Vännerna?


Jag minns en etnologkompis från 1970-talet vars lilla lägenhet jag såg till när han åkte på ett långt fältarbete. Han kom hem till Sverige igen, fick tillbaka nyckeln och frågade ”Nå, är jag den du trodde att jag var?” Jag förstod inte vad han menade. Efter en stunds förvirrad dialog visade det sig att han var förvånad över att jag inte rotat i hans skrivbordslådor, lika lite som jag kollat vad han hade i garderoben (bokstavligt). Han var besviken över mitt bristande intresse för hans person. Jag trodde han skämtade men det gjorde han inte.

I våra postmoderna tider förstår jag honom bättre. I dag är det en problematisk praxis att inte ta reda på saker. De PK-frälsta skriker Usch istället för att söka förstå kättarnas argument. Det är frestande att se beteendet som religiöst – när det luktar svavel är djävulen i antågande och då, istället för att lyssna och bli lurad rakt åt helvete, gäller det att hålla hårt i sin bibel, med hög röst be sina böner och titta åt ett annat håll.

För egen del har jag förstått att jag försvurit mig åt djävulen genom att skriva i den som högerextrem skällda lilla papperstidningen Nya Tider, där för övrigt också Jan Myrdal skrivit. (Han följde sin egen anvisning om att ”gå till läggen” och konstaterade att Dagens Nyheter är mer propagandistisk).

Den i min värld avgörande frågan är vad texter innehåller. Var de offentliggörs är av underordnat intresse. För min del spelar det inte så stor roll om det jag skriver hamnar på bloggen, i en bok, i Nya Tider eller någon annanstans. Jag hade gärna skrivit i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet eller någon annan stor drake. Jag vet att jag kan skriva och att jag har både kunskaper och åsikter som står pall för en kvalitetsgranskning. Men ett sådant skriftställeri kan jag – liksom många andra PK-kritiska – titta i månen efter.

Jag tar inte ansvar för Nya Tider. Däremot gör jag givetvis det för mina texter. Jag hade därför gärna mött lite intellektuellt motstånd, precis som jag opponerar mot PK-ideologin. Men det är det ingen som gör. Även om det aldrig uttalas, vet alla som rör sig i offentligheten att skriva i Nya Tider är detsamma som att straffa ut sig. Där får man absolut inte skriva! Det är inte ens tillåtet att läsa vad som står där. Synd, för där står mycket som de PK-frälsta skulle behöva läsa.

Är Nya Tider det som erbjuds, skriver jag i Nya Tider. Är Swebbtv alternativet till SVT, blir det Swebbtv. Är en eller annan podd alternativet till Sveriges Radio, OK, då vet jag villkoren och anpassar mig. Det är inte detsamma som att gilla läget. ”This is bad, this is not good!”, som en av mina youtubefavoriter, Jordan Peterson, med emfas skulle ha konstaterat.

I ett totalitärt samhälle är det inte bara farligt utan också en skam att opponera sig. Så har det blivit i Sverige men vilkas skam är det egentligen? Ni som anser att vi kättare bör skämmas, ge mig argumenten tack. Men kom inte dragandes med era dogmer och ideologiska positioneringar utan visa att ni har förstått det jag, som en av alltfler ”dissidenter”, vill ha sagt. Ideologi är i min värld att ignorera kontexten och ge ett standardsvar, det vill säga intellektuellt fusk. Det blir som att kalla sig för pianist, trots att skalor är det enda man kan spela. Skickligt och fingerfärdigt kanske, men onjutbart. Eller ännu värre, som jag läste i ett mail jag fick:


Att argumentera med vänsterliberaler är som att spela schack med en duva. Det spelar ingen roll hur bra jag är på schack, duvan kommer i alla fall att slå omkull pjäserna, skita på brädet och strutta runt som om det var den som hade segrat.

