Vreden och sorgen


De senaste dagarna har jag på allvar börjat fundera på om det inte är dags att lämna Sverige – att fly i ordets egentliga mening. En av anledningarna är att jag här på den tropiska semesterkobben följer svenska nyheters ständigt pågående propaganda. För någon timme sedan hörde jag Gudrun Schyman desinformera tittarna om hedersförtryck i Aktuellt. Varför ges hon utrymme? Visst, hon är ”bra teve”, men ideologiskt är hon en sektledare, dessutom helt amoralisk, såväl i relation till Skatteverket som när det gäller att synas i offentligheten. Har skattefinansierad nyhetsförmedling ingen ideologisk kompass? Förstår de inte varför fler och fler överger ”gammelmedia” och föredrar det ocensurerade nyhetsflöde som nätet erbjuder?

I min mailbox trillar det in kommentarer till det jag skriver. En och annan vill också kommentera något de läst, i de böcker jag antingen skrivit själv eller tillsammans med andra. Som jag tidigare meddelat på bloggen får jag inga hatmail och inte heller några fake news, i den meningen att någon avsiktligt försöker lura mig. Till en del förklaras det givetvis av att jag är en perifer person i svensk opinionsbildning och inte värd att offra något krut på, men det är också en upplysning om sambandet mellan en växande folklig vrede och den politik och offentliga debatt som makten och dess politruker bjuder på. Det är inte på grund av rasism och ondska som medborgarna öser sin galla över politiker och journalister. De gör det därför att de blir upprörda – ja värre än så: rasande och förtvivlade över den dårskap som gestaltar sig på den politiska scenen – dag ut och dag in. Jag vet, för jag är en av dem som i ord attackerar etablissemanget, om än med ett mer elaborerat och nyanserat språk. Men ingen bör därför ta miste på den vrede och den sorg jag känner över det pågående vansinnet.

Den här gången rusade blodtrycket i höjden när jag förstod att Stefan Löfven på en fråga från Donald Trump om Sveriges alla no-gozoner svarade att några sådana har vi inte:

Bilden av Sverige, det är två bilder. Ja, vi har vår beskärda del av inrikes problem och utmaningar, inga tvivel om det. Vi arbetar på att lösa dem, för vilket vi har en bra grund.

Vi har med andra ord en statsminister som ljuger i ett samtal med ingen mindre än USAs president, och det utan att svenska journalister reagerar. Anledningen är naturligtvis att journalisterna själva ljuger på samma sätt. Det korta uttalandet rymmer dessutom inte mindre än två lögner, eftersom drogfinansierad gängkriminalitet – som det i hög utsträckning handlar om – är bland det svåraste som finns att komma till rätta med. Han har inte alls någon bra grund för att komma till rätta med ”problemet”. Har Löfven aldrig läst om Colombias och Mexikos knarkkarteller och hur de opererar? Får han ingen tankeställare när han läser om att Filippinerna har en statsminister, Rodrigo Duterte, som inte bara själv skjutit ihjäl drogkriminella utan faktiskt också, i full medvetenhet om vad han politiskt står för, av väljarna blivit tillsatt i allmänna val. Han har ett starkt stöd från inte bara landets fattiga befolkning utan även polis och militär. Till och med ett par större kyrkor har öppet gett honom sitt stöd, eftersom de anser att han är den enda som har tillräckligt hårda nypor för att kunna stå upp mot gängkriminaliteten.

Milde Pilatus, hur naiv får en svensk statsminister vara? Och den hycklande lojalitet som våra medier uppvisar, finns det inte någon nedre anständighetsgräns? Jag hittar en kommentar på nätet av Jimmie Åkesson. Den är ovanligt skarp för att komma från honom:

Statsministerns uttalande är helt enkelt inte sant. Vi har återkommande incidenter med inställda busslinjer på grund av rädsla för att köra in i vissa invandrartäta områden, återkommande attacker på nödfordon, ofta inlurade med hjälp av falska 911-larm, med enda syfte att attackera akutpersonalen. Vi har också motstånd mot enkla tjänster som postgången eller kontroll av att teve och kabeltjänster betalas. I vissa områden patrullerar självutnämnd shariapolis gatorna och kräver lojalitet mot klädkodsregler och korrekt islamiskt beteende.

Jag går över till min mail och läser följande kommentar från en kvinna som en gång i tiden var min elev, när jag undervisade vid Stockholms universitet:

Just idag är jag mycket upprörd. Mitt äldsta barnbarn, en pojke på åtta år, utsätts för konstiga idéer i skolan, om hur man skall vara. Man får inte ha kalas om inte hela klassen bjuds, det vill säga 22 stycken. Istället blir kalasen på lokal såsom Laserdom eller McDonalds. Är det vettigt? Alla har inte råd och många kan inte ta emot 22 barn hemma. Framför allt är det för många. Det är ju ”hemskt” att utesluta någon så då blir det så här tokigt. Sanningen är att alla gillar inte alla!

Ännu ett nytt grepp är att de fyra pojkar som mitt barnbarn är med, får inte leka med varandra. De skall tvingas vara med andra barn så man lär sig att inte vara så selektiv. Unga pojkar och flickor väljer ju sina bästisar själva och vill inte ha alla som vänner, det kommer senare, så detta är helt emot vad vi vet om social utveckling. Följden har blivit att han inte vill gå till skolan längre.

