Den påhittade hotbilden


I min bok PK-samhället (Debattförlaget 2017) finns ett kapitel som handlar om klimatångest. Eftersom jag saknar egen kunskap i frågan och inte förstår hur jag skulle kunna tillföra debatten något, tar jag inte ut svängarna. Ändå var det så att det gick rätt fort att bli på det klara med att det vetenskapliga underlaget för påståendet att det pågår en global uppvärmning och att människan genom alla utsläpp är skyldig till denna, inte håller. Därför är det skrämmande med vilken tvärsäkerhet alla möjliga människor påstår att detta är den värsta katastrof som mänskligheten står inför.

Det finns en särskild databas där namn på ”klimatförnekare” samlas. Här har flera hundra forskare och opinionsbildare utan närmare förklaring hängts ut. De påstås förvirra allmänheten och bromsa agerandet mot klimatförändringen. Den som går in på databasen och föreslår ett nytt namn kan till och med få betalt för detta, en liten summa för att täcka kostnaderna för sin ”research”. Förmodligen kan de som står bakom databasen fixa till så att en forskare som går mot strömmen nekas forskningsanslag eller till och med får sparken. Jag har inte undersökt saken men skulle bli mycket förvånad om denna databas drivs som ideell verksamhet.

I en färsk bok behandlas de skräckscenarior som vi regelbundet matas med. Jag bad Rolf Oward, som tidigare skrivit på bloggen, att recensera den.

Karl-Olov Arnstberg

***

Det har nyligen kommit ut en bok som behandlar uppkomsten av IPPC (Intergovernmental Panel on Climate Change) och de skräckscenarior som panelen regelbundet publicerar. Boken heter Searching for the Catastrophe Signal: The origins of the Intergovernmental Panel on Climate Change och är skriven av miljövännen och historikern Bernie Lewin.

IPCC är ett FN-organ som kom till 1988. Bakom stod två andra FN-organ: WMO (Meteorologiska världsorganisationen, World Meteorological Organization) och UNEP (FN:s miljöprogram, United Nations Environment Programme). I panelen finns representanter för regeringarna i FN:s medlemsländer och den utser en vetenskaplig ledning som består av FN-personal och forskare.

Lewins bok fyller ett länge känt tomrum för oss klimatintresserade och förklarar ingående hur dagens märkliga CO2-kamp uppstått och fått sådan spridning. Lewin redogör för framväxten av uppvärmningsskräcken och visar bland annat att den upptäckt som gjordes år 1995, och som kallades för bevis på människans klimatpåverkan, inte alls var vetenskapligt förankrad utan bara var ett politiskt trick för att få styra och bestämma över energianvändningen. Det var först när politikerna hotade att ta bort anslagen till panelen och att den inte längre skulle tillräknas betydelse i klimatpolicyarbetet som det plötsligt uppstod lämpliga ”bevis”. Man såg till att hitta den katastrofsignal som politikerna behövde.

IPCC baserar sina bedömningar – olika scenarior – på modeller som inte validerats och sprider ett klart alarmistiskt skrämselbudskap, som det inte finns vetenskapligt stöd för.

Den slutsats man kan dra är att klimatförändringar (om man bortser från felaktiga mätningar och avsiktlig manipulering av in- och utdata) orsakas av en idag dåligt känd och troligen slumpvis kombination av flera naturliga faktorer, och att orsakssambanden är så komplexa att det är omöjligt att uttala sig med säkerhet.

Lewin har intervjuat ett flertal av dem som deltog i de många klimatkonferenser och klimatmöten som hölls vid den här tiden och slutsatsen blir att det var politiska krav som styrde vetenskapen, inte vetenskapliga fakta som gav politikerna beslutsunderlag. Det är en ordning som vi – tyvärr – alltför väl känner igen från dagens klimatdebatt. Eftersom Lewin länge varit engagerad i miljöfrågor var det jämförelsevis lätt för honom att få kontakt med IPCC:s nyckelforskare för en korrekt och rättvisande bild av organisationen.

Den välfyllda boken (387 sidor) beskriver hur klimathotsrörelsen fått gehör för sina teser och hur man på politiska grunder tvingar fram policybeslut. Lewin berättar utförligt hur IPCC fortlöpande anpassar sitt arbete så att politikerna får de svar de vill ha – de för klimathotshypotesen rätta svaren. Det är sålunda politik som driver vetenskapen, inte det omvända.

Bernie Lewin: Searching for the Catastrophe Signal: The origins of the Intergovernmental Panel on Climate Change. ISBN 978-0-9931189-9-9 (papper) 978-0-9956208-0-3 (e-bok).

Rolf Oward

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.