Bland de PK-frälsta är det inte viktigt att sätta sig in i sina politiska motståndares argument. Värre än så: det är viktigt att inte göra det. Om medium eller signalord visar att någon befinner sig utanför den åsiktskorridor där alla PK-frälsta trängs, så är det förbjudet område.

Efter att återigen blivit refuserad frågade min skrivarkompis Gunnar Sandelin GP:s debattredaktör Jannika Wasastjerna, varför journalisterna kallar det för debatt när de tycker samma sak. Debatt är väl att låta olika åsikter konfronteras med varandra? Han fick inget svar på den frågan. Det var inte förvånande. Frågor som sätter de PK-frälsta på pottan besvaras inte. Våga vägra debattera!

Jag är inte tillåten att vistas på den offentliga scenen och så har det varit i rätt många år. Jag har också på omvägar fått höra att flera av mina vänner sagt upp vänskapen med mig, på grund av mina påstått högerextrema åsikter. Detta är ett tema som jag flera gånger tagit upp på bloggen, hur barn brutit med sina föräldrar och hur makar och släktingar skilts åt – den politiska vallgrav som delar Sverige. Men då har det gällt hur de PK-frälsta tar avstånd från kättare.

På plussidan för mina vänner bör det anföras att det inte är de som brutit med mig utan jag med dem. En möjlig tolkning skulle därför kunna vara att de är politiskt mer toleranta än jag. De tillåter mig att tänka annorlunda, medan jag inte är lika generös mot dem. Med andra ord, samtidigt som jag håller yttrandefrihetens fana högt, accepterar jag inte andra politiska åsikter, inte ens hos mina äldsta och närmaste vänner.

Emellertid, för mig handlar detta inte om åsikter. Jag har ägnat mitt akademiska liv åt etniska minoriteter, invandrarfrågor och samhällsplanering. Det är för mig inte i första hand ett åsikts- utan ett kunskapsområde och när jag tar del av mina PK-vänners åsikter, så känner jag mig som en läkare antagligen gör, när vännerna visat sig vara homeopater. Ja värre än så. Tänk tanken att homeopati är det som stöds i den offentliga debatten, samtidigt som skolmedicinen föraktas, som en typiskt vit och manlig förtryckarstruktur.

De PK-frälstas argument för att inte släppa fram någon politisk opposition i den offentliga debatten är att deras motståndare – det vill säga vi ”dissidenter” – är moraliskt defekta. Vi påstås vara rasister, nazister, islamofober … ja, ni vet. Istället för att argumentera med oss och visa att våra argument inte håller, klistrar de fula etiketter på oss och går till personangrepp.

Jag skulle kunna svara att vi inte alls är rasister, nazister och islamofober men hur sant det än är, så vore det att acceptera deras moraliska överläge. Det bästa vi kan uppnå är att bli ”lika bra” antirasister och mångkulturalister, men det blir vi ju aldrig, eftersom det är de PK-frälsta som sätter betyg. Den enda rimliga strategin måste vara att visa hur de skadar det samhälle vi alla lever i och ska lämna över till nästa generation. Därför vill jag ställa fyra frågor, på vilka jag gärna vill ha verklighetsrelaterade och trovärdiga svar. Det är tunga frågor, de signalerar ett sjukt samhälle. Ja värre än så, ett samhälle som drabbats av en dödlig sjukdom. Här är fyra frågor från en ”läkare” till ett gäng ”homeopater”:

