefär samma bakgrund, vilket stärker känslan av samhörighet utan att denna uppdelning av någon där skulle anses som nödvändig. Min poäng är bara att betona hur livsviktigt det är för oss att få tillhöra och skyddas av en grupp vi litar på och känner stöd ifrån.
Atterbergs musik är i sin dramatik, monolitiska form och instrumentering uppenbart starkt suggestiv. Den täta klangen, de intressanta sidostämmorna, det perfekta ljudet från olika instrumentgrupper och inkluderandet av pianots nyktra klang i instrumenteringen ger nya ljudbilder. Man finner sig ofta teleporterad till en fantasieggande ”Tolkienvärld”, ny och episk. Nyinspelningarna med Ari Rasilainen och Neeme Järvi drabbar nu med en nästan chockartad verkan lyssnare över hela världen. Ett utdrag från en musikblogg, avseende symfoni 2 illustrerar:
“It’s hard-edged and strong and powerful, but also delicate, lyrical, warm and absolutely, shockingly, almost unbearably breathtaking. The first movement gives us themes and contrasts of expression and content that may be too much for one movement, but when you think it’s getting a bit rich, the scenery changes, like clearing a hill to reveal a valley of an entirely new landscape below.
At nearly four minutes in, we have a return of our opening horn solo, and it feels at once like a repeat of the exposition, but also like we’re way too far into the music for that. The development again shows us heartstoppingly wonderful music for brass, but it’s not just that; everything built around it is equally well executed, to make for a first movement that already makes you ask irritatedly why does no one play this? It’s jaw-dropping.
Atterberg has built a soundworld, a language, of warm brass sounds with strings for texture, and if the first movement was a more heroic, powerful, commanding sound, the opening of the second movement gives us a more tender view of the same soundscape. It swells and rises to stunning, almost heartbreaking beauty. Knowing where this movement goes, just hearing the opening with horns and cellos gives me chills. It’s the slow movement, obviously. Or is it?” –” And may I remind you that this is the composer’s opus no. six?!”
Att en person som i dag väcker sådan hänförelse och spelade en så central roll under tjugo- och trettiotalet, både inom musik och samhälle, inte ens har sin biografi utgiven, är verkligen egendomligt.
Det citat som Magnus Haglund misstänkliggör Atterberg med och som verkar ha haft så förödande verkan, är hämtat från en brevdiskussion mellan Atterberg och Moses Pergament. Bra att veta är att han var modernist, en musikstil Atterberg ogillade. Atterberg tycker enligt citatet att Pergament ska kalla sig för en judisk tonsättare på vilket Pergament svarar: ”Judenheten har i tvåtusen år och ända tills för några år sedan varit ett övernationellt begrepp, icke ett nationalpolitiskt och geografiskt. En jude har kunnat och kan fortfarande vara svensk, tysk, och kanske t.o.m hottentott”. Är detta meningsutbyte så hårresande att det diskvalificerar Atterberg som konstnär? Detta påminner också om dagens debatt där exempelvis en same får kalla sig för både svensk och same men att en svensk inte får göra den distinktionen för samen.
Det sägs ofta att kulturen är vänster men det är nog mer riktigt att kalla den politiskt korrekt. Det är dagens samhälle som är vänster genom sin besynnerliga mix av individualism kontra identitetskrav samt förbudet att tänka på sin grupp kontra gruppkampsfokuset mellan svenskar-invandrare, kvinnor-män, nationalister-globalister, goda-onda värdegrundsbärare etc. Allt troligen som ett resultat av behovet av att ta avstånd från den nationalromantiska tidens tänkande till förmån för dagens. Kulturen är en del av den samhällsbärande moralen och förhåller sig alltid till denna. Kulturarbetarna är liksom journalisterna så att säga nutidens moralbevakande medicinmän och präster. Avsteg från den rätta, det vill säga den av eliten påbjudna moralen bestraffas hårt. Det räcker därför att ha blivit sedd läsandes fel tidning eller ätandes lunch med fel person, för att bli lysta i bann. Turerna och spiksoppan kring bokmässan och den lilla veckotidningen Nya Tider har tagit detta faktum till nya surrealistiska nivåer där kulturpersonligheter tävlar om att visa sin lojalitet till den elit de vill tillhöra.
Det finns flera skäl till att inte förstora betydelsen av Atterbergs uttalande. Ett är att merparten av hans musik skrevs före nationalsocialismen. Ett annat är att musik inte bör recenseras efter en annan tids ideologiska filter. Ända sedan stamriternas tid har musik haft en gruppstärkande funktion utifrån dess föreställningsvärld (jämför operans och operahusets roll i samhället). Därför måste uttalanden sättas in i sin historiska kontext. Man måste också skilja mellan det som är personliga strider och det som är knäfall inför en mordisk rasideologi. Det som rimligen alltid har företräde när det gäller kompositörer är musiken.
