Verklighet och språk


En fråga som återkommer i olika sammanhang är om djuren har medvetande, underförstått att de i likhet med människan kan ställa sig vid sidan av sin existens, beskriva den och helt eller delvis flytta in i denna beskrivning, det vill säga använda den som ett underliggande styrinstrument i sitt agerande. Ett enkelt exempel: Den som tror på Gud ägnar tid åt att be till sin skapare. Inga andra djur gör så. Förklaringen är antagligen att bönen, utöver sin psykosociala funktion, är meningslös.

Alla varelser har någon form av vetande, men det förefaller som om endast människan har ett medvetande. En av mina favoritformuleringar för att fånga detta fenomen är att ”människan är ett prisma med vars hjälp Skapelsen betraktar sig själv.” Det kan tilläggas att medvetandet inte enbart är en tillgång som djuren saknar, det är också en begränsning, eftersom människan är den enda varelse som inte har direkt tillgång till verkligheten utan, innan hon agerar, först måste tolka den. Djur tolkar givetvis också, men de gör det genom att agera.

Förmågan att ta ett steg tillbaka och försöka begripa vad det är som sker ger människan ett fantastiskt övertag, i förhållande till andra djur. Men det är också där som det kan gå fel, alldeles för djävligt mycket fel. Det är ett sådant fel som nu pågår i västvärlden, med Sverige som ett ivrigt och ”nyttigt idiotland”. Svenskarna är i full färd med att under godhetens banér skapa mycket svåra livsvillkor i det egna landet. Här är en passus ur ett mail som jag fick häromdagen:

Jag mår så fruktansvärt illa och tänker ständigt på mina barnbarns framtid. Hur kommer Sverige att se ut när de blir vuxna? Våld, laglöshet, kriminalitet, rasistiska gruppvåldtäkter, usla skolor, haltande sjukvård, maktlös poliskår, ingen välfärd men ändå skyhöga skatter. Jag kan inte åka ned på stan och se alla dessa kedjerökande, mobilpratande negrer, araber och hucklekvinnor utan att tänka:

– Dig ska jag försörja – och dig och dig. Varför ska jag försörja er, ni som inte kan sköta er i ett västerländskt land? Än mindre bidra till det gemensamma samhällsbygget.
Förtvivlad mormor

Om ovanstående text publicerades i Main Stream Media skulle reaktionen bli att detta är ett rasistiskt mail och ”fy, att hon skriver negrer!”. Postmodernismens opinionsbildare klarar inte att sätta verkligheten framför språket.

Att människan som social och moralisk varelse anammar en princip och samtidigt, som ett av jordklotets många djur, är underkastad en annan, leder med nödvändighet till att en klyfta uppstår mellan djuret människans faktiska existens och hur detta intelligenta djur vill att existensen ska vara beskaffad: paradiset, det klasslösa samhället, det mångkulturella samhället, det globaliserade samhället, det ekologiska kretsloppssamhället för att ta några exempel. Det är klyftan mellan det faktiska och det normativa.

Denna klyfta, för enkelhetens skull kan den beskrivas som klyftan mellan verklighet och språk, borde vara i ständigt avtagande, med tanke på vetenskapens framsteg. Om vi granskar långa tidsperioder är det säkert så. Det språk vi använder i dag för att beskriva världen är ojämförligt mera elaborerat och verklighetstroget än det språk som behärskade Europa under medeltiden.

I det korta perspektivet är det emellertid tvärtom. Vi kan ta Sverige som exempel. Modernismens politiska språk, det språk som beskrev Sverige från trettiotalet fram till sjuttiotalet, låg närmare verkligheten än det postmoderna politiska språk som beskriver dagens Sverige. Klyftan mellan verklighet och språk är nu mycket djupare.

Det som i det korta perspektivet vanligen händer är att klyftan vidgas, fram tills dess den språkliga versionen stämmer så illa med verkligheten att den förlorar sin trovärdighet, för att slutligen krascha. Ett snällt förlopp brukar kallas för ett system- eller paradigmskifte. Det är dock inte alltid skiftet går friktionsfritt. Emellanåt blir kraschen en blodig och revolutionär historia, inledningen till en ny era där språk och verklighet återigen börjar att glida isär.

