Mer om Kurt Atterberg

En bloggläsare har reagerat på det tidigare inlägget om kompositören Kurt Atterberg. Han (eller hon?) menar att de ”diffusa värdegrundsskälen” inte spelar så stor roll som signaturen P.H. anser. Här följer kommentaren:

***

Det är riktigt att det finns musikkritiker som fnyser åt Atterberg för att han inte anses vara PK. Magnus Haglund och hans kampanj i Göteborgsposten mot skivmärket Chandos inspelningar av Atterbergs symfonier häromåret är ett illustrativt exempel. Nedvärderandet av honom för att han använt sig av folkmusik (även) i sin åttonde symfoni – Atterberg är knappast ensam om det – är ett annat exempel. Men varken Göteborgssymfonikerna eller Chandos lät sig påverkas av Haglunds tirader.

Det är också riktigt att Atterberg ofta bedöms efter kriterier som inte gäller för andra tonsättare från samma tid. Få tjatar om Richard Strauss´ eller Carl Orffs samröre med naziregimen, när deras verk spelas. Hur det förhåller sig med Atterberg och nazisterna har etnologen Petra Garberding förtjänstfullt benat ut i sin uppmärksammade avhandling: Musik och politik i skuggan av nazismen – Kurt Atterberg och de svensk-tyska musikrelationerna (Sekel, 2007)

I våras uppfördes för första gången sedan 40-talet Kurt Atterbergs opera Aladin i tyska Braunschweig. Till stor förvåning för många här i Sverige, därför att operan var helt obekant. Om jag inte missat något, varken bevakade eller rapporterade SVT:s Kulturnyheter från detta evenemang.

Atterbergs Svit för violin, viola och stråkorkester spelades i Stockholms Konserthus 2009 och vid flera tillfällen (alldeles för få förvisso) har man framfört några av hans nio symfonier. Bland annat framfördes tvåan alldeles nyligen. Sexan, den så kallade Dollarsymfonin, spelas emellanåt och i januari 2018 ska den unge cellisten Jakob Koranyi framföra Atterbergs cellokonsert (ett makalöst fint verk) i Berwaldhallen. I den uppmärksammade programserien Levande musikarv spelade Roland Pöntinen Atterbergs pianokonsert i Konserthuset för fem år sedan. Detta är bara några exempel.

Atterbergs representation på skiva är minst sagt riklig. I den omfattande serie inspelningar av hans orkestermusik, som det tyska skivbolaget Cpo gett ut har, förutom Radioorkestern i Stuttgart, även Nordtyska Radions orkester i Hannover och Radioorkestern i Berlin medverkat. Det kan tilläggas att Cpo också har spelat in många andra verk av svenska tonsättare som Tor Aulin, Peterson-Berger, Ture Rangström, Natanael Berg, Lars-Erik Larsson, Dag Wirén, Allan Pettersson med flera.

Nyligen har också skivmärket Chandos spelat in Atterbergs samtliga symfonier plus en del andra orkesterverk. För något år sedan släppte ett tyskt skivbolag ut en radioupptagning från Stockholmsoperan 1957 av hans opera Fanal, som hade stor publik framgång både när den uruppfördes 1934 och på 50-talet.

För tio år sedan kom skivmärket BIS – som spelat in många av Atterbergs verk – ut med en inspelning av hans cellokonsert med den kände norske cellisten Truls Mørk och Norrlandsoperans orkester (i Umeå). Exemplen kan mångfaldigas och jag tror knappast Atterberg själv hade klagat på grammofonbranschens intresse för hans musik. Men visst spelas Atterbergs musik för lite i våra konserthus. Emellertid, samma sak gäller även Peterson-Berger, Hugo Alfvén och många andra svenska tonsättare. Jag betvivlar att Atterberg skulle stå i någon särskild strykklass.

Musikmänniskor har förstånd att uppskatta Atterberg efter förtjänst och värjer sig mot den avståndstagande ”PK-politisering” som somliga gör av hans musik, eller för den delen även av många andra svenska nationalromantiska tonsättares musik.

P.H.s kommentar: Att en person som i dag väcker sådan hänförelse och spelade en så central roll under tjugo- och trettiotalet, både inom musik och samhälle, inte ens har sin biografi utgiven, är verkligen egendomligt är ett påstående som behöver nyanseras. Det är sant att det inte finns något musikvetenskapligt standardverk om Atterberg i klass med Bo Wallners Stenhammar-biografi eller Axel Helmers´ över Ture Rangström. Men det finns en inte alls oäven biografi över Atterberg, skriven av Stig Jacobssons (Norma, 1985). Dessutom finns Petra Garberdings doktoravhandling, nämnd ovan. Det kan tilläggas att det saknas biografier över flera svenska tonsättare, även om Musikaliska akademien på sistone har försökt täppa till några hål med sin serie Svenska tonsättare på Gidlunds förlag.

I sammanhanget bör även nämnas den tyska musikforskaren Carola Finkels avhandling som kom för bara några år sedan: ”Ich selbst bin ein unverbesserlicher Romantiker” – Die Sinfonien Kurt Atterbergs (Tectum Verlag, 2013).

Beträffande musikaliska sällskap finns sådana i princip bara för Hugo Alfvén, Wilhelm Peterson-Berger, Emil Sjögren och Wilhelm Stenhammar – det senare helt nybildat. Tidigare fanns även sällskap för Franz Berwald och Allan Pettersson (Finns det fortfarande?) Det är nog bara en tidsfråga innan ett sällskap tar sig an Atterberg, eftersom intresset för denne tonsättare tycks öka.

Musikmänniskor har förstånd att uppskatta Atterberg efter förtjänst. Man värjer sig mot den avståndstagande politisering som somliga gör av hans musik, eller för den delen även många andra svenska tonsättares musik, som ett led i nedvärderandet av det svenska kulturarvet. På Facebooks Forum för klassisk musik har Atterberg många beundrare och anhängare. De varken förminskar eller haussar upp hans gärning.

I likhet med många andra musikälskare anser jag att Atterberg är en av våra största tonsättare, underskattad och för lite spelad i våra konserthus. Men hans musik mår bäst av att avnjutas utan vare sig skambeläggning eller martyrskapets politiserade tvångströja. Musik är musik och som sådan autonom – ungefär som den danske tonsättaren Carl Nielsen uttryckte det.

H.L

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.