En växande vrede

I dag återkommer signaturen Humanist som gästbloggare

Jag tänker i denna text ta upp ett par olika tankegångar som har med invandringsdebatten att göra, och som kan sägas vara besläktade. Jag inleder med att förklara tankegångarna, varpå jag i slutändan ska försöka ”knyta ihop säcken” och förklara varför jag anser att dessa resonemang hör samman.

2018-01-10 publicerade författarinnan/debattören Katerina Janouch på sin webbplats Katerina Magasin en bloggartikel med rubriken ”Så radikaliseras en liberal”. I artikeln redogör Janouch för ett samtal hon haft med en person som är på väg att bli alltmer invandringskritisk. Personen är en akademiker med liberala värderingar, sannolikt i övre medelåldern, som efter hand börjat känna allt mer hat och vrede inför samhällsutvecklingen. Följande citat torde ge en viss antydan om innehållet i artikeln:

– Jag kan ligga och se scener framför mig när jag ska somna, säger min vän. Vad jag skulle göra om någon krökte ett hårstrå på mina döttrars huvuden? Det ger mig ångest. Att jag börjat bli som en primitiv jäkla populist. Den här radikaliseringen är så jobbig att bära på. Håller jag på att bli sjuk i huvudet? Det känns så ibland. Som om jag höll på att förlora förståndet. Jag orkar inte läsa om en enda jävla handgranat till. Eller om en våldtäktsman som inte blir utvisad. Men samtidigt förstår jag mer och mer vad som kan hända när människor drivs in i ett slags utanförskap i sitt eget land. Jag förstår dem som går med i konstiga sekter och gerillagrupper. Frustrationen är sinnessjuk. Jag står inte ut.

När jag läste Janouchs text slog det mig att jag själv också ”radikaliserats” i min syn på invandring och islamisering. Det blev tydligt för mig att jag numera känner motvilja och vrede inte bara gentemot de invandrare som begår brott, förespråkar muslimsk fundamentalism eller på andra sätt utgör problem i det svenska samhället. Nej, numera är jag så medveten om massinvandringens alla negativa konsekvenser att jag även känner vrede mot välintegrerade, skötsamma invandrare.

När en kvinna i hijab står framför mig i snabbsköpskön vet jag förstås att jag inte kan beskylla henne för islamistiska terrordåd eller för att det finns IS-sympatisörer i Sverige. Jag inser mycket väl att varje enskild muslim inte kan hållas ansvarig för vad ett fåtal extremistiska galningar gör i islams namn. Jag förstår alldeles utmärkt att denna kvinna mycket väl kan vara en trevlig person, och att hon kanske bidrar till det svenska samhället, till exempel genom att arbeta i äldre- eller barnomsorg. När jag själv jobbade i äldrevården på 1990-talet jobbade jag ju ihop med en del muslimska invandrarkvinnor, och de flesta av dem var helt okej. Varför skulle kvinnan framför mig i kön inte kunna vara som någon av dem?

Men trots att jag förstår allt detta känner jag ändå vrede. Den hijab-klädda kvinnan blir för mig en symbol för något större. Hon representerar den tilltagande islamiseringen, det svenska samhällets undfallenhet inför muslimsk fundamentalism/extremism, och stora invandrargruppers uppenbara ovilja att anpassa sig till det moderna, västerländska samhälle i vilket de valt att leva.

Varför, tänker jag, kan inte denna kvinna visa en gnutta respekt för det land som generöst tagit emot henne och hennes familj och gett dem bostad, sjukvård, utbildning och allt annat som behövs för ett någorlunda drägligt liv? Det är inte fråga om att denna kvinna ska fråntas rätten till sin religion. Hon har naturligtvis all rätt i världen att fortsätta vara muslim. Men hon kunde åtminstone ta av sig hijaben, och på så sätt visa respekt för att den offentliga sfären i västvärlden ses som sekulär, och att religionstillhörighet i ett land som Sverige ses som en privat angelägenhet. Men nej, inte ens den lilla uppoffringen kan hon göra.

På motsvarande sätt känner jag inför den libanesiske busschauffören och inför ägaren till kvartersbutiken, som har sina rötter i Kosovo. De verkar båda vara skötsamma personer som bidrar till samhället genom att arbeta och betala skatt. Ändå kan jag inte låta bil att tänka: Varför har du ett jobb som borde ha gått till en arbetslös svensk? Det är väl länge sedan det var krig i Libanon – varför flyttar du inte tillbaks dit och kör buss? Och varför är det du, som kommer från Pristina, som driver den här närbutiken? Det finns säkert gott om svenska entreprenörer som gärna skulle starta en verksamhet i den här lokalen, med dess fördelaktiga läge. I så fall skulle verksamheten kunna ge arbetstillfällen åt infödda svenskar, istället för åt dig och dina kusiner från Albanien.

Det som skett är alltså att jag i allt lägre grad ser invandrare som individer och att jag i allt högre grad ser dem som representanter för ett kollektiv; ett kollektiv vars närvaro enligt min åsikt är skadlig för landet (och i en förlängning även för mig som enskild individ).

I inlägget ”Samhället överger ‘Orten’” på webbplatsen ”Ledarsidorna” resonerar den oberoende socialdemokratiske debattören Johan Westerholm ännu en gång kring gängkriminaliteten i invandrardominerade ”utanförskapsområden”. Det handlar bl.a. om den senaste tidens många skottdåd i Rinkeby och om granatexplosionen i Vårby.

I texten konstateras bland annat något jag själv förutspått sedan flera år tillbaks, nämligen att den grova gängkriminaliteten efter hand kommer att sprida sig från invandrarområdena till mera välmående stadsdelar där det i huvudsak bor etniskt svensk medelklass. Och när det sker lär reaktionerna blir starka.

Enligt Johan Westerholm kan en sådan utveckling redan skönjas i norra Stockholmsområdet. När polisen intensifierar sin närvaro i t.ex. Kista eller Tensta förflyttar gängen sig till Täby centrum. Westerholm skriver:

Lokalpolisen i Täby vittnar om att det just nu är väldigt stökigt kring Täby centrum. Ett stort problem är ökning av rån som begås av ungdomar mot ungdomar. /…/ Täby är en lukrativ marknad. Polisbevakningen är lägre och de boende är rikare än i Rinkeby. Mer varor att tillskansa sig med mindre risk än i Rinkeby. /…/ En rimlig analys är att polisen förr eller senare, med dagens resurser och de klanorienterade kriminella gängens tillväxt samt det latenta hot som IS-återvändarna utgör, tvingas att överge ‘Orten’. Medelklassen i Bromsten, Rissne i Sundbyberg eller i den mer välmående kommunen Täby, kommer inte acceptera en tilltagande närvaro av kriminella element. Medelklassen har muskler i form av högre inkomster, skattekraft, en handlingskraft i relation till myndigheter och röstsedlar.

Det verkligt intressanta i Johan Westerholms artikel kommer dock i slutet, när han diskuterar tänkbara åtgärder mot gängkriminaliteten. Westerholm länkar till en tidigare artikel, i vilken han citerade ett samtal han haft med en f.d. justitieminister i Libanon. Den libanesiske ex-ministern uppges ha sagt så här om Sveriges problem med gängbrottslighet bland unga invandrarmän:

– Lyd ett råd. Glöm bort det där med rättssäkerhet i några år. Glöm bort det där med mänskliga rättigheter. Ni måste gå in i varje hus och börja uppifrån och ner och rensa. Om ni vill vara snälla så internera dem på obestämd tid tills de begripit hur man uppför sig men har ni möjlighet så kasta ut dem, oavsett vilket öde som väntar dem. Det kommer bespara er eoner av tid och annat lidande. Tror ni oss inte är det ert problem snarare än ni kan ana.

Jag har själv i ett antal diskussioner om invandrarbrottslighet förespråkat snarlika åtgärder, om än inte lika långtgående. Till exempel har jag menat att om en minderårig utländsk medborgare döms för ett grovt brott i Sverige, så bör inte bara den minderårige utvisas, utan även hans föräldrar/vårdnadshavare.

Hur hör då de båda resonemangen samman, det vill säga min känsla av att bli mer och mer ”radikaliserad” och diskussionen om krafttag mot gängbrottslighet i invandrardominerade förorter? Jo, i båda fallen handlar det om i vilken utsträckning man ser människor som enskilda, självständiga individer och i vilken utsträckning man ser dem som representanter för ett kollektiv.

En av de grundläggande filosofiska/ideologiska principer på vilka moderna, västerländska demokratier bygger, är respekten för individens frihet och autonomi. En konsekvens av denna princip är att människor bara kan hållas ansvariga för sina egna handlingar och beslut.
I s.k. klankulturer ses människor i mycket högre grad som representanter för ett kollektiv (familj/släkt/klan) och i lägre grad som fria, autonoma individer. I sådana kulturer kan det uppfattas som fullt rimligt att en person kan straffas och t.o.m. dödas för handlingar som begåtts av en annan person ur samma klan. Exempelvis:

A tillhör klan nr. 1. Under ett bråk dödar han X, som tillhör klan nr. 2. Släkt och familj till den mördade X vill hämnas genom att mörda A. A har dock flytt från landet, och man får inte tag på honom. Istället mördar man A:s nästkusin C, som också tillhör klan nr. 1. På så sätt får en medlem ur klan nr. 1 betala med sitt liv för mordet på en medlem ur klan nr. 2. Detta kan – sett ur ett klankultur-perspektiv – uppfattas som att rättvisa skipats.

Sett ur ett modernt, västerländskt perspektiv är förstås ovanstående exempel orimligt, därför att det strider mot principen om individens autonomi och frihet, och mot den princip om personligt ansvar som följer därav. Vi anser inte att en individ kan sona brott som begåtts av en annan individ. Du kan inte avtjäna ett fängelsestraff för ett brott som begåtts av din son. På motsvarande sätt skulle du anses vara smått tokig om du sade dig avsky Anders Andersson för att du haft en konflikt med hans nästkusin Per Persson. Det är ju fråga om olika individer. Människor är, enligt vårt sätt att se det, i första hand fria, autonoma individer, och inte representanter för en viss familj, släkt, klan eller etnisk grupp.

Respekten för individens autonomi och de principer som följer därav är alltså, som jag visat med exemplet ovan, inte självklar. Man skulle till och med kunna säga att denna respekt är ett slags lyx som vi kan kosta på oss så länge vi har förmånen att få leva i ett någorlunda stabilt, välfungerande, modernt rättssamhälle.

I allvarliga krissituationer, till exempel i samband med krig eller naturkatastrofer, kan det emellertid vara väldigt svårt att respektera principer om individens autonomi och personliga ansvar. I sådana situationer kan det bli nödvändigt att dehumanisera människor genom att se dem som utbytbara delar av ett kollektiv, istället för att respektera dem som enskilda, unika individer. Med risk för att bli övertydlig tänker jag illustrera detta med ett exempel:

Om en rysk medborgare begår ett brott i Sverige kan naturligtvis inte alla ryssar som vistas i Sverige hållas ansvariga för detta. Den enskilde gärningsmannen är den skyldige. Det vore fullständigt orimligt att anklaga alla ryska medborgare eller personer med ryskt ursprung som bor i Sverige.

Men låt oss istället tänka oss att Sverige vore i krig med Ryssland. Det skulle i så fall vara Rysslands politiska och militära ledning som ”var skyldiga”, inte varje enskild ryss. I praktiken skulle dock sådana distinktioner vara nästintill omöjliga att upprätthålla. I en krigssituation skulle hela det offentliga Ryssland – det vill säga krigsmakten, regeringen och alla andra officiella samhälleliga funktioner – uppfattas som ”fienden”. I en förlängning skulle även rysk civilbefolkning ses som fiender. Till exempel skulle svenska myndigheter antagligen se sig nödgade att övervaka eller till och med internera ryska medborgare i Sverige, eftersom dessa ryssar skulle kunna misstänkas för att på olika sätt stå på sitt hemlands sida i den militära konflikten.

Den röda tråd som förenar de resonemang jag redogjort för är alltså frågor av följande typ: Hur länge har vi som samhälle råd att hålla oss med civiliserade, moderna principer om individens autonomi och personliga ansvar? När har samhällsklimatet blivit så hårt och motsättningarna så djupa att vi helt enkelt börjar se alla utomvästliga invandrare som ”fienden”?

Jag märker som sagt att jag själv numera tenderar att känna vrede mot väldigt många invandrare, inte bara mot dem som uppenbart missköter sig. Jag är ganska övertygad om att jag inte är den ende som känner så. När Johan Westerholm skriver om att man kanske under en period måste glömma rättssäkerhet och mänskliga rättigheter för att komma åt den grova gängkriminaliteten i förorterna resonerar han – möjligen utan att själv inse det – i samma banor.

Westerholm antyder att vi som samhälle inte längre har råd att behandla de unga invandrarmännen i förortsgängen enligt samma rättsliga principer som vi normalt behandlar brottslingar. Till exempel blir vi kanske tvungna att frångå principen om att man inte får döma människor kollektivt. Eventuellt är det enda sättet att bli av med dessa gäng, att kollektivt döma samtliga gängmedlemmar till långa fängelsestraff följda av utvisning, även om det kan innebära att någon/några straffas för brott de faktiskt varit oskyldiga till.

När man gradvis slutar betrakta människor som fria, autonoma individer med individuella rätt- och skyldigheter, för att istället i allt högre grad se dem som representanter för ett kollektiv, har man inlett ett slags dehumanisering av dessa människor. Dehumaniseringens yttersta konsekvenser är krig, folkmord och/eller fördrivning.

De resonemang jag redogjort för ovan kan alltså tolkas som små, men ändå tydliga symptom på att vi inom något decennium kan få se inbördeskrigsliknande tillstånd i Sverige. Vi har nått ett stadium där invandringsrelaterade samhällsproblem och motsättningar vuxit sig så stora att de inte längre kan hanteras inom gängse ”civiliserade” ramar, utan där vi tvingas ta till krigets tankefigurer och lösningar.

Humanist

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.