Höger Vänster


Sverige har fått ett nytt politiskt parti, Alternativ för Sverige. Partiledare är Gustav Kasselstrand, som efter en maktstrid 2015 uteslöts ur Sverigedemokraterna. I en intervju som Swebbteve gjort med honom får han frågan var partiet står politiskt och svarar att det inte går att placera in det nya partiet på en höger-vänsterskala. Dagen därpå har SVT ett kort inslag i Rapport. Där sägs det att det nya partiet ligger längst ut på högerkanten. Googlar man Alternativ för Sverige, är det självklart för dem som har tillträde till den svenska offentligheten att placera partiet till höger. Så här uttalar sig exempelvis Ann-Cathrine Jungar i Svenska Dagbladet. Hon forskar om högerpopulistiska partier vid Södertörns högskola:

Tidigare har det funnits mer extrema partier som har kandiderat i valen, som Nationaldemokraterna och Svenskarnas parti. Men de finns inte längre och då har det skapats ett utrymme ute på högerkanten för nya partier.

Ingenstans hittar jag någon politisk kommentator som tar fasta på Kasselstrands egen uppfattning, att det inte går att placera partiet på en höger-vänsterskala. Det är just det jag själv nappade på, eftersom jag anser att inte heller jag själv kan placeras in där, men likväl får finna mig i att i offentligheten klassas som extremhöger.

När jag kollar in vilka frågor Alternativ för Sverige brinner för, finner jag ingenting som är höger i sig utan i huvudsak är det politiska sunt-förnuft-frågor. De har sin bas i det som också är min övertygelse, men som de som skändar oss i offentligheten vägrar förstå, nämligen att vi vänder oss mot en politik, där etablerade politiker såväl till höger som till vänster beslutat sig för att slänga det svenska välfärdssamhället på historiens sophög. De flesta av oss som tycker detta är en dålig idé varken kan eller bör placeras till höger – det är att totalt missförstå oss. Ska vi placeras någonstans alls, bör vi klassas som en folkligt förankrad motståndsrörelse. Vi som anslutit oss har insett att om vi inte agerar går det åt helvete för landet – vilket det finns risk för att det gör ändå. Reaktionen bärs inte upp av tillräckligt många för att hota dem som har makten. Dessutom tyder mycket på att reaktionen kommer för sent.

Det som är den stora politiska frågan för ”Alternativ för Sverige” är återvandringen. Ska det jämföras med något, så associerar jag främst till när Jesus drev ut månglarna ur templet. Så här säger Gustav Kasselstrand, vilket jag misstänker kolliderar med dogmen om alla människors lika värde:

De som kommit till Sverige illegalt, de som begått brott, de som ljugit eller fuskat sig till uppehållstillstånd, de som bott här år efter år utan att lyfta ett finger för att anpassa sig eller bidra till det svenska samhället har ingen plats här. De ska inte integreras, de ska åka tillbaka till sina hemländer!

Även om jag ser stora svårigheter med förverkligandet, konstaterar jag att det är sunt förnuft och folkligt djupt förankrat klarspråk. Det gäller också för partiets övriga frågor. De är inte ideologistyrda utan reaktionen på den självmordspolitik som landet styrts med under i synnerhet de två senaste decennierna:

Stoppa asylinvandringen
Anledningen är inte rasism utan att den svenska, även för Europa extrema omfattningen, håller på att rasera välfärden.
Höj straffen
Kriminaliteten, särskilt våldsbrott och sexuella övergrepp rusar i höjden.
Sänk skatterna
När välfärden backar men inte skatterna riskerar vi en ”white flight” som kommer att påskynda haveriet.
Rusta upp försvaret
En av de mest obegripliga uppfattningarna bland svenska politiker är att landets försvar bör vara ett lågbudgetprojekt (minns Reinfeldt som kallade det för ett särintresse).
Stoppa feministiskt trams
Svenska feminister hyllar extremideologier som har som mål att överta makten från svenska män.
Ordning och reda i skolan
Svenska skolan har rasat i OECD:s Pisamätningar
Lämna EU
Ett land ska styras av sitt folk via valda representanter, inte av en europeisk politikerelit, i synnerhet inte när denna, som nu är fallet, utifrån en globalistisk ideologi, bejakar fortsatt massinvandring.

Det finns anledning till en kort utredning av den i svensk och europeisk politik alltmer missvisande uppdelningen i höger och vänsterpolitik. