Uppvaknandet


En av mina mailkontakter har föreslagit att jag som en uppföljare till ”Priset” ska redigera samman en bok med titeln ”Uppvaknandet”, där ett antal personer berättar vad som fick dem att förstå att politiker, journalister och andra opinionsbildare systematiskt för dem bakom ljuset – i synnerhet när det gäller massinvandringen och dess konsekvenser, men också när det gäller andra viktiga ämnen som klimatfrågan, genusforskning och rent allmänt ”godhetsindoktrinering” på olika arbetsplatser, till exempel redaktioner, skolor, biblioteksväsendet och socialtjänsten.

Jag tände på idén, inte minst därför det kan bli en bok som vakna och för landets framtid ansvarstagande medborgare kan sätta i händerna på sina sovande och halvvakna släktingar, vänner och kanske till och med arbetskamrater. Den skulle alltså kunna nå en spridning som inte gäller för annan dissidentlitteratur, trots att man inte heller den här gången bör räkna med någon uppmärksamhet i Main Stream Media.

Jag har därför börjat fundera på vilka mer eller mindre professionella skribenter som skulle kunna tillfrågas. Det betyder inte att det måste vara kända namn utan bara att väldigt många kan skriva en sida eller två, men ska man skriva tio sidor eller mer över ett bestämt tema, kräver det skrivvana. Redan nu vill jag dock ha sagt att tror du dig om att klara av detta, plus att du tycker att ditt uppvaknande kan vara av värde för andra att läsa om, så hör av dig. Det gäller också förslag på skribenter, eller rent allmänt om du har synpunkter: koa@arnstberg.se

För att få en uppfattning om hur temat kan hanteras, funderade jag på hur det gick till när jag själv ”vaknade”. Det blev lite knepigt, eftersom jag inte tycker att jag någonsin vaknat, utan i grunden alltid haft samma förhållningssätt. Däremot vet jag när min typ av samhällsforskning började bli kontroversiell. Jag minns också när jag insåg att kulturrelativismen, en viktig dogm inom antropologi och etnologi, inte var vetenskapligt hållbar utan en ideologisk positionering. Värst var det när jag upptäckte risken med att hålla fast vid det egna perspektivet, eftersom det ledde till en offentlig skändning. Slutligen vet jag när jag aktivt blev delaktig av en på nätet skrivande motståndsrörelse. För egen del finns det således inte någon övergång från sovande till vaken, utan jag har stegvis blivit alltmer medveten om en allt starkare och mer genomgripande samhällslögn.

Visst kan jag skriva om uppvaknandet, enligt ovan, och det ska jag också göra om bokprojektet förverkligas. Ändå, det som lockar mig mera är att beskriva hur det är att leva som ”vaken” i ett land och i en social omgivning, där många, inte minst bland vänner och kollegor, är lurade, djupt insomnade, hjärntvättade – eller vad man nu föredrar för beteckning.

Det är en totalkrock mellan ”över och under”. Det är klart att jag känner mig ”över”, det vill säga överlägsen och klokare än de som låtit sig lurats. Hade de inte varit så förtvivlat många, många fler än vi vakna och dessutom i en hegemonisk maktställning, hade jag betraktat dem som medlemmar av en extrem sekt (extrem är inget överord!). Nu vet jag att den offentliga bilden är den motsatta. Dessa bedragna, köpta och indoktrinerade medmänniskor har tolkningsföreträdet. De är jag som är ”under” – de ser ner på mig. I deras ögon är jag, all retorik om människor lika värde till trots, en moraliskt dem underlägsen person.

Läsarna av den här bloggen vet samma sak som jag, att det är kontinuerligt smärtsamt att leva i ett samhälle där makthavarna tystar och skändar visselblåsarna, samtidigt som de försvarar en politik som leder till svåra motsättningar, kanske till och med i förlängningen till ett inbördeskrig. Varje dag är det något i propagandaflödet som hugger till. Den ständiga frågan: varför fattar de inte vilket förfall landet befinner sig i, varför ser de inte färden mot katastrofen?

Resten av den här texten ska jag ägna åt ett exempel, som en vaken och över den pågående samhällskatastrofen förtvivlad ”vanlig” medborgare serverat mig underlaget till. Tack Paul!

Först får en av lurendrejarna ordet. Han heter Magnus Franzén och är regionchef i bemanningsbranschen, vad nu det är för något. I ett Facebookinlägg frågar han varför samhällsdebatten i så hög utsträckning handlar om att skicka tillbaka människor. I själva verket, påstår han, behöver vi få in många fler i landet.