  1. Hur ska ni hindra den islamisering som pågår? Vi har i dag bortåt 800.000 muslimer i Sverige. Även om en majoritet tveklöst vill leva ett fredligt liv så är sanningen att islam är en demokratifientlig, västfientlig, kvinnofientlig, homofientlig och judefientlig global rörelse, med oljemiljarder i ryggen, som har det långsiktiga målet att upprätta en gudsstat, en teokrati, ett kalifat.
  2. Hur ska ni stävja den näst intill explosiva kriminalitets- och våldsutvecklingen? Sanningen är att polisen tappat kontrollen över många av de hårt segregerade samhällen, som ligger i utkanten större städer. Framtidsstaden Malmö, Sveriges mest mångkulturella stad – med förorten mitt i stan – är i dag nordens farligaste stad.
  3. Vad ska ni göra när bidragen inte längre räcker till för de arbetslösas och oanställningsbaras försörjning? Regeringen har meddelat att år 2020 har Sverige en miljon bidragsförsörjda medborgare. När Sveriges arbetande befolkning inte längre klarar/vill försörja dem – det är bara en tidsfråga – hur kommer dessa människor, av vilka många kommer från världens mest våldsamma och sämst fungerande stater, att kunna ordna sin försörjning?
  4. Som en konsekvens av ovanstående samhällsförsämring, hur tänker ni förhindra ”white flight”? När allt fler medborgare konstaterar att det svenska högskattesamhället inte ger särskilt mycket välfärd i retur, kommer ett växande antal av de välutbildade, språkkunniga och internationellt orienterade svenskar, som i dag svarar för en stor del av försörjningsbördan, att lämna landet. Det är en process som redan inletts. Kvar blir de som inte kan hitta sin försörjning genom lönearbete i något annat land och kanske inte heller i Sverige – de som inte kan ta vägen någon annanstans. Hur ska ni stoppa den processen?

Även om jag är påläst och som samhällsforskare vet vad jag talar om, vill jag inte markera invandrings- och mångkultursfrågor som svåra och på så sätt ursäkta er för att ni medverkat till det pågående samhällshaveriet. Jag vill bara tala om att det finns solid samhällsvetenskaplig kunskap att tillgå, för den som vill fördjupa sig. Men det räcker rätt långt med vanligt bondförnuft också, som följande reflektion, hämtad från Facebook, visar:

Varifrån kommer vanföreställningen att olikheter berikar? Att mångfald gynnar oss? Vi alla, inte bara svenskar, är i grunden stenåldersmänniskor. Jag har svårt att tro att våra förfäder sprang omkring på stäppen för att hitta den som var som allra mest olik att bilda flock med. Det handlade om gruppens överlevnad. En gemensam strävan i jakten så att alla kunde samlas vid lägerelden vid dagens slut och njuta av hjortsteken.

Satt de där och skämdes över en lyckad jakt? Tyckte de att de borde bjuda in alla de där andra som bara satt och käkade nötter hela dagarna? Som rent av föraktade dem för hur de levde? Nej, jag tror inte det.

Nu har vi ålagts att begå våld mot våra innersta och djupaste instinkter. Kaka söker maka gäller inte längre. Nu är det mångfald som berikar. Hitta den som är mest olik allt som du står för, ingå allians och du blir så mycket klokare och bättre.

Det är därför som Jonas Gardell är gift med en massajkrigare från Kenya med spjut och ansiktsmålning och inte Mark Levengood. Och Malena Ernman ingår i Al Abu Dahba Den Tredjes harem i Saudiarabien istället för att mysa med sin helsvenska familj i skärgården. 

För att avsluta med en sista metafor, tänk er att vi alla befinner oss på ett skepp som sprungit läck. Några i besättningen slår larm men är i underläge mot de övriga som påstår att fartyget inte alls håller på att sjunka, utan det är bara att segla vidare. Kaptenen är till 120 procent på deras sida och vill helst stänga in dem som slår larm under däck, och skalka luckorna.

För vi nu över detta bildspråk till mina PK-vänner, klarar jag inte deras förnekanden. Jag och många med mig ser ju att haveriet pågår för fullt. Om de är blinda eller om de hycklar, det ska jag låta vara osagt, men tamejfan om jag accepterar deras moraliska överläge. Homeopati, nyttig idioti, godhetsreligion eller cynism – vad det nu än handlar om, så är de inte mina barns och barnbarns vänner. De är inte heller sina egna barns och barnbarns vänner. Hur skulle de då kunna vara mina?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.