Tystnad utan tagning

I dag har bloggen en ny gäst, signaturen Carol. Inlägget bör läsas i medvetenhet om att fyra stora medier, SVT, Sveriges Radio, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, är i färd med att bilda en ny grupp, som avser att motverka det som de älskar att kalla för ”fake news” – dock knappast i sina egna medier utan på nätet. Med andra ord, journalisterna får dubbla roller – de är dels aktörer i offentligheten, med en mer eller mindre tydlig agenda, dels ska de nu axla rollen som objektiva bedömare av det nyhetsflöde som de själva är med och producerar. Med andra ord: Fyra bockar har kommit överens om att de har kompetens också som trädgårdsmästare. Projektet får statligt stöd för att utveckla sin teknologi, vilket betyder att de har politikerna med sig. Längre fram kan flera mediakoncerner ansluta sig.

På nätet finns det många både upprörda och gentemot Main Stream Media föraktfulla kommentarer. Här är en som sätter fingret på den i mitt tycke ömmaste punkten, hämtad från Samhällsnytt:

Fakta kan och bör granskas. Bra så långt. Hur avser redaktionerna att hantera (a) avsaknad av fakta och (b) selektivt valda fakta? Detta är ett minst lika stort problem som falska fakta, om inte större.

Där fanns också följande elakhet:

Första tanken är att de kommit överens om att inte skriva något … sedan inser man att så bra är det inte.

Karl-Olov Arnstberg

***

Den 27 januari 2017 ser jag en demonstration längs Götgatan, på väg mot Medborgar­platsen. Deltagarna är fler än i många första maj-tåg. Budskapet rörde Afrin, en kurdisk stad i norra Syrien som är under attack av Turkiet. Jag är inte insatt i denna konflikt, och kan inte skriva om den. Mina funderingar handlar om media och om att det som inte skrivs kan vara lika viktigt som det som fyller spalterna.

Tusentals människor med kurdiska flaggor och skyltar med ”Rädda Afrin” tågade genom Stockholm och fyllde så småningom Medborgarplatsen med omkring åttatusen personer. Demonstranterna ville uppmärksamma vad de befarar är på väg att bli en katastrof för sina landsmän i Afrin och de söker omvärldens hjälp. Det var en värdig demonstration. Jag har nästan glömt hur en sådan demonstration ser ut – men här var ett sådant tåg! Inget skanderade om att hata USA eller Israel, inte ner med kapitalismen, rasismen, nazismen, inga röda och svarta fanor, inga spattiga demonstranter maskerade i huvtröjor.

Jag tänkte att imorgon får jag läsa mer om vad denna konflikt handlar om, där demonstranter och företrädare intervjuas. Märkligt nog kom det inte en enda notis om demonstrationen. Det var helt tyst i offentligheten. På YouTube hittar jag ett litet klipp.

Samma dag marscherade kurder i Danmark och Tyskland. Här förekom sammanstötningar med turkiska aktivister.
https://www.youtube.com/watch?v=O5RHx6wnBrA
https://www.youtube.com/watch?v=1HlDu4imAEU
https://www.youtube.com/watch?v=JzHGBum-W0Y

Det hade i alla fall hänt! Så vilken nyhetsvärdering ligger bakom? Ibland skrivs det ju utförligt om en manifestation där deltagarna kan räknas i tiotals. Talaren filmas och intervjuas i SVT, men man visar förstås inte publiken, det skulle se pinsamt glest ut. Vi som rör oss kring Medborgarplatsen känner väl till detta lurendrejeri, eftersom vi ser demonstrationerna live. Men Afrin borde väl ligga inom medielogiken? Vad var det som inte passade in?

Jag söker ledtrådar. Att demonstrera just detta datum, den 27 januari är Förintelsens minnesdag, var förstås en medveten strategi. Att placera Afrin vid sidan av foton och minnestexter om förintelselägren skulle gynna budskapet om den annalkande katastrofen i Afrin, men också ta bort fokus från Förintelsen. Det är en ganska vanlig strategi när det handlar om mellanöstern. Tidningarna innehöll som väntat texter om Förintelsen, till och med under flera dagar, men det fanns inte en rad om de demonstrationer för Afrin som ägde rum i Stockholm, Köpenhamn och Köln. Hur är det möjligt med en så kompakt tystnad i landets alla stora tidningar och SVT? Fanns det ett gemensamt beslut om att detta inte skulle bevakas? (Undantag är Sydsvenskan som skrev om motsvarande demonstration i Malmö med 750 deltagare, och SVT Värmland som rapporterade om ett tjugotal demonstranter någonstans i Värmland).

En sökning visar att gruppen ”Kämpa Sthlm” spridit information om demonstrationen, eftersom kurdernas hemsida på FaceBook stängts ner.
https://www.facebook.com/events/147589765941020/
https://www.facebook.com/kampasthlm/ De skriver:

Med anledning av den turkiska statens cyberattacker och avstängning av kurdiska FaceBook-konton i Sverige läggs detta event upp av Kämpa Sthlm. Med omvärldens godkännande genomför just nu den turkiska armén luftangrepp mot Afrin-provinsen i norra Syrien. Tillsammans med extremistgrupper genomförs en invasion som drabbar många civila. Detta är ett exempel på Turkiets långvariga fientlighet mot kurderna. Vi vädjar till det internationella samfundet!”

På gruppen Kämpa Sthlm:s sidor har annars inläggen ”fascism” i varannan mening. De är med andra ord hemvist för en skrikvänster som inte förmår formulera argument. Deras verksamhet tycks handla om att samla vilsna ungdomar till manifestationer av olika slag. Den här gången lyckades de koppla sig till en stor och allvarlig manifestation, men det var uppenbarligen inte deras folk som dominerade tåget. En tanke är att medias ovillighet att rapportera handlar om att man inte ville ge gruppen Kämpa Sthlm publicitet? Är det en möjlig förklaring? Det känns visserligen krystat, men kan det vara anledningen?

Demonstrationen, eller snarare tystnaden kring den, påminner mig om en annan demonstration för sex sju år sedan. Jag körde i Stockholms innerstad en sommardag och fick stanna för ett demonstrationståg. Det tog närmare en timme innan jag kom vidare. Minst tiotusen människor passerade. Det var ett märkligt tåg, demonstranterna var helt tysta. Ett sorgetåg. Någon enstaka skylt visade vad demonstrationen handlade om, det var ”För livet”. Det var alltså abortmotståndare som demonstrerade. Hela frikyrkosverige var på plats! Man kunde inte annat än att bli tagen av demonstranternas allvar. Det blir intressant att läsa om detta imorgon, tänkte jag. Vilka är deras argument och förslag? Men inte en rad i något nyhetsmedium! Det var som om jag hade drömt.

Även om tiotusen demonstranter marscherar genom huvudstadens gator är det media som bestämmer om budskapet ska synas, om frågan hamnar på agendan. Om inte journalisterna intervjuar och pressfotograferna fotograferar och det hela följs upp med diskussioner, finns demonstranternas röster bara för varandra. En sådan missräkning för dem som engagerar sig i ”fel” fråga och tror att de kan föra fram sina åsikter i offentligheten, om de är tillräckligt många. Två illustrationer av sammanvävningen media och politik, av medias makt att forma offentligheten och därmed politiken. Och tvärtom: politikens makt att forma media.

Carol

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.