Någon eller några med makt på den med avseende på migrationsfrågor totalt schizofrena tabloiden Expressen (en av landets bästa och mest vakna journalister, Anna Dahlberg, är ledarskribent där) ansåg att texten, trots att den är såväl felaktig i sak som totalt renons på hållbara argument, var angelägen. Den publicerades en vecka in i februari. Här är ett par smakprov:

Summan av mitt resonemang är att vi är helt beroende av invandring för att klara vår utmaning. Det som många inte förstått och som det pratas alldeles för lite om, är att många företag och verksamheter – redan nu – inte skulle klara sig alls utan det tillskott vi fått på arbetsmarknaden i och med den stora flyktingvågen. 

Så snälla, kan vi fokusera mer av det offentliga samtalet till att handla om hur vi ska få en bättre och snabbare integration och mindre om hur vi ska förhindra människor att komma hit, eller ännu värre skicka tillbaka dem som redan etablerat sig här! Det har vi faktiskt inte råd med långsiktigt.

Magnus Franzén inte ens snuddar vid att Sverige importerar lågutbildade, i praktiken oanställningsbara människor. De kommer aldrig någonsin att hitta jobb i den skoningslöst kompetensorienterade bemanningsbranschen utan för dem gäller bidragsfinansiering, ofta livslång. Det kostar inte bara skattemedel, hiskeliga summor som jag ska redovisa nedan, utan har också en katastrofal effekt på framtida pensioner. I dag finansieras grundskyddet i pensionssystemet med 43 miljarder årligen. Pensionsmyndighetens prognos visar att fram till år 2060 ökar kostnaden till cirka 86 miljarder, en summa som inte är greppbar för mitt förnuft, men som kommer att bli ytterst konkret den dag vi intresserar oss för hur mycket som hamnar i pensionärernas plånböcker.

Om vi nu begränsar oss till dem som faktiskt kan få jobb i bemanningsbranschen tycks Franzén inte förstå att det finns ett etiskt problem med att dränera andra länders tunnare skikt av högutbildade medborgare. De behövs bättre på hemmaplan än i Sverige, men sådant sägs aldrig i den ”moraliska stormakt”, som gillar att framhålla den egna förträffligheten.

Lika lite har han förstått att integration reser motstånd bland många av dem som massinvandrat, vare sig de beviljats asyl eller blir medlemmar i ett växande skuggsamhälle. Begreppet integration är både ett samhällsvetenskapligt begrepp och en politisk klyscha. I det senare fallet är det en meningslös besvärjelse som gång på gång utslungats under mer än ett halvsekel, utan större effekt än en regndans.

Det är okunnighet och eftersom Magnus Franzén och Expressen obekymrat vill dela med sig till läsekretsen av sin okunnighet, kan jag inte dra en annan slutsats än att det för Expressens del handlar om vilseledande propaganda av sedvanligt medialt slag och för Magnus Franzéns del om ren och skär enfald. Tänk tanken att han befann sig i Turkiet och där beklagade sig över kurdernas långsamma integration. Han skulle inte betraktas som klok. Eller, placera honom i USA. Skulle han där bekymra sig över den långsamma integrationen bland afroamerikaner? För mig är Magnus Franzéns användning av begreppet integration bara babbel och varmluft – ett exempel så gott som något på vad man som uppvaknad tvingas leva med i Sverige.

Nu blir det lite sifferexcercis.

Går vi tillbaka till år 2007 avsatte den då borgerliga regeringen tre miljarder till arbetsmarknadspolitiska åtgärder. I vårpropositionen kan man läsa att ”Syftet är att underlätta för nyanlända invandrare att snabbt komma in på arbetsmarknaden i stället för att hamna i bidragsberoende,”. Dåvarande ntegrationsministern Nyamko Sabuni konstaterade att integrationen var ”en nyckelfråga för vår välfärd”. Det gick inte så bra. 2015 avsatte regeringen tio miljarder.

I en ambitiös genomgång i februari 2016 konstaterade DN att under de senaste sju åren hade över femtio miljarder kronor satsats på att göra det billigare att anställa arbetslösa. Subventionerna var så höga som upp till 80%. Ändå var arbetsgivarna ointresserade. Trots mångmiljardsatsningen gick bara ett fåtal vidare till ett vanligt jobb.

Andelen som går vidare till en vanlig anställning efter ett så kallat instegsjobb, som särskilt riktar sig till nyanlända, har sjunkit år för år och var 2014 endast cirka 7 procent. För dem med särskilt anställningsstöd handlade det om cirka 11 procent. Nystartsjobben visar ett bättre utfall, men även där kommer det stora flertalet inte vidare till osubventionerade jobb.