För att förstå varför utvecklingen på lång sikt inte stämmer med den på kort sikt, måste en avgörande variabel föras in: makt. Bakom språket, den officiella verklighetsbeskrivningen, står de som har makten. De upprätthåller inte i första hand sin verklighetsbeskrivning därför att de tror på den, utan därför att den gagnar deras intressen. Den som beskriver verkligheten på rätt sätt – vilket inte betyder att det är den beskrivning som bäst passar samman med verkligheten, utan den beskrivning som bäst passar samman med maktelitens intressen – har sin karriär och rekryteringsväg till maktens lägereldar öppen.

Detta leder till att kritiker, de som beskriver felaktigheter och svagheter i den verklighetsbild som makteliten presenterar, stänger sina egna karriärvägar. Makten är ett allt överordnat intresse och den som angriper maktelitens verklighetsbild måste oskadliggöras. Detta kan ske på flera sätt. Repressiv tolerans är den strategi som modernismens trygga maktelit tillämpade – ännu fanns det inget allvarligt hot mot deras maktinnehav, ännu hade deras språk inte tappat fotfästet i verkligheten.

Postmodernismen som regerande samhällsparadigm medför att mörkläggningen och censuren ökar i styrka samt att kritiker måste tystas eller skändas. Den repressiva toleransen förlorar sin tolerans. Kvar blir repressionen.

Allteftersom klyftan mellan språk och verklighet växer, måste makteliten trappa upp försvaret för sin verklighetsversion. Postmodernismen som regerande samhällsparadigm medför att mörkläggningen och censuren ökar i styrka samt att kritiker måste tystas eller skändas. Den repressiva toleransen förlorar sin tolerans. Kvar blir repressionen. Med andra ord har makten ändrat karaktär och blivit totalitär. För att sammanfatta: en totalitär praxis är den postmoderna maktelitens strategi för att behålla makten.

Det finns två former av totalitär repression. Den ena, som mycket väl kan vara inledningen till den andra, är en mjuk totalitarism. Det betyder att sanktionerna är språkliga och sociala. Den som vill ta fajten med maktelitens allt mer ohållbara verklighetsbeskrivning förlorar sitt sociala anseende, vilket kan inbegripa förlusten av nära och kära, som på ett eller annat sätt förhindrats från att upptäcka att maktelitens verklighetsbild inte håller. Det finns också risk för att förlora jobbet. Kritikerna beskrivs som moraliskt defekta. Makteliten underminerar deras kritik genom att skända dem (oss). De är nazister, rasister, troll etc. Detta har givetvis ingenting med deras karaktärer att göra. Det handlar om att med språket som vapen försvara en verklighetsversion som inte kan stå på egna ben. Ju större klyfta, desto hårdare repression. Samtidigt försäkrar makteliten sina anhängare på tusen och ett sätt att deras verklighetsversion är den enda rätta (obs, inte den bästa, det kan man bara säga när det råder åsiktsfrihet/repressiv tolerans).

Den andra och hårda formen av totalitarism använder sig av alla tänkbara medel för att oskadliggöra sina kritiker. Bäst känner vi den från Kulturrevolutionens Kina och det forna Sovjetunionen. Dissidenter förklarades psykiskt sjuka och spärrades in, avrättades, skickades till Gulag. Inte bara medierna utan även psykvården och rättssamhället tvingades in i roller som maktens lydiga tjänare.

I Sverige sägs det allt oftare att vi är på rätt väg, att åsiktskorridoren spricker, att det politiska språket återigen närmar sig verkligheten. Jag har svårt att tro att det är sant. Visst finns det enstaka omvändelser och uppvaknanden, visst finns det en nyhetsrapportering som inte kan fjärma sig hur långt som helst från det som händer i landet. Men ännu har vi inte sett några tendenser till kursförändringar inom makt- och medieeliten. De talar fortfarande om fake news och trollfabriker och skulle aldrig drömma om att till diskussion ta upp den nyutgivna bok som jag tror bäst beskriver det svenska tillståndet och som jag, tillsammans med elva andra dissidenter, skrivit: Priset. Av försäljningen att döma läser många den. Jag vet också att många makthavare har den – de har fått gratisexemplar. Ingen vill diskutera eller kommentera, ingen skickar ens ett artigt och till intet förpliktande tackmail. Sverige är fortfarande inte bara på fel väg utan har också en väldigt obehaglig maktelit. Det kommer att sluta som så många gånger tidigare. Verkligheten vinner alltid. Frågan är bara hur … och när.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.