Välfärdspatologi


Brasklapp: I den här texten lyfter jag fram thailändarna som ett föredöme, till och med när det gäller trafik(o)säkerhet. Det är nog inte särskilt klokt, eftersom mina kunskaper om landet och dess invånare är ytliga och selektiva. Att jag ändå publicerar texten beror på att jag vill ha något sagt, inte om Thailand men väl om svenskars undersåtlighet.

Tips: Jag brukar inte referera till andra bloggar men i dag gör jag ett undantag. Gå in på Affes statistikblogg: https://affes.wordpress.com/ Här finns färska siffror som ni inte kommer att hitta i Dagens Nyheter. Inte heller kommer de någonsin att debatteras i SVT. Den tabell som gjorde mig mest bedrövad gäller våldtäkter, där ökningen sedan 1975 är 1522 procent. Källa: Brottsförebyggande Rådet. Jag skulle vilja fråga Sveriges godhetsreligiösa feminister …

***

Här i Thailand väljer jag själv om jag vill ha hjälm på mig när jag åker omkring på min moppe. Fast det är ju ingen moppe förstås utan en 150 kubiks scooter som är god för 120 knutar. Det råder hjälmtvång, åtminstone för den som kör, men det hindrar inte medborgarna från att göra lite som de har lust. Det betyder att de flesta i Bangkoks intensiva trafik bär hjälm medan det är lite si och så på den ö i söder där jag befinner mig. Jag har till och med sett poliser köra utan hjälm.

I synnerhet struntar många turister i ”vurpollonet”, trots att de nätt och jämnt klarar av att manövrera sina fordon, ovana som de är. Att trafikdöden i Thailand ligger i den absoluta världstoppen inverkar inte. Jag hittar en närmast osannolik uppgift, 38 personer lär dö varje dag i motorcykelolyckor, inbegripet turister. Är det någonstans man borde vara noga med säkerheten så är det här. Så varför gör turisterna så? Hemma i Europa skulle de aldrig ens drömma om en sådan lättsinnighet.

Det kanske finns något tillkrånglat svar men mitt är ganska enkelt. De är på semester och de har tagit ledigt inte bara från jobbet utan också från det egna samhällets alla regler och krav. Att köra utan hjälm är frihet. Att möta livet ”ofiltrerat” längs den pulsåder som vägen utgör, att låta fartvinden leka i håret, att känna dofterna (och stankerna). Att köra sin moppe på det sättet istället för med skallen instoppad bakom ett rökfärgat visir i en integralhjälm, det har sitt värde.

Den thailändska staten har samma syn på hjälmtvånget som den svenska, med två tillägg, Det ena är att staten verkar mer eller mindre tvingad att acceptera att folk gör lite som de vill, det andra att i Thailand är hjälmvägran en mycket lindrig förseelse. Blir du stoppad utan hjälm kostar lagbrottet ungefär 80 svenska kronor. I Sverige är det otänkbart att köra hjälmlöst, om det så bara gäller en äkta moppe, kapabel till högst 40 kilometer i timmen. Böterna ligger på femtonhundra och får en polis syn på en syndande tvåhjulstrafikant, blir han eller hon stoppad direkt.

I Thailand finns det också ett ganska färskt förbud mot att sitta på flaket på de pickuper (små lastbilar), som närapå är lika vanliga som personbilarna. Där kan det ibland trängas fler än tio personer, ofta jobbare som transporteras till sina arbetsplatser. Några veckor kanske förbudet efterlevdes, lite grand. Det kan tolkas som olydnad, men jag föredrar ett annat och mer positivt ord: integritet. Medborgarna tar sig rätten att själva bestämma.

Jämför med föräldrar, som nästan alltid vill ha lydiga barn. Emellertid, barnen växer upp. De tar kontrollen över sina egna liv och befriar sig från föräldrarnas mer eller mindre krävande och kvävande pålagor. De föräldrar som inte förstår att befrielsen är lika naturlig som generationsväxlingen, tenderar att hållas på avstånd av barnen.

Nu är jag framme vid kärnan i denna krönika: Många svenskar växer aldrig upp utan förblir statens barn. Det är ett patologiskt tillstånd. Jag gillar begreppet patologi, därför att det beskriver hur något som borde vara friskt och sunt har utvecklats på fel sätt. Ett exempel på välfärdspatologi ges nedan. Den kom i ett mail häromdagen:

Alla ledare som talar för sitt eget folk och sina egna länder betraktas av våra globalister som ”högerextremister”, ”nationalister” med mera. Se på Ungern, Polen, Turkiet, Ryssland och nu även USA. Vår distingerade medelklass är föraktfull. De gillar uttryck som öppna hjärtan, inkludering och ”allas lika värde”. Det betyder att en ”ensamkommande” från Afghanistan som anländer till en svensk kommun, exempelvis Årjäng eller Bräcke, har rätt att kräva och få samma rättigheter som kommunens egna innevånare, som levt och betalat skatt där under många år. Idén är helt sjuk!! Postmodernismen kan vara en lämplig form för konstnärer, musiker och skådespelare som vill ”bryta gränser” och ”utmana föreställningar” men knappast något för ett samhälle att leva efter.

Varför är svensken så lydig? Kanske svaret är att indoktrineringen börjar tidigt och varar hela livet. Stat, kommun, landsting och en sjudjävla massa myndigheter griper djupt in i allas våra liv. Vi hinner nätt och jämnt sluta bajsa i blöjan innan vi lämnas in på dagis, så att våra föräldrar kan gå till jobbet, för att dra in pengar inte bara till sig själva utan också till staten – ungefär fifty fifty.

