Farligt och fattigt


Torsdagen den första februari 2018. Ser på Aktuellt, där den nya rikspolischefen Anders Thornberg intervjuas. Han beskriver ett katastrofläge, där ingenting ser ut att bli bättre. Våldtäkterna stiger snabbt i antal men många utreds inte ens. Anmälningarna läggs på hög. Allt fler poliser ger upp och letar rätt på ett annat jobb. Eftersom det tar tid att utbilda poliser är framtiden mörk. Vi får se ett videoklipp där tre svarta killar i vita overaller skjuter ihjäl någon och sedan flyr i en stulen bil. Ingen säger naturligtvis vad det är för folk, därför att i Sverige är det rasism om man konstaterar sådant.

För att ge tittarna en snuttefilt intervjuas en sjuttonåring som lämnat det kriminella livet. Han drömmer om att få ett svenssonliv, och kanske kan han få det som samhällsanställd, det vill säga försörjd med skattemedel. När man hör honom förstår man att han inte har mycket till chans att flytta över från den tärande till den närande delen av befolkningen. Ingenting kan han och svenskan är skrämmande stapplig och ordfattig, trots att det förmodligen är hans modersmål. Bilder från knarkförsäljning i Vårberg visas. En polis konstaterar att vårt rättssystem inte klarar att hantera tonårsbrottslighet. En femtonåring som haffas för att han säljer knark släpps, och dagen därpå är allt som vanligt.

Verkligheten biter våra verklighetsfrånvända politiker och opinionsbildare i hasorna. Det får inte aktuelltredaktionen att resa frågan om de ansvariga bör ställas till svars. Fredrik Reinfeldt kommer aldrig att behöva sota för sina brott mot medborgarna och det behöver nog inte heller Stefan Löfven göra. Dan Eliasson, som misslyckats gravt först med Migrationsverket, sedan med Försäkringskassan och därefter Rikspolisen får ett nytt jobb som generaldirektör och chef för ”Myndigheten för samhällsskydd och beredskap”. En jurist jag har kontakt med skriver följande i ett mail:

Märkligt vad man tycks hålla Eliasson högt!! När han kom som chef till Försäkringskassan var hans första åtgärd att betona “kundperspektivet”. Man skulle se till att “kunderna” fick ut sina pengar så fort det var möjligt och all inriktning lades på “service”. Kontroll var ett totalt okänt begrepp för Eliasson. Följden blev att pengarna strömmade ur verksamheten. Och det är svårt att glömma hur han som rikspolischef satt och ojade sig över “IKEA-mördaren”, som brutalt mördade två människor på Ikeavaruhuset i Västerås.

När Eliasson var generaldirektör för Migrationsverket sparkade han en chef i Göteborg därför att denne haft en israelvänlig blogg. Migrationsverket fälldes för brott mot grundlagen. När han var chef för Försäkringskassan saknade 75 procent av de anställda förtroende för honom. Och när han äntligen får sparken som rikspolischef citerar SVT Nyheter en representant för polisen i Södertälje: ”Eliasson den största katastrofen inom svensk polis”.

Eliasson är socialdemokrat. Det hindrar inte moderatledaren Ulf Kristersson att påstå att han är kapabel. Kapabel till vad? Vad är det som ska belönas? I japansk teve kan man se makthavare som begått felsteg visa sin ånger. Den är så djup att nästa steg är harakiri. Vi skulle behöva se något liknande i Sverige. Det brukar sägas att Sverige är ett av världens minst korrupta länder. Vad är en ny maktposition till Dan Eliasson för något, om inte den grövsta formen av korruption?

Inte heller så mycket som andas journalisterna om att det är massinvandringen som är anledningen till att Sverige håller på att rasa ihop. För att få den typen av klarspråk måste man gå till olika podcasts, som Ingrid och Conrad:

Fler och fler ser att den svenska befolkningen trängs undan och att det är vi som betalar ohyggliga skatter för att finansiera människor som aldrig någonsin kommer bidra, som inte ens är tacksamma, som inte borde vara här och som förstör vårt land.

Jag har i olika sammanhang sammanfattat utvecklingen som att ”Sverige blir farligt och fattigt”. Farligheten är här. Den fördjupas och den sprider sig. I många förorter har det svenska rättssystemet abdikerat. En halvmiljon medborgare lever i så kallade utanförskapsområden. I Stockholms innerstad drar det runt gäng med marockanska unga män, som ägnar sig både åt sexuella övergrepp och rån. I Uppsala är det ”ensamkommande” afghaner som gör att många undviker att gå ut på stan när det är mörkt.

Regeringen har själv prognosticerat att om två år har Sverige försörjningsbördan för en miljon människor som inte kan försörja sig på eget arbete, merparten unga manliga invandrare från muslimska länder. Den som inte förstår att detta är skitfarligt har inte förstått mycket av det som händer. För att hålla sig till ekonomin, ska många miljarder av skatterna ska gå till deras försörjning. En trovärdig nationalekonom har räknat ut att med nuvarande utveckling så går Sverige i konkurs 2024, oavsett om det råder hög- eller lågkonjunktur i världen.

