EKONOMISKA INCITAMENT


I dag återkommer Dick Taytor som gästbloggare. Nyligen släppte han sin bok Diktat, en kritisk granskning av multikulturalismen, på Runeskrifts förlag.

***

För drygt tio år sen publicerades boken Freakonomics, med undertiteln: A Rogue Economist
Explores the Hidden Side of Everything. Boken som är författad av nationalekonomen Steven Levitt och journalisten Stephen J. Dubner, försöker med hjälp av statistik och ekonomisk teori förklara olika fenomen i samhället, som har att göra med motivationsfaktorer (incentives). Författarna visar och bevisar att såväl statliga som privata initiativ och åtgärder för att ändra vissa beteenden i många fall ofta leder till direkt motsatta effekter.

Levitt och Dubner utgår från att människan är ett resurssökande däggdjur som, när tillfälle bjuds, utnyttjar alla till buds stående möjligheter att öka sin chans till överlevnad. När man exempelvis i vissa välfärdssamhällen försöker att bekämpa fattigdom genom generösa bidragssystem, uppmuntrar man dem man vill hjälpa att stanna kvar i den samhällsklass, som ekonomiskt sett är berättigad till dessa bidrag. Åtgärden att betala fattiga människor för att de ska komma ur sin speciella situation motiverar paradoxalt nog dessa att fortsätta vara fattiga. Det ger en belöning i form av bidrag – en totalt motsatt effekt än den som förväntades.

På 50- och 60-talet, när de västerländska samhällena förvandlades till rika välfärdsstater, skedde den sociala mobiliteten från arbetarklass till medelklass, utan några som helst riktade bidrag från staten till dessa klassresenärer. De skattepengar som användes för att gynna jämlikhetstanken hade mest med utbildningssystemet att göra. Var man intelligent, så skulle det inte spela någon roll vilken klass man kom ifrån. Chansen till högre utbildning skulle inte längre vara reserverad för den rika överklassen utan alla skulle ges möjligheten att studera, med hjälp av förmånliga lån och studiebidrag.

Denna jämlikhetspolitik, som utgår från att alla ska ha lika möjligheter (equallity of opportunities) till en rättvis konkurrens inom både utbildningssystemet och arbetsmarknaden, är numera en självklar rätt i de flesta demokratiska länder. Detta resulterar i att vissa klarar sig bättre än andra, på grund av olika personliga egenskaper, som intelligens, ansvarskänsla och talang, vilket då kan ge ett ojämlikt utfall. I det mångkulturella USA har man under en längre tid försökt att kompensera vissa etniciteter genom positiv särbehandling (affirmative action), för att även ge dessa grupper en chans till högre studier. Betygskraven är exempelvis lägre för svarta och latinos än för vita, men betydligt högre för nordostasiater, som snarare är utsatta för negativ särbehandling. Allt detta för att försöka få till ett slags jämlikt utfall (equallity of outcome). En typ av åtgärd som kan liknas vid ett handikappsystem, där alla ska komma i mål ungefär samtidigt.

Denna typ av tävlingsform fungerar alldeles utmärkt i vänskapsmatcher men inte inom professionell idrott eller i en meritokratisk skola, samt dito arbetsmarknad. Den positiva särbehandlingen i USA har i många fall lett till att okvalificerade studenter helt enkelt inte håller måttet och får hoppa av utbildningen. En plats som kunde ha tagits av en ratad elev, som kanske hade betydligt högre betyg eller fler poäng på det amerikanska högskoleprovet (S.A.T) och därför varit mer lämpad för högre studier. Denna ologiska modell, att man ska ha ett jämlikt utfall för alla studerande, bygger på tanken att alla människor har exakt samma personliga förutsättningar. Det finns helt enkelt inte några ärftliga skillnader vad det gäller intelligens och talang, allt är avhängigt miljön.

Att denna premiss inte stämmer förstår ju vilken normalbegåvad människa som helst. Konkurrensen mellan framför allt män har historiskt sett varit en evolutionär strategi för att skaffa sig ekonomiska fördelar. Kvinnorna har i första hand valt framgångsrika män som fäder till sin avkomma, allt för att säkra sina barns framtida möjligheter till överlevnad. När filosofer sedan under upplysningstiden spekulerade i framtida drömsamhällen, bortsåg man i många fall från dessa grundläggande drivkrafter till hur den mänskliga naturen fungerar och ersatte realitetens är med utopins bör.

