Samma bedrägerier nu som då


I dag återkommer Harriet Larsson som gästbloggare.

***

I nästan tjugo år arbetade jag med neurologisk rehabilitering av svårt sjuka och skadade patienter. Därefter bytte jag 1986 till en tjänst som sjukgymnast på en vårdcentral. Efter bara en månads arbete hade jag lärt mig att ”En avbruten rygg kämpar, för att komma åter till arbete, en spänd rygg gnäller, för att slippa det”. Det var en svår chock när jag upptäckte mängden av ”etablerade” patienter, liksom hur mycket det gnälldes och hur stor andel av behandlingen som var passiv, det vill säga inte på allvar syftade till någon förbättring. På den tiden slog Sverige rekord i sjukskrivningar, trots god arbetsmiljö jämfört med de flesta andra länder. Den officiella förklaringen, inte minst från regeringshåll, var arbetsgivarnas alla olämpliga arbetsplatser. Jag upptäckte helt andra ”olämpligheter” som olämplig make/maka, olämpliga tonårsungar, olämpligt missbruk, olämplig kondition, olämplig lathet, olämplig smarthet etc.

Två grupper utkristalliserade sig snabbt. Den ena var patienter där funktionsbedömningen överensstämde med patientens upplevda besvär. De var som regel mycket motiverade för behandling. De kom i tid, utförde hemövningar och blev förbättrade. Hos den andra gruppen var motivationen låg och återbuden många. Damfrissan, passa barnbarn, husvagnssemester och hundpromenader var exempel på förhinder. Det mesta rann ut i sanden och rehabiliteringen slutade med förtidspension. Det gladde såväl patienten som regeringen, för då kom de bort från arbetslöshetsstatistiken. Staten, fackföreningarna, försäkringskassan och vi i sjukvården levde i någon slags symbios med samma syfte, att rensa bort de lågpresterande från produktionen.

Eftersom jag skolats i neurologi var jag, när jag bytte tjänst, tvungen att gå kurser inom manuell medicin, men tyvärr – när patienten hade kraftig övervikt och svaga, strama muskler i kombination med låg träningsmotivation – var min fallenhet skral för att till exempel ”mobilisera nedre lumbalcolumna i rotation vänster och lateralflexion höger i dorsalflexion”. Dessa etablerade patienter sa aldrig ”Jag röker för mycket, rör mig för lite och trivs inte på mitt arbete”. Istället kunde de glatt berätta att de hade låsta, upphakade facettleder, roterade bäckenhalvor och en som jag särskilt minns avslutade med orden ”Jag svarar bra på Tens …”, ett svar som kunde göra den mest talföra terapeut svarslös. Tens ska uttolkas som Transcutan nervstimulering – smärtan dämpas tillfälligt när nerver under huden stimuleras med elektriska strömmar, men grundorsaken botas inte. Med andra ord var det en behandling som bara bidrog till patientetableringen.

Normala avvikelser och påfrestningar förvandlades till patologiska tillstånd och fick diagnoser som ledde till sjukskrivning. Salige professor Gösta Tibblin talade om att sjukvården ”inte bara upptäcker sjukdomar, utan uppfinner också,” men han var inte så populär bland läkare, i synnerhet inte de som startade privata rehabiliteringsanläggningar. När det gällde forskningsanslag om till exempel arbetsskador var generositeten stor från Allmänna arvsfonden, privata stiftelser och LO, om det i ansökan framkom att forskaren hade rätt ideologi, det vill säga sin kritiska blick riktad mot arbetsgivaren. Då staten infiltrerat högskolor och universitetens styrelser, så visste dess forskare vad som var mest lönsamt att ansöka forskningsmedel om.

År 2006 fick jag av landstinget förtroendet att tillsammans med en handikapporganisation (dåvarande personskadeförbundet RTP) starta en sjukgymnastmottagning för polioskadade. Där utkristalliserade sig snabbt två grupper av patienter. Gamla svenskfödda, som hade drabbats av polio under barndom, ungdom och/eller vuxenliv fram till slutet av 1955 då poliovaccinet kom. Trots bestående partiella förlamningar i ben, bål och armar, hade de bitit ihop och kämpat hårt under hela sitt liv, många av dem utan samhällets stöd. Att ligga samhället till last var skamligt, att arbeta och göra rätt för sig var måttstocken. Syftet med dåtidens vanföreanstalter var just att lära sig ett arbete för egen försörjning.