Som sagt, redan nu är Sverige ett farligt land men vänta bara hur det blir när skatterna inte räcker till för att försörja alla oanställningsbara människor. Det kommer att bli ett helvete, och det kommer både att förvärras och skyndas på av att många skattebetalare helt enkelt lämnar landet.
Observera att det här inte är en dystopi eller några ”fake news”, utan en prognos med ett mycket solitt underlag. När jag skriver detta kommer ett mail, där skribenten är inne på samma spår, med det tillägget att hon tror att haveriet ändå på sikt leder till en folkresning. Ett annat namn är inbördeskrig:

Patrik Engellau på bloggen ”Det Goda Samhället” har givit det ett namn: Politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet. Med detta menar han att staten vidmakthåller sin dominans över befolkningen genom att säkerställa att antalet välfärdstjänster aldrig blir färre, bara fler. Detta system smörjer sig självt genom att det hela tiden producerar jobb åt de som administrerar det och att antalet ”offer” som använder det hela tiden ökar. Termen ”samhället” som en summering av hela komplexet har skapat en känsla av att folket och staten är en och samma utan att någon vet var det ena börjar och det andra slutar.

I Sverige har civilsamhället tynat bort eftersom staten har vilselett befolkningen till att tro att denna ombesörjer allt. Och om det är något som svenskarna tror på så är det det välfärdsindustriella komplexet och dess ofelbarhet. Man kan också kalla det för lättja; det är helt enkelt bekvämt att luta sig tillbaka i skönaste fåtöljen med ett glas rödvin i handen och vara övertygad om att staten alltid övervakar och vill det bästa utan att vi behöver anstränga eller bry oss.

Ska man vara konspiratorisk skulle man kunna säga att politiker med sina kadrar av myndigheter medvetet har skapat ett systemberoende folk. Alla har något att förlora på att inte lita till systemet och dra nytta av dess locktoner. Ett systemberoende folk är ett köpt folk som dessutom medverkar till att systemet hela tiden växer av sig självt, ungefär som en levande organism.

Precis som en missbrukare behöver folket sin dos varje dag av det system som man dessutom matar självt genom skatterna. Det är egentligen ett bedrägeri på hög nivå. Först intalar staten folket att den vill allas bästa och dukar upp smörgåsbordet med de oräkneliga välfärdstjänsterna. Samma folk betalar in ungefär lika mycket till systemet som man sedan får ut. Allt går bara en onödig omväg fram och tillbaka i plånboken. Men tvångströjan har satts på och ett systemberoende är resultatet.

Problem uppstår dock när systemet inte längre kan upprätthålla den skeva dealen. Trots att folk betalar in högre och högre skatter minskar, brister och eroderar statens/landstingets/kommunens åtaganden såsom sjukvården, skolan, polisen, ”blåljus”, rättssystemet, äldrevården, bostäderna och så vidare. Orsaken är till stora delar att Sveriges befolkning rusar i höjden och att de nya invånarna kräver enorma resurser på alla plan.

Massinvandringen kommer att trasa sönder välfärdssamhället. Det finns inga som helst tvivel om detta. Den slapphet, flathet och feghet som har präglat invandringspolitiken kostar. Så oavsett hur mycket politikerna vill upprätthålla svenskarnas systemberoende, så kommer detta att falla. Det är först då vi kan få se ett folkligt uppror. Brottsligheten är inte nog, inte otryggheten heller. Folket är tåligt och litar på politikerna och det välfärdsindustriella komplexet in i det sista. Men när detta väl kollapsar likt en koloss på lerfötter, så kommer missnöjet snart att övergå i handling.

Från det stora och generella till det lilla och privata. Kommer de politiskt korrekta bland mina närstående och vänner någonsin att förstå sitt svek, inte bara mot oss som förtvivlade och förskräckta följer utvecklingen, utan också mot sina egna barn och barnbarn? Hur i helvete kunde de tro att det var viktigare att de kände sig goda och oförvitliga, än hur det går för landet? Varför vägrar de att förstå det som sker? Och hur kan de gå med på att vi ska skändas, vi som blåser i våra visselpipor? Hur kunde några av mina närmaste vänner få för sig att det var mig var det fel på, att jag blivit högerextrem, reaktionär och ”politisk”? Jag som gång på gång sagt att jag skiter i om motståndet kommer från höger eller vänster, bara det kommer. Vad var det som fick dem att sluta registrera och fundera över det som händer och självbelåtet luta sig mot varandra, i trygg förvissan om att representera det goda och det rätta? Om det är någonstans som bitterheten kryper under min gard, så är det här.

Visst, det är en privat plåga men jag misstänker att många bloggläsare känner igen sig och ställer samma fråga.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.