Den utopiska kommunistiska tanken, formulerad av Karl Marx, lydande: av var och en efter förmåga, till var och en efter behov, har varhelst den praktiserats lett till uniformerat tvång och fattigdom för folket och rikedom för de styrande (tydligen har dessa större behov?). Ändå förfäktar fortfarande vissa intellektuella, utan att nämnvärt kritiseras av etablissemanget, detta styrelseskicks förträfflighet. Räcker det inte med hundratals miljoner döda i kommunismens namn som motbevis för denna ideologis utsikt att i praktiken förverkligas?

När däremot vissa andra – inte fullt så intellektuella – stollar, typ NMR (Nordisk motståndsrörelsen) är ute på gator och demonstrerar i åsiktsfrihetens namn, utlöser det panik hos politiker samt media, varpå naziststämpeln genast tas fram, med krav på förbud och straff. Av någon konstig anledning betecknas dessa grupper, de så kallade fascisterna och nazisterna, som högerextrema, när de egentligen borde placeras längst ut till vänster, ihop med kommunismen. Alla tre är totalitära odemokratiska ideologier som förespråkar diktatur. Den politiska höger-vänsterskalan borde istället uppdelas med de som vill ha en så liten stat som möjligt samt total individuell frihet med personligt ansvar, längst till höger. Detta i motsats till de längst ut till vänster, vilka vill ha en stor statsapparat med tvångsmässiga totalitära kollektiva lösningar.

Kännetecknande för dessa totalitära ideologier är vad man brukar kalla för social ingenjörskonst, nämligen att de styrande använder indoktrinering och tvång för att omdana samhället till det hägrande utopiska målet. En mild (?) form av denna sociala ingenjörskonst tillämpades exempelvis i Sverige under socialdemokraternas långvarige styre, när ”folkhemstanken” implementerades och idén om välfärdssamhället framgångsrikt genomfördes. När sedan skattetvånget genererade skyhöga marginalskatter försvann incitamenten hos företagare och entreprenörer att arbeta hårdare – vilket krävdes på grund av en alltmer hårdnande global konkurrensen. Regeringen blev helt enkelt tvungna att successivt sänka marginalskatten, som i början på nittiotalet var nere på 51 procent. När Sverige sedan gick med i EU införde man en ”avgift” för att finansiera medlemskapet. Denna så kallade allmänna löneskatt, som då var på 1,5 procent och doldes som en arbetsgivaravgift, är numera uppe i nästan elva procent. Det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellerna.

Efter EU-inträdet är det fritt fram för medlemsländernas rörliga arbetskraft att invandra till Sverige och med lägre löneanspråk konkurrera ut exempelvis svenska byggjobbare. Även de enkla jobben går till gästarbetande migranter där en minimilön på knappt 13,000 kr verkar ha blivit praxis för arbetsgivarna. Då man som utlänning kan jobba skattefritt i Sverige upp till ett halvår (183 dagar) har arbetslösa svenskar inte en chans att rättvist tävla om dessa arbetstillfällen.

Svensk invandringspolitik, det politiker och journalister kallar flyktingmottagande, har totalt urartat på senare år, då de ekonomiska incitamenten som lockar med livstidsförsörjning för fattiga afrikaner och Mellanöstern-bor har lett till rena rama folkvandringen till den ”humanitära stormakten” Sverige. Politikernas aningslösa beslut att öppna Sveriges gränser i början på nittiotalet resulterade drygt tjugo år senare i ett inflöde av hundratusentals migranter som det svenska samhället varken klarar av att utbilda, sysselsätta eller husera.

Just att politiska och rättsliga beslut senare i framtiden kan ge oanade konsekvenser exemplifieras i två fall i den ovannämnda boken, Freakonomics. Levitt och Dubner har bland annat en kontroversiell teori angående kriminaliteten i amerikanska storstäder och varför man i slutet av 1990-talet såg en radikal minskning av brottsligheten i framför allt storstadsområdena. Författarna går tillbaka till ett beslut av Högsta Domstolen från 1973 med det så kallade fallet ”Roe vs Wade”, då man beslutar om fri abort som en konstitutionell rättighet. Innan beslutet hade endast ett fåtal stater fri abort, så många delstater var tvungna att ändra sin lagstiftning. Resultatet, menar författarna kunde man se femton till tjugo år senare i form av ett mindre antal presumtiva ungdomsbrottslingar av den enkla anledningen att dessa aldrig föddes. I Rumänien var det tvärtom, när Nicolae Ceausescu på 60-talet förbjöd abort och preventivmedel för att trygga tillgången på arbetskraft i landet. Resultatet blev ett överskott av arga unga män som tjugo år senare protesterade mot den kommunistiska diktaturen, vilket i sin tur ledde till att diktatorn Ceausescu med hustru, efter en summarisk rättegång, brutalt avrättades.

