Välfärdssamhällets svagheter

Darwins mer än 150 år gamla forskningsrapport ”Om arternas uppkomst” är en av det vetenskapliga förnuftets absolut största landvinningar. Det var visserligen inte Darwin som myntade frasen ”Survival of the fittest”, det gjorde den brittiske ekonomen Herbert Spencer, men även om teorin (ja, det är en teori i betydelsen bekräftad hypotes) riskerar att tolkas alltför kategoriskt, fungerar den utmärkt som sammanfattning av Darwins lära. Med två ord: Darwinismen gäller. Ett exempel som skulle kunna tolkas som en invändning:

Påfågelhannen har en fantastisk svans och det borde vara så att den gör fågeln långsam och till ett lättfångat byte för rovdjur med smak för påfågelskött. Med andra ord, enligt darwinismens regler borde fågel med den långa svansen, eller åtminstone den långa svansen, ha försvunnit, som en mutation som inte föll väl ut. Så är det emellertid inte. Honorna väljer den hane som har den stiligaste svansen, det är så den genom många generationens urval har kommit till. Den fråga man då måste ställa är hur detta passar samman med darwinismen. Svaret är att i honans ögon är den långa svansen ett plusvärde. Här är en fågelhane som är så stark och smart att den klarar både att överleva och att utveckla en sexuellt attraktiv fjäderprakt. Det måste alltså vara den hane som är bäst lämpad att föra generna vidare, överlägsen hanar med kortare svans. Och tydligen är det så, för att annars skulle de långsvansade hanarna försvinna, alldeles oavsett vad det var som honorna tände på.

En huvudregel för skribenter är att man aldrig ska inleda en text med ett sidoresonemang. Det är bara vilseledande eller åtminstone förvirrande. Ovanstående exempel skulle alltså i en författarskola få stryka på foten, vilket också det kan tolkas som en form av darwinism. Det som inte riktigt passar in bör inte överleva. Hur som helst, nedan följer det jag egentligen vill ha sagt.

Välfärdssamhället fundament är att samhället i grunden är ansvarigt för medborgarnas tillkortakommanden. Därför måste makthavarna fördela och kompensera, och på så sätt verka för en ökad rättvisa. De som har svårt att klara sig på egen hand får statens stöd, medan de starka får stå för fiolerna och ibland också hålls tillbaka, av samma stat. I det postmoderna samhället har detta kommit att gälla för i politisk mening svaga grupper. Etniska och sexuella minoriteter, lyfts fram: se här, här är de förtryckta grupperna som samhället måst hjälpa och stödja! På så sätt produceras rättvisa – en socialt angelägen men biologiskt irrelevant kvalitet.

Exempelvis kan etniska minoriteter som aldrig någonsin tagit ens ett rudimentärt ansvar för det gemensamma samhället, belönas med extraordinära och kostsamma insatser, av den enda anledningen att de anses förtryckta. Det gäller också för grupper som är gravt kriminaliserade och gör stor skada. Se till exempel vilka som har näst intill monopol på åldringsbrott i Sverige och många andra europeiska länder (romerna).

Också i vårt samhälle sitter kvinnornas makt över männen mellan deras ben, det är en biologisk realitet. Den makten regleras av männens större våldskapital, vilket också det är en biologisk realitet. Störst och starkast skyddar samhället från dess yttre och inre fiender. Eftersom detta är av grundläggande betydelse för samhällets överlevnad, bestämmer männen över samhället. Som en konsekvens får vi komplementära och tydliga könsroller. Männen axlar samhällsansvaret, kvinnorna ansvaret för hemmet, familjen och barnen. Detta är en grundprincip, inte en detaljinstruktion. Jämför med ett schackspel, kombinationsmöjligheterna är snart sagt oändliga, men spelreglerna fasta.

Komplementära könsroller skapar social harmoni, vilket är en högt skattad samhällelig kvalitet. Tyvärr händer det att könsrollsspelet går snett, vanligast att männen får för stor makt och förtrycker kvinnorna (exempelvis i muslimska samhällen). I vårt samhälle är balansen rubbad i motsatt riktning. Genom att överta garantin gentemot kvinnorna med sina barn, försvårar välfärdssamhället de komplementära könsrollerna. Jag minns hur svenska feminister med förtjusning översatte en slogan som myntades i 1970-talets amerikanska kvinnorörelse: En kvinna behöver en man lika mycket som en fisk behöver en cykel.