I budgeten för år 2016 lade regeringen 19,4 miljarder på migration. Magdalena Andersson sa:

Vi investerar också rejält för ett bättre mottagande för att kunna ta tillvara på den kompetens som finns hos människor som kommer att få asyl i Sverige. Det handlar om att man snabbare ska kunna få sitt första jobb i Sverige. Därför satsar vi resurser på ett snabbspår inom ett antal branscher där det råder arbetskraftsbrist. Vi satsar också stort på valideringsinsatser och kompletterande utbildning.

För att kommunerna skulle klara att ta emot nyanlända avsatte regeringen samma år 20,7 miljarder för de nyanländas ”etablering”. Räknar man samman de av regeringen redovisade kostnaderna för massinvandringen under en tioårsperiod så hamnar man på över 150 miljarder, se tabellen nedan. Under samma period har 180.000 åter direkt blivit arbetslösa, efter att tiden för deras nystartsjobb gått ut.

Det hindrar inte att regeringen slår sig för bröstet och påstår att under 2018 kommer kostnaderna för migration att minska från beräknade 39 miljarder till ungefär 16 miljarder. Moderata ungdomsförbundets Benjamin Dousa skriver i december 2017 att det är ett fult försök av regeringen att missleda väljarna och att Sverige redan redan i dag är det EU-land som på anställningssubventioner spenderar mest arbetsmarknadspolitiska medel, räknat i procent av BNP.

”För 2017 beräknas den sammanlagda summan för subventioner uppgå till 18,7 miljarder kronor vilket är en ökning med över en miljard från 2014. Många i programmen är just asyl- och anhöriginvandrare.”

Nedanstående tabell är en sammanräkning av regeringens egna budgeterade utgifter under en tjugoårsperiod, med avseende på invandringen. De verkliga kostnaderna är förstås långt högre. För att stå på fast mark begränsar jag mig till de beräkningar som regeringen lagt fram inför riksdagen. Även om de är långt ifrån hela sanningen så räcker de för att ge dödsstöten åt påståendet att massinvandringen på sikt ska visa sig lönsam. Klyftan blir större och större och det går inte att dra någon annan slutsats än att kostnaderna har ett eskalerande och ointagligt försprång.

1999 avsattes
2000 avsattes
2001 avsattes
2002 avsattes
2003 avsattes
2004 avsattes
2005 avsattes
2006 avsattes
2007 avsattes
2008 avsattes
2009 avsattes
2010 avsattes
2011 avsattes
2012 avsattes
2013 avsattes
2014 avsattes
2015 avsattes
2016 avsattes
2017 avsattes
2018 avsattes
Summa
4.651.000.000:- SEK
4.542.000.000:- SEK
5.237.000.000:- SEK
6.706.000.000:- SEK
7.629.000.000:- SEK
7.301.000.000:- SEK
7.082.000.000:- SEK
5.263.000.000:- SEK
5.765.000.000:- SEK
6.300.000.000:- SEK
6.422.000.000:- SEK
6.849.000.000:- SEK
7.746.000.000:- SEK
8.449.000.000:- SEK
9.622.000.000:- SEK
13.383.000.000:- SEK
17.415.000.000:- SEK
42.530.000.000:- SEK
38.921.000.000:- SEK
15.748.000.000:- SEK
216.561.000.000:- SEK

Den 10 februari 2018 försvarar Löfven fortfarande jobbmålet om EU:s lägsta arbetslöshet år 2020, det vill säga samma sak som han lovade när han 2012 blev partiledare för socialdemokraterna. Då hade elva medlemsländer lägre arbetslöshet än Sverige. I dag är det femton. Internt har dock Sverige förbättrat arbetslöshetsstatistiken, den har gått ner från 8 till 6,5 procent. Helt säkert är det emellertid inte, med tanke på alla trix som politikerna tillämpar för att få låga siffror. Arbetslöshetssiffror är mera politik än statistik. Parallellt har vi en arbetskraftsbrist på 100 000 jobb. Två procent av de lediga jobben tillsätts inte, eftersom det saknas rätt utbildad arbetskraft.

Framför en obekväm sanning föredrog Expressen en politiskt korrekt lögn. Det är inte något olycksfall i arbetet, lika lite som ett misstag. Jag hade lika gärna kunnat läsa det i Dagens Nyheter, eller fått lyssna till en intervju med Magnus Franzén i Sveriges Radio. Den här typen av lögner är ett reguljärt inslag i den alltmer massiva indoktrinering som medierna utsätter medborgarna för. De som sover plågas inte, men vi andra.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.