Incitament i form av straff och belöning är något som introduceras så fort som vi som barn lärt oss förstå orsakssammanhang. Med tiden utkristalliseras det tre tydliga motiv till vårt beteende, nämligen sociala, moraliska samt ekonomiska incitament för hur vi uppför oss. De sociala och moraliska drivfjädrarna för hur vi förhåller oss till vår omvärld kan troligen härledas tillbaka till vår flockdjursgemenskap, där beteendet att gå emot vad gruppen tycker, kan resultera i social utfrysning och där avvikelser från moralkodex kan vara oerhört stigmatiserande. De ekonomiskt drivna beteendena är däremot mer pragmatiska, där exempelvis bötesbelopp för vardagliga lagöverträdelser ställs i relation till chansen att åka fast. Där valet att betala skyhöga skatter för sina laster ställs emot njutningen av exempelvis alkoholintag eller tobaksrökning.

När man i staden Haifa i Israel, på grund av vissa föräldrars tendens att komma för sent till daghemmen för att hämta sina barn, som ett experiment införde straffavgifter, fick det en motsatt effekt. Böterna var helt enkelt för låga, så antalet föräldrar som kom för sent fördubblades, därför att det social-moraliska stigmat att inte komma i tid hade ersatts av ett ekonomiskt straff som man mycket lättare kunde leva med.

Ovannämnda exempel är också det taget från Freakonomics-boken, där författarna även radar upp andra exempel på olika, framför allt ekonomiska, incitament, som kan få oanade konsekvenser. Författarna tar också itu med ett av världens vanligaste och allmänt förekommande problem, nämligen frestelsen att fuska. En företeelse som verkar vara svår att motstå så fort man gynnas ekonomiskt. Inom exempelvis den professionella idrotten där fantasisummor betalas till de främsta inom respektive sport, är det givetvis frestande att fuska genom att använda prestationshöjande preparat. De få idrottare (WADA ligger hela tiden steget efter) som blir ertappade har nästan alltid en fantasifull bortförklaring, för skulle det utbredda fusket avslöjas så skulle kanske intresset för elitidrotten avta och pengarna utebli. Dock är engagemanget hos fansen och de dyrt betalande åskådarna så stort, att de flesta blundar för regelbrotten och förtränger fenomenet.

Fusk i form av korruption och mutor verkar också vara allmänt förekommande överallt, där man kan skaffa sig ekonomiska fördelar. Till och med i ”bäst i klassen”-landet Sverige har det uppdagats mutskandaler som exempelvis nu senast Telia Soneras förehavanden i Uzbekistan. Annars har vi varit anmärkningsvärt befriade ifrån maktmissbruk från myndigheter, jämfört med vissa andra länder, där mutor verkar vara den enda vägen genom byråkratin. Detta kanske kan tillskrivas den i Sverige rätt unika sociala tilliten, som verkar vara en viktig förutsättning för en välfärdsstat med höga skatter.

Klan- och mångkulturer verkar sakna denna tillit till myndigheter och institutioner, vilket kan vara en av orsakerna till många av dessa misslyckade staters förfall. När man listar världens mest korrumperade länder hamnar alltid Irak, Afghanistan, Syrien och Somalia högt upp i statistiken och det är just från dessa stater som majoriteten av Sveriges invandrare kommer ifrån. Väl i Sverige förväntas dessa migranter lita på dessa, i sina forna hemländer svurna fiender som polisen eller myndigheterna, varför kulturkrockar blir oundvikliga. När man i initialskedet konfronteras med myndigheten Migrationsverket och märker att lögnen är en framgångsrik strategi, när konsensus på nämnda verk tycks vara att ingen invandrare ljuger varken om sin härkomst eller ålder, verifieras misstron och respektlösheten gentemot institutioner även i Sverige.

Att sedan en majoritet utav dessa ”berikare” råkar vara muslimer gör ju inte saken bättre, då koranen uppmuntrar sina bokstavstrogna att ljuga och bedra de ”otrogna” om så behövs. Allah straffar tydligen inte detta beteende, kallat Taqiya, om det används mot kuffarer eller dhimmis. När alla de tre abrahamitiska religionerna har samma ursprung och då troligen också borde har samma omnipotenta övernaturliga gudaväsen ( Jahve, Gud eller Allah), är det därför egendomligt att denna samme (?) gudom faktiskt favoriserar olika folkslag.