En av välfärdssamhällets prioriterade målsättningar är att också kvinnorna ska få tillgång till ett rättvisare samhälle. Som en konsekvens kommer män och kvinnor att konkurrera om makten. Männen förlorar makt och hamnar i underläge och, vilket är allvarligare, för att behaga kvinnorna gör de avkall på traditionellt manliga dygder. Välfärdssamhället producerar många feminiserade män. Att samhällen styrs av kvinnor är OK, men samhällen som sätter kvinnliga framför manliga dygder och ideal, försvagas och har svårt att överleva. Darwinismen gäller.

Massinvandringen kan dels förklaras som en konsekvens av politikers oförmåga att prioritera samhällsnyttan och medborgarnas intressen (det manliga ansvarstagandet), dels som ett resultat av politiska karriärvägar där kvinnliga dygder som en gränslös empati och samlevnadsfrid satts i första rummet. Resultatet ser vi: politiker som är skickliga i att säga det goda och det rätta, men förlorat de hårda nypor som emellanåt är nödvändiga för att styra samhällsutvecklingen. Som det heter i Romarbrevet 13:4: ”ty överheten bär icke svärdet förgäves, utan är en Guds tjänare, en hämnare, till att utföra vredesdomen över den som gör vad ont är.”

Det finns politiker som med massinvandringen som redskap avsiktligt gått in för att skjuta välfärdssamhället i sank. Fredrik Reinfeldt är det främsta exemplet både på en politiker som avsiktligt åsamkat landet stora stor skada och på en politiker som aldrig behövt stå till svars. Det motsäger emellertid inte att de flesta av Sveriges politiker under efterkrigstiden har gjort och fortfarande gör sitt bästa. Deras stora misstag har varit, och är i dag i än högre grad, att de ogärna rådfrågar forskare och andra experter och inte heller själva förvärvat den nödvändiga spetskompetensen, på det sätt som sker inom konkurrensutsatta områden, exempelvis näringslivet. Massinvandringen är deras överlägset största felgrepp. Här gör jag ett undantag från praxis och citerar mig själv från ett tidigare blogginlägg:

I juni i år (2017) avslöjade Riksrevisionen att de propositioner som regeringen under perioden 2004 till 2015 ställt till riksdagen om migration – ett trettiotal – saknade konsekvensbeskrivningar. Under denna tid beviljade Migrationsverket över en miljon uppehållstillstånd, vilket betyder att Sveriges befolkning ökade med tio procent, utan att våra politiker brydde sig det minsta om konsekvenserna. Riksrevisionen uttrycker sig lite snällare, men det går inte att ta miste på budskapet:

Regeringen har under perioden lagt närmare ett trettiotal propositioner med förslag som påverkar förutsättningarna att söka, eller få, uppehållstillstånd i Sverige av asylrelaterade skäl. En översiktlig genomgång visar att nästan alla förslagen bedömdes sakna väsentliga konsekvenser för statlig och kommunal verksamhet eller ekonomi. I den mån förslagen bedömdes ha ekonomiska konsekvenser, beskrevs de som små. Bedömningarna motiverades i allmänhet kortfattat och det saknades ofta redovisning av bakomliggande analyser.

Den översiktliga genomgången tyder på att regeringens redovisningar i regel sällan förutsåg ekonomiska och andra konsekvenser för statliga och kommunala verksamheter, eller belyste osäkerheter eller risker med förslagen.

Detta kan medföra att statens budgetprognoser inte blir rättvisande samt att exempelvis statliga och kommunala verksamheter inte fullt ut kan förbereda sig på konsekvenserna. Det gör att verksamheterna riskerar bli mindre effektiva eller onödigt dyra. Utan genomarbetade konsekvensanalyser ökar också risken för andra oväntade bieffekter.

Således, massinvand-ringen är god, oavsett konsekvenserna, vilket med ett tydligare och mer brutalt språkbruk betyder att regering och riksdag skiter i det folk som gett dem förtroendet att styra landet.

Således, massinvandringen är god, oavsett konsekvenserna, vilket med ett tydligare och mer brutalt språkbruk betyder att regering och riksdag skiter i det folk som gett dem förtroendet att styra landet.

Transportstyrelsens så kallade haveri är ett annat exempel på inkompetensen i den politiska maktelitens absoluta toppskikt. IT-tekniker från alla möjliga länder fick full tillgång till hemligstämplat material och, som en svensk IT-tekniker formulerade det, politikerna gav bort nycklarna till kungariket. Visserligen fick generaldirektören gå, men den regering som bäddade för säkerhetsläckan, den sitter kvar.

Ett exempel av helt annat slag är att till och med regeringsmedlemmar ser sig oförhindrade att traska med i en prideparad. De tycks inte förstå att Pride attackerar familjen som samlevnadsform. Familjen är samhällets nödvändiga fundament – det är där barnen produceras och det är där de under ett par decennier bibringas sin fostran som samhällsvarelser. Redan Konfucius förstod det när han sa att ”styrkan i en nation kommer från integritet i hemmet”.