Hela tiden matas de med ekologiska dumma idéer som plötsligt får dem att inte vilja äta som förr. Vad är detta? Jag som farmor tänker gå och fråga skolan vem som bestämt allt detta men måste förstås undersöka först, för mitt barnbarn kan bli utsatt!

Dessutom måste pappor gå och vara lunchvakter i skolan, i jämlikhetens anda. Min son råkar ha ett jobb i närheten av skolan, men vem förväntas ha detta?  Tas ingenting på allvar längre? Kan man inte respektera en familjeförsörjare som jobbar jämt? Är det inte skolans jobb att vakta under lunchen då barnen äter där?

Jag fortsätter med ett annat mail, om ett vanartigt ”ensamkommande barn” som åtalats för en mängd brott. I ett av de utlåtanden som begärts in kan man läsa:

NN har sedan han varit liten haft svårt för att koppla ihop handling och konsekvens och han ger sken av att förstå i samtal, men har i efterhand svårt att redogöra för de överenskommelser som gjorts. NN är inte själv medveten om sin problematik. Detta har lett till ett flertal besvikelser hos familjen (familjehemmet där han är placerad)  eftersom dom stödjer NN i svåra situationer.

Mailskrivaren konstaterar: ”Översatt till vardagsprosa: NN skiter fullständigt i vad man säger till honom och vad man kommer överens om.” Jag går vidare i mailskörden och öppnar en länk som skickats mig. Den går till en annan blogg, ”Rosa Traktorn”, som jag aldrig tidigare varit inne på.

Medborgarjournalisten (han kallar sig så) Thomaz Wiberg är åtalad för ”hets mot folkgrupp” och har förhörts av polis med anledning av en bild, som han publicerat på Facebook och på sin blogg. Själva bilden är av ett slag som vi sett många gånger tidigare, upprörda demonstrerande muslimska kvinnor. Det är egentligen inte själva bilden, utan texten som är grunden för åtalet (av mig lätt språkligt normaliserad):

Vi hatar européer, kristna, buddhister, hinduer, judar, ateister, hundar, fläsk, vin, öl, homosexuella, julen, alla hjärtans dag, demokrati, ditt samhälle, din kultur, dina traditioner, ditt land och DIG!!
OCH VI TYCKER DU ÄR EN ISLAMOFOB

I polisförhöret blir Thomaz Wiberg tillfrågad om han har någon anknytning till Sverigedemokraterna eller Nordiska Motståndsrörelsen och svarar att de inte har med hans politiska uppfattning att göra. Hans rätt att inte uppge den är skyddad i grundlagen. Han återger också frågebatteriet och de svar han ger (av mig något språkligt korrigerat):

– Står det i koranen att muslimer ska förfölja och utplåna kristna och judar?
Ja det gör det. Jag refererade till källorna.
– Står det i koranen något om det jag påstår om deras inställning till homosexuella?
Ja det gör det. Jag refererade till källorna.
– Firar muslimer våra helgdagar?
Nej, och det har förekommit hot och trakasserier mot svenskar, och uttalanden från imamer som påstår att vårt firande är kränkande mot mulismer. Jag refererade till källorna.
– Får muslimer äta griskött?
Nej. Jag refererade till källorna.
– Respekteras våra lagar när 52% av landets muslimer föredrar Sharia?
Nej. Jag refererade till källorna, bland annat genom att hänvisa till en nyligen uppmärksammad händelse i Solna.
– Får Muslimer dricka alkohol?
Nej. Jag refererade till källorna
– Förespråkar islam demokrati?
Nej, tvärtom. Jag refererade till källorna.
– Erkänner islam de mänskliga rättigheterna?
Nej. Jag refererade till källorna, bland annat Kairodeklarationen.

Med andra ord, Tomaz Wiberg var påläst och kunde styrka varje påstående på bilden i fråga, vilket leder till frågan om det är hets mot folkgrupp att tala sanning. Plus att jag tycker att juristerna bör ställa frågan om muslimer är en folkgrupp. I så fall är den en av jordens absolut största och knappast någon diskriminerad minoritet. Dessutom påpekade Tomaz Wiberg att begreppet islamofob är en oxymoron, ett ord som han fick förklara för poliserna. Nu återstår att se om åklagaren beslutar att ställa honom inför domstol och om han i så fall blir fälld. Då är det bara att konstatera att också det svenska rättsväsendet korrumperats.

Jag avslutar morgonens genomgång av nyheter, mail och länkar till nätet med att läsa en artikel, där nedanstående sägs i kommentatorsfältet. Själv skulle jag aldrig formulera mig så, men känslomässigt sitter orden som hand i handske – eller som ett epitafium över det svenska välfärdssamhället.

Dom påstår att Gud förlåter, det är möjligt att det är sant, men jag är inte Gud. Till er alla politiker, landsförrädare inom media och alla andra godhetsknarkande verklighetsfrånvända idioter säger jag att måtte era barn och barnbarn pissa på era gravar.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.