Att ett övernaturligt väsen vakar över just dig alla dygnets timmar, har varit en effektiv lögn i tusentals år från prästerskapet, för att hålla allmogen i herrans tukt och förmaning. I Richard Dawkins bok Illusionen om Gud (The God delusion) citerar författaren komikern George Carlin när denne säger att:

Religion has actually convinced people that there´s an invisible man – living in the sky – who watches everything you do, every minute of every day. And the invisible man has a special list of ten things he does not want you to do. And if you do any of these ten things, he has a special place, full of fire and smoke and burning and torture and anguish, where he will send you to live and suffer and burn and choke and scream and cry forever and ever ‘til the end of time….. But he loves you!

Evolutionspsykologisk forskning hävdar att de moraliska incitamenten att följa regler, för att vi tror vi är övervakade av ett övernaturligt väsen, verkar sitta i vår arvsmassa. Någon gång under vår förhistoria har tron på metafysiska agenter troligen givit en evolutionär fördel som sedan har spridit sig, då religiositet har visat sig förekomma överallt här på jorden. Ett talande exempel på denna instinktiva tro åskådliggjordes genom ett experiment som utfördes på en grupp småbarn. Experimentet gick ut på att barnen skulle kasta en kardborrboll på en tavla och den som träffade mitt i skulle få en belöning (ett ekonomiskt incitament). För att kraftigt försvåra premisserna skulle barnen stå med ryggen mot tavlan och kasta med fel hand, vilket gjorde det hart när omöjligt att pricka rätt. Forskarna delade in barnen i tre grupper. I den första gruppen var barnen ensamma, i den andra gruppen var de övervakade av en vuxen. I den tredje gruppen sa man till barnen att en speciell person med en magisk förmåga att göra sig osynlig satt på en tom stol i rummet och såg allt de gjorde. Resultatet är häpnadsväckande. En hel del av barnen i den oövervakade gruppen tröttnade förståeligt nog efter flera tröstlösa försök att pricka tavlan och fuskade genom att helt enkelt gå fram och trycka fast bollen i ”Bulls eye”. Men i de två andra grupperna vågade inte barnen fuska, då de kände sig övervakade av antingen en verklig person eller av ett övernaturligt väsen. Även ateister som inte tror på den himmelska övervakningskameran känner det moraliska trycket att inte fuska eller ljuga, men då kallar vi denna inre andliga kontrollant för vårt samvete.

Idag har det numera mer eller mindre sekulära västerlandet istället ersatt Gud med allsköns ”ismer”. Eller rättare sagt ”efter-ismer”, för nu för tiden finns ett prefix påhängt alla ideologier, nämligen ”post”. Det är postmodernism, postkolonialism, postmarxism, poststrukturalism etc. in absurdum som gäller. Finns det då inget som är pre, inget som vi väntar ska komma? Nu är det är lite lättare att vara historiker än att sia om framtiden, men man behöver dock inte vara Nostradamus för att skönja vissa framtidsscenarier. 1948 förutspådde exempelvis George Orwell övervakningsstaten genom att i romanen 1984 mynta uttrycket: Big Brother is watching you. En spådom som är på god väg att uppfyllas då storstäderna idag har kameror i snart varenda affär och varje gathörn.

Något som många ”troende” hoppas på, är att mångkulturalismens utopi äntligen ska förverkligas. Multikulturalismens sekulära himmelrike ska snart uppenbara sig i exempelvis Sverige, om bara vi har lite tålamod och släpper in ytterligare några miljoner migranter, så att den ”rasistiska” svenska ursprungsbefolkningen blir en minoritet. Halleluja, pris ske Gud (Allah) i himmelen! Skeptiker till denna vision, som inte har sett några som helst historiska bevis för lyckade fredliga mångkulturer, blir av etablissemanget bildligt talat brända på bål, som varandes kättare och otrogna.

Är det istället ett undergångsscenario vi är på väg att bevittna, är tiden äntligen inne för jordens undergång, den som alla religioner i alla tider har förutspått skall komma? Post-stadiernas tid är över och pre-apokalypsens tid är tydligen här. 97 procent (?) av alla världens ”Doomsday prophets” är ”bombsäkra” på att jorden snart går under på grund av översvämningar (syndafloden) och enorma temperaturökningar (helveteselden). Allt på grund av växthusgaser (ragnarök).