En gammal man jag särskilt minns hade i den helt förlamade överarmens ben en fördjupning, som jag inte fann någon förklaring till. Han berättade att han hade jobbat i Norrland som rallare under många år. Den förlamade armen hade han spänt fast med en livrem runt bålen, medan han under långa arbetsdagar kånkade på slipers med sin friska arm.

Den andra gruppen var polioskadade invandrare, där jag åter blev chockad. Denna gång över:
1. Kravfylldheten från patienten
2. Kravlösheten från samhället
3. Vårdens överdrivna hänsynstagande/undfallenhet.

Hos polioskadade med annan etnicitet kunde återbuden vara många och de kunde också bara utebli, om det inte gällde underlag för varierande bidrag. Tolk var det vanliga kravet trots 10 – 20 år i landet, utan att SFI-kurser satt några större spår. Även här finns minnen kvar: En välväxt man där inga fynd av polio fanns utbrast glatt ”Sverige tycka om invandrare, man får bidrag, inte behöva jobba”. En kvinna med arbetspotential utbrast förtörnat ”Du lilla gymnasta inte förstå, jag har man och två barn, då inte jag kan jobba.” En jävig tolk sa irriterat att ”Ni svenskar har smärta på en linje, men vi muslimer har smärta i hela kroppen.”

Det senare äger sin riktighet. Våra bedömningsinstrument för utvärdering är illa anpassade till muslimer. Jag erinrar mig en kvinna som på VAS-skalan – en skala där patienten graderar sin värk mellan ett och tio – hade fortsatt med pennan ut på bordet, förbi tio-strecket.

Frågan är om är det rimligt att sjukvården skall anpassa både arbetsätt och bedömningsinstrument till muslimer smärtkänslighet, när cancerpatienter nu dör i orimliga köer, när svårt sjuka barn nekas assistans, då andningshjälp ej längre klassas som ett grundläggande behov av försäkringskassan och när kvinnor tvingas föda i taxibilar eller ännu värre, i en snödriva?

Hur som helst, dessa och många andra invandrares önskemål blev snabbt tillgodosedda av en bidragsvänlig sjukvård, socialförvaltning, försäkringskassa och arbetsförmedling. Samma symbios 2006 som tjugo år tidigare. Med vänsterliberalas godhetsparaply över sina huvuden var det få som vågade protestera. Vi som prioriterade yrkeskompetensen och ställde krav fick ofta höra att vi inte var kulturkompetenta!

Också när det gäller protester mot osäkra åldersbedömningar hos ensamkommande ”barn” ser jag samma mönster som 1986. Privata firmor med vinstmotiv höjer sin stämma, med Andreas Schmeling, tysk professor inom rättsmedicin i Munster i täten. Svenska myndigheter lyssnar, trots att vi vet att majoriteten ensamkommande ljugit sig in och i stället borde dömas enligt brottsbalkens kap 9 som handlar om ”bedrägeri och annan oredlighet”. Att svensk lag inte gäller för alla borde rimligen klassificeras som diskriminering, men det är inget som diskrimineringsombudsmannen vill ta i.

I våra dagar har massinvandringen och de vänsterliberalas ”kulturkompetens” tvingat fram larm med vakter på akutavdelningar, borttagna namnskyltar så inte däcken är sönderskurna på parkeringen, terroriserande patienter med familjer som kräver förtur i dagligt vårdarbete, något som medför att andra patienter får stå tillbaka.

Regeringens låtsasjobb når nya höjder och slukar miljarder. De tas främst från mina gamla patienter, som trots svår uppförsbacke i livet aldrig legat samhället till last. Soppköken är räddning för många fattigpensionärer, medan unga män utan asylskäl kan slå sönder inredningar på förläggningar, om maten på tallriken inte passar dem. Här är sjukvården åter uppfinningsrik, med diagnoser som ”posttraumatiska stresstillstånd”, trots att de ”inte ens hört ett tomtebloss”, som en luttrad kurator uttryckte det om diverse påstådda krigsskador. Jag kan bara konstatera att jasägarna och rövslickarna klättrar uppåt på karriärstegen, medan den sjukvårdspersonal som omges av förfallet och slår larm, riskerar att anklagas för hets mot folkgrupp. Värdlandets medborgare får betala för att välfärdsmigranter utan asylskäl ges rätten till ett gott bidragsliv. Det sker på bekostnad av sjuka och resurssvaga grupper. Men hoppet finns där ändå. När verkligheten drabbar också medelklassen kommer fler att förstå att statsministerns tal om att utveckla Sverige betyder avveckling för oss och kommande generationer.

Harriet Larsson

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.