Går man till Skolinspektionens färska rapport ”Förskolors värdegrundsarbete”, får man klart för sig att förskolepedagogik är och bör vara ett ideologiskt verktyg, i varje fall om staten får som den vill. Därför måste värdegrundsarbetet skärpas. Då blir effekten dubbel, såväl barnen som personalen indoktrineras … eh, förlåt, ”lär sig att förstå de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på”.

Skolinspektionen kan avslöja något ”bekymmersamt” nämligen att all personal inte tar aktiv del i värdegrundsarbetet. Förskolecheferna förklarar detta med att vaktmästare, städare och matpersonal möter barnen i begränsad utsträckning. /…/ Skolinspektionen ordinerar skriftlig dokumentation från förskolepedagoger och chefer för att värdegrundsarbetet inte skall gå i stå. Man ser det också som viktigt att personalen får särskild tid till att meditera över sina egna normer.

Efter förskolan följer organiserade, kontrollerade och ofta samhällsfinansierade fritidsverksamheter samt skola i tio tjugo år. Och skulle det vara så att vi redan i barndomen är på väg att hamna snett och bli olydiga, rycker en hel skara av hjälpare i form av lärare, kuratorer, specialpedagoger och socialassistenter in.

Inte desto mindre verkar det som om svenska barn blivit alltmer i behov av övervakning. En av mina mailkontakter skickar en länk till en artikel i en lokaltidning om Wendela Hellmanskolan i Härnösand. Kameror är uppsatta överallt i korridorerna för att skapa lugn. Periodvis har man också haft väktare i skolan. När de rör sig i korridorerna behöver eleverna inte längre känna sig rädda för de elever som är bråkiga ”för att de saknar trygghet hemifrån”.

Med andra ord, svensk överhet ingriper på väldigt många sätt i medborgarnas liv. Staten reglerar inte bara vad du får och inte får göra utan också ditt språk. Är du exempelvis förbannad på massinvandringen och säger något olämpligt kan du åka dit för hets mot folkgrupp. Observera, du har bara kokat över i språket. Du kanske till och med sagt något som är sant, till exempel att islam är en totalitär ideologi. Eller du har kanske på goda grunder ifrågasatt en etablerad lögn, som att alla människor är lika mycket värda. Yttrandefrihet? Men herregud, sådant kan väl inte gälla för rasister!

Staten lägger sig också i ditt privatliv. Har du och din partner fått ett barn, så kan ni inte fritt bestämma vem som ska vara hemma och ta hand om barnet under den första tiden, i varje fall inte om ni vill ta del av det ekonomiska stöd som staten ger till nyblivna föräldrar. Och är du en ensam och inte särskilt attraktiv man som gärna betalar en slant för en stunds fysisk närhet, då riskerar du att straffas av staten, även om den överenskommelse du gjort med en kvinna är frivillig från båda parter. Att båda tycker sig ha vunnit något på affären spelar ingen roll. Eftersom kvinnan, oavsett hur mycket hon tjänar på affären, anses vara ett offer, är det mannen som ska straffas. Även om jag själv inte har några ägg i den korgen undrar jag vad fasen staten har med medborgarnas driftsliv att göra.

Det går att ge hur många exempel som helst. När detta skrivs är en stor politisk fråga hur man ska förhindra medborgarna att skriva vad de vill på nätet. Den officiella förklaringen är att överheten vill förhindra spridningen av ”fake news”. Det finns också ett lagförslag som förbjuder rökning på uteserveringar och allmänna platser. Detta kan givetvis tolkas som välfärdssamhällets större omsorg om sina medborgares liv och hälsa. Men det kan också ses som överhetens krav på lydnad, därför att ett olydigt folk riskerar att sätta överhetens maktinnehav på spel. Oavsett vilket tolkning man föredrar beter sig alltför många svenskar som överhetens barn. Och det vet vi ju vad föräldrarna kräver av sina barn: lydnad.

Det postmoderna välfärdssamhällets medelsvenssonar verkar på sin färd mot vuxenhet aldrig nå längre än till tonåren. De påstår att de är vuxna men är lika beroende av välfärdsstaten som en tonåring av sina föräldrar.

Det postmoderna välfärdssamhällets medelsvenssonar verkar på sin färd mot vuxenhet aldrig nå längre än till tonåren. De påstår att de är vuxna men är lika beroende av välfärdsstaten som en tonåring av sina föräldrar. Tonårigt är det också att anse att den egna identiteten är viktigare än allt annat, liksom att när som helst i livet byta livspartner. Det är sådant man gör i tonåren, när man med känslolivet som kompass prövar sig fram. Barn? Ja, kanske ett eller två, men inte så många att det naggar den egna livskvaliteten ens i kanten. Vad är det om inte tonårig egoism? Ansvar inför det egna samhället, vad är det? Ansvar inför nästa generation, är det inte sådant som högerextremister brukar tjata om. Usch! Dubbelusch!!

Svenskar borde ta efter thailändarna och hantera staten på samma sätt, hålla avståndet och så långt det är möjligt fatta sina egna beslut. Som vuxen tar man ansvar inte bara för sig själv utan också för sin partner och sina barn, liksom givetvis för sina föräldrar, när de en dag inte klarar sig själva. Och för sitt land! Det senare är inte minst viktigt under tider när överheten beter sig som en ockupationsmakt.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.