På tal om bombsäkra så är vi kanske inte det så länge till, om islamistiska terrorister får tillgång till vätebomben. Kommunisternas drömsamhälle, Nordkorea har tydligen redan detta kusliga massförstörelsevapen och hotar med att sätta igång ett kärnvapenkrig om man inte blir erkänd som en maktfaktor att räkna med i det världspolitiska spelet. Det påstås att det tar tre generationer för att slösa bort en förmögenhet (fadern skapar, sonen förvaltar och sonsonen förskingrar). Nu är ju inte Nordkorea ett direkt förmöget land men tendensen kanske är densamma. Kim Il Sung skapade diktaturen, hans son Kim Jong Il förvaltade och nu håller Kim Jong Un på att (förhoppningsvis) förstöra den. Vilket kanske bara är bra då ett enat Korea vore att föredra. Bara han inte lyckas med konststycket att få hela världen att ”go totally MAD” (Mutual assured destruction) på kuppen.

Människans tro på världens undergång hänger troligen ihop med den enda sanna framtidsvisionen som vi kan vara säkra på, att vi alla förr eller senare kommer att dö. Denna vetskap borde göra oss till samvetslösa egoister, om vi nu inte tror på straff eller belöning i livet efter detta. Dock verkar vår medfödda altruism och empati hindra oss från att förvandlas till totala ”skitstövlar”. Detta har troligen att göra med instinkten att föra våra gener vidare för att säkra släktets överlevnad. Därför fortsätter vi att jobba och tro på framtiden, trots att undergången, enligt vissa domedagsprofeter är nära förestående. Allt för att trygga våra barn och barnbarns fortlevnad. Tyvärr är vi dock bara än så länge programmerade för att säkra vår egen arts överlevnad. Ny programvara måste förmodligen installeras för ett mer globalt tänk, innefattande hela jordens fauna och floras framtida existens.

Människans viktigaste incitament – att föra släktet vidare – åtminstone för oss som har barn, till skillnad från vissa barnlösa europeiska makthavare som verkar strunta i sina respektive länders framtid, verkar vara en evolutionär drivkraft som är svårstoppad. Västerländska kvinnor, påverkade av vissa fanatiska ideologier förefaller dock ha tappat instinkten till reproduktion. Låt tredje världens kvinnor föda barnen så vi kan förverkliga oss själva, tycks resonemanget vara bland dessa moderna ”progressiva” tjejer. Vi vill tävla på männens villkor och då kan vi inte hållas tillbaka av att ta hand om och föda en massa osnutna ungar. Så låter stridsropen från ”tredje vågen” feministerna i dagens Europa. Drivkraften (incitamentet) att tjäna minst lika mycket som männen, eller helst mer, har att göra med de flesta kvinnors största fritidsnöje, att konsumera, eller ”shoppa” som det numera heter.

Konsumismen är den allenarådande drivkraften i den kapitalistiska ekonomin. Utan hugade konsumenter, som hela tiden känner ett trängande behov av att köpa nya produkter, kommer systemet att kollapsa och hjulen att stanna. Därför ligger det i varutillverkarnas och affärsmännens intressen att ge kvinnorna större makt över konsumtionspengarna, då de är mer villiga att sätta sprätt på ”stålarna” än männen, som traditionellt sett mer är inne på att spara på slantarna. Kan då även den makten som vi konsumenter faktiskt har, användas till att styra producenter att tillverka mer miljövänliga och energisnåla produkter i framtiden? Ja, kanske det, för konsumentmakten som alla kan tillämpa verkar vara bra mycket effektivare resultatmässigt, än den (imaginära?) makt vi har vart fjärde år att via en valsedel påverka vårt lands framtid.

Kanske är det ändå Adam Smith´s idé om ”den osynliga handen”, som gäller. Den som hävdar att individens egennyttiga behov gynnar samhällets bästa. Trots mördande reklam för vissa onyttiga produkter måste man ändå konstatera att konsumentmakten har tvingat producenter att tillverka produkter som folket vill konsumera. Produkter som i många fall rationaliserat och förenklat tillvaron för gemene man, har visat sig vara kommersiellt framgångsrika och därmed gynnat den tekniska utvecklingen. Problemet med den snabba teknologiska evolutionen är dock att vi riskerar att tappa bort oss själva och kanske gå vilse i den nya virtuella verklighet som står för dörren.

Dick Taytor

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.