Ett tredje exempel är skrotandet av landets försvar via medborgarnas värnplikt. Därmed försämrades inte bara försvaret utan också möjligheten att förmedla ett samhällsansvar till den unga manliga generationen. Stefan Löfven sa vid något tillfälle att ”vi” varit naiva. Ett annat ord för politikers naivitet är inkompetens.

Frågan varför Sverige har så inkompetenta politiker behöver utredas, men det reser också frågan varför väljarna tillåtit och till och med applåderat inkompetensen. Politikens feminisering är ett delsvar, ett annat handlar om landets svaga civilsamhälle. I Sverige saknas i stort sett helt institutioner, med vars hjälp medborgarna kan kontrollera politikereliten.

Idealt sett, mellan de allmänna valen styrs politikerna på riksnivå av medborgarna, via deras lokala politiker. I postmodernismens Sverige har denna en av demokratins huvudprinciper, som så mycket annat, inverterats. Rikspolitiken styr den lokala politiken och medborgarna får ta konsekvenserna. Svaga grupper är chanslösa. Ett exempel är när äldreboenden runt om i landet omvandlats till boenden för asylsökande. Detta ville inte lokala politiker, men med ekonomin som morot har de mer eller mindre tvingats därtill, av sina partiers rikspolitiker. Formellt har Sverige kommunalt självstyre men staten visade var den egentliga makten finns, när kommunerna tvingades att ta emot och skaffa fram bostäder till 35.000 så kallade ensamkommande barn — de flesta afghaner, varav många kom från Teheran och var upp till 25 år och i enstaka fall kanske till och med ännu äldre.

Det som flera av de opinionsbildare som inte får vistas på ”den moraliska högplatån” vill veta, är om inflödet av unga afghanska män öppnar nya vägar för insmuggling av droger till Sverige, i synnerhet med tanke på att många av dessa unga män själva är heroinmissbrukare. I Afghanistan är opiumodlingen störst i världen. För dessa nykomlingar lockar knappast den puritanska och arbetsorienterade svenska livsstilen. Det som hägrar för de flesta är ett västerländskt lyxliv de känner från filmens värld, med snabba bilar, dyra kläder och smycken, spänning, resor och attraktiva kvinnor.

Förra året lär inflödet av narkotika till svenska förorter ha fördubblats – ett flöde som på grund av klankontroll var så gott som oåtkomligt för polisen. Och I mars förra året rapporterades bland annat att en heroinvåg slagit mot Uppsala. Enligt polisen handlade det om ett hundratal afghanska unga män som finansierar sitt missbruk med stölder och rån.

De kommuner som inte ville ”ta sitt ansvar” genom att ta emot de unga afghanska männen, ålades att betala dryga böter. Staten pekade med hela handen och det var bara för de kommunala politikerna att lyda. Medborgare som drabbats av och är gravt missnöjda med denna politik saknar kanaler för att aggregera sitt missnöje till ett fungerande politiskt motstånd. Det heter i regeringsformen att all makt utgår från folket. Det stämmer inte i dagens Sverige. Makten är inverterad.

Välfärdssamhället andra stora svaghet, utöver att premiera svaghet, är att det underkänner människan som biologisk varelse (det vill säga en könsdifferentierad varelse med medfödda kapaciteter och svagheter) och ser människan enbart i sin sociala dimension, som en samhällelig produkt. Vi kan ta den nu aktuella diskussionen om ett tredje kön som exempel. Det kan tyckas lite snålt med tanke på att när Pridefolket, RFSL och svenska Facebook för ett par år sedan slog sina mindre kloka huvuden ihop, urskilde de inte mindre än 70 olika könsidentiteter. Amerikanska Facebook var något blygsammare och föreslog 58. Journalisten Ivar Arpi kommenterade i en ledare i Svenska Dagbladet, efter att ha slagit fast att biologiskt saknas stöd för uppfattningen att någon kan födas ”i fel kropp”:

Tanken att det finns en ren essens som på något sätt fängslats i fel kropp är närmast religiös. Föreställningen liknar den kristna tradition som kallas gnosticism, där man med hjälp av kunskap och insikt ska kunna befria själen ur den fysiska världens fängelse.

Postmodernismen är välfärdssamhällets turboversion. Man kan säga att det handlar om en inversion av modernismens framgångsrecept, vilket betyder att den levererar ett recept för samhällets undergång. Människan omvandlas från ett biologiskt subjekt till ett socialt objekt. I klarspråk: en ovanligt fet lögn som legitimerar den postmoderna versionen av välfärdspolitik.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.