Beträffande Tysklandskontakterna var Tyskland fram till andra världskriget centrum för musikers utbildning och kontaktnät och framföranden. Atterberg gjorde en tidig internationell karriär samt blev också generalsekreterare i den europeiska musikorganisationen CISAC. Till och med Richard Strauss dirigerade en av hans symfonier. Han fick ett brett kontaktnät som han förmedlade till svenska samtida tonsättare. Denna verksamhet fortsatte under 30-talet vilket är kärnan i kritiken mot honom. Men också andra svenska tonsättare besökte Tyskland, som Ture Rangström. 1940 åkte han till Dresden för att dirigera sina verk. Völkischer Beobachter intervjuade honom och han sade sig vara angenämt överraskad över den konstnärliga livsviljan och ”att det verkade som om det vore fredstid”. Dessutom, år 1936 åkte alla svenskar som ville till Olympiaden i Tyskland utan att de därför klassades som nazister.
Att Atterberg verkligen hade åsikter som låg nära nationalsocialismen är inte belagt. Man kan jämföra med Wilhelm Peterson-Berger, som var DN-recensent i 35 år. Han gav ibland ”det judiska” skulden, speciellt om det gällde modern musik (Schönberg och tolvtonsmusiken) men eftersom han var den ende av de svenska tonsättarna som starkt tog avstånd från nazismen, fanns det utrymme för honom att, utan att bli missförstådd, göra den typen av uttalanden. ”Först nu har den stora skrällen kommit för all tysk kultur – genom en sinnessjuk politiks omänskliga ingrepp. Där all frihet undertrycks så grundligt att även skaparfriheten förintas”, skrev han i DN. Det hindrade inte Peterson-Berger från att i både verk och estetik vurma för hembygd och fosterland.
Musikvärlden var då som nu full av färgstarka personligheter med ibland oansvariga och spontana kommentarer som idag känns oacceptabla. Wilhelm Peterson-Berger hatade modern musik intensivt och gick ofta till personangrepp i sina DN-recensioner, då han menade att man inte ska skilja på person och verk (Han fick öknamnet Peterson-Arger). Men frågan är om det ens för honom var så enkelt. Vad man tyckte bra respektive illa om kunde vara rätt komplicerat. Till exempel ogillade Hugo Alfvén sin egen musik. Ett speciellt lyckat sentida orkesterverk kallade han för ”det minst dåliga jag har gjort”.
Att det inte självklart går att klassa personer som onda med referens till obetänksamma uttalanden visas av att självaste Jussi Björling sägs ha stegat upp till Peterson-Berger för att göra upp efter något denne skrivit, men mötts av en strålande välvillig kompositör. De ska ha skilts som bästa vänner. Enstaka angrepp, även om de så att säga etniskt slår under bältet, går därför inte att ta till intäkt för att personen delar den nazistiska apparaten. Det råder dock ingen tvekan om att skaparfriheten i Nazityskland var undertryckt. Nordiska kompositörer blev därför ett andningshål för tyskarna, vilket är en av förklaringarna till att de ofta bjöds ner till Tyskland.
Att musik i första hand bör bedömas efter sina musikaliska kvaliteter visas av att Wagner går att spela, trots att han i motsats till tidens svenska kompositörerna var en uttalad antisemit. Wagner hävdade att judar inte kunde skriva bra tysk musik, då de inte förstod den tyska folksjälen, som den beskrivs i Nibelungens ring. Ibland ursäktas hans fientligheter med att han inte tyckte sig bli tillräckligt hjälpt av Giacomo Meyerbeer, den i Paris då ledande judiske operatonsättaren. Han var en operaestetisk konkurrent till Wagner.
Martin Haglund skriver vidare om Atterberg: ”Hans nationellt inriktade försök att få folkmusikaliska och senromantiska klangspråk att sammanfalla, fick med åren alltmer reaktionära drag.” samt ”I viss mening är musiken än mer reaktionär i dag när dunkla idéer om nationella särdrag återigen gör sig gällande.” Att folkmusik kan användas till att beskriva nationella särdrag är alltså skälet till att Atterbergs musik ska placeras i kylan. Sannolikt syftar Hagberg syftar på symfoni 8, här framförd av den geniale finske dirigenten Ari Rasilainen och Stuttgarts symfoniorkester.
Atterbergs syfte med folkmusikinslagen ska nog mer ses som ett sätt att behandla det svenska folkets öde i en orolig tid, den skrevs 1944. De enkla folkmelodierna är en bakgrund till en dramatisk bearbetning av svenska attribut.
Varför är då Kurt Atterberg intressant? Viktigast är väl är att musiken är så bra men också att den genom folkmusikinslagen hyllar en gången svensk tids gemenskap och sammanhållning. Atterberg levde och verkade under en era då de svenska storföretagen och demokratin växte fram, en tid med starka folkrörelser och ett intresse för det egna folket, med stora konstnärer och inte minst arkitekter. Se till exempel Ragnar Östberg och det fantastiska Stadshuset. Denna tidsperiod är som en enda stor hyllning av det svenska folkets mödosamma kamp för välstånd, kunskap och demokrati. Det är ett sant barbari att inte känna till och erkänna denna svenska kulturella storhetstid.
P.H.
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 