Varför är nätet så höger?

Signaturen Bombus är dagens gästbloggare

Många i det så kallade offentliga samtalet suckar över hur det man kallar högerextremism sprids och frodas på nätet. Är det verkligen så, och i så fall varför?

För många år sedan läste jag en bok som heter “Underhållning till döds”, skriven av den amerikanske medieforskaren Neil Postman. Till stor del bygger boken på “The medium is the message”, en tes som myntades i mitten av 1960-talet av den kanadensiske professorn Marshall McLuhan. Därmed ville McLuhan ha sagt att ett medium inte främst påverkar samhället genom sitt innehåll utan genom de egenskaper själva mediet har.

Inspirerad av McLuhan jämförde Postman det äldre textbaserade tidningsmediet med det yngre bildbaserade tevemediet, och beskrev hur tevemediets intåg under andra halvan av 1900-talet förändrat det vi kallar för det offentliga samtalet.

Att läsa är inget som människan självklart behärskar utan det är en kompetens som måste läras in. Postman menar att information som vi tar in i textform till sin natur därför är mer ”svårsmält” för vår hjärna. Den måste bearbetas innan den kommer in i vårt medvetande. Detta till skillnad från tevemediet som, enligt Postman, är “känslobaserat” till sin natur. Det bygger på bilden och bildinformation går mer direkt in i hjärnans medvetande, framför allt till dess känslocentrum. Detta gör att tevemediet till sin natur kretsar mer kring känslor och mindre kring saklighet och fakta.

Postman hävdade också att tevemediets logik har spritt sig till övriga media och att amerikanska tidningar som en konsekvens har blivit mer ”känslomässiga”. Ett exempel från vår egen tid är Alan Kurdi, den treåriga kurdiske pojken från Syrien, som drunknade i Medelhavet 2015. Den bild som spreds i synnerhet i europeiska medier chockade en hel värld och den mediala känslostorm som följde var omöjlig att stoppa. Vissa menar att upprördheten var orkestrerad av mänsklig hand. Så kan det ha varit, eller så var det något som bara hände. Ungefär som en av solens massutkastningar.

Postmans bok kom redan 1985. Som bekant fanns då ännu inte vår tids bloggar och fora på internet. Dessa nya medieformer är inte bara textbaserade, utan det finns dessutom ofta ett öppet kommentarsfält där läsarna kan skriva sina egna funderingar i det ämne som behandlas. Denna återkopplingskanal borgar för att irrationella, feltänkta eller dåligt underbyggda idéer vädras ut eller korrigeras, en slags tankens rening. Man skulle kunna säga att nätet på så sätt erbjuder en ”nedkylning” av det offentliga samtalet.

Ett tag fanns kommentarsfält även på hemsidorna för vanliga tidningar, men de blev för svåra och tidsödande att kontrollera, varför de tagits bort på de flesta håll. På nya medieplattformar finns de däremot som regel kvar, och i många fall är kommentarerna minst lika intressanta att läsa som själva huvudartikeln.

Postmans teser förklarar varför rationellt underbyggd invandringskritik fungerar och kan leva i ett ”ekosystem” som är rent textbaserat, exempelvis Flashback eller en blogg. Flashback är inte ”höger” för att någon har bestämt det, det ligger istället i dess natur. Eller som McLuhan skulle ha sagt: ”the medium is the message”. Flashback är kanske inte ”höger” alls utan snarare analytiskt och ”känslokallt”, jämfört med vad som går hem i tevemediet.

Svensk vänster har samtidigt lämnat det analytiska och gått andra hållet, blivit uppfylld av känslobaserad identitetspolitik. Men även svensk höger har på många sätt förirrat sig. Vill man förstå vad jag menar rekommenderar jag varmt Lars Berns blogg.

Enligt mitt förmenande är Hanif Bali den moderatpolitiker som bäst förstått hur man ska använda de nya textbaserade medierna. I dagsläget skickar han sina tweets till bortåt åttiotusen följare. Politiska motståndare har svårt att värja sig mot honom. Antingen håller du tyst och ignorerar honom eller, om du känner att du inte kan det utan måste komma med invändningar, blir det troligtvis du som förlorar, eftersom han oftast är bättre påläst och har rätt i rent objektiv mening.

Men också hans partikamrater kan ha svårt för hans direkta och ocensurerade retorik, med både svordomar och personliga påhopp. Eftersom de känner till hans stora följarskara ligger de lågt. Förmodligen hoppas partiledningen att han drar väljare från Sverigedemokraterna. Själv säger han om partiledningen i en intervju i Svenska Dagbladet:

”De är old school. De vill inte ha risker. Men jag känner ingen fientlighet mot min aktivitet på sociala medier från partiledningen.” Han säger också: ” Om det inte vore för min stora följarskara hade Moderaterna antagligen gjort sig av med mig för länge sen. Jag hade inte överlevt i den här politiska miljön.”

Sommaren 2016 skrev Hanif Bali att ett fyrabarnshushåll får 33.000 kr i bidrag.

Han blev först anklagad för att vara lögnare men när hans politiska motståndare insett att det han skrev stämde, påstod de att han bara vara en ond och ogin människa, eller värst av allt: att det kunde gynna Sverigedemokraterna. Några exempel på Twitterkommentarer:



Hanif Bali har också skrivit ett inlägg om det totala informationshaveri som omgärdat den ”17-årige” knivman som i augusti förra året på Medborgarplatsen oprovocerat knivhögg en polis i nacken. Talespersonen Fatemeh Khavari, representant för strejkorganisationen ”Ung i Sverige”, hävdade att knivdådet inte hade något med de strejkande afghanerna att göra. Efter att ha läst förundersökningen om knivmannen, där knivmannen säger att han varit med de andra och demonstrerat ”sju, åt … tio gånger kanske” frågade Hanif Bali varför hon ljugit till media. Även detta fick väldigt stor spridning, eftersom det förmodligen fanns ett uppdämt behov av att få veta sanningen. Nu senast säger han i en intervju som BBC gjort med honom: ”Vi kan ta emot noll flyktingar”.

Jag hoppas att fler politiker framöver vågar göra som Hanif Bali. Kanske det till och med är så att vi medborgare borde kräva detta, politiker som direkt och i klarspråk kommenterade viktiga händelser på nätet. Makthavare som inte klarar av att med skriven text förklara och försvara den politik de förespråkar är inga bra representanter för vare sig väljarna eller politkerskrået. Det som låter bra när det förs fram muntligt i teve, gärna illustrerat med starka bilder, kanske inte alls håller när det förs fram i avskalad och kyligt rationell textform, där det dessutom ges plats för kommentarer. Detta oavsett om det handlar om höger- eller vänsterpolitik.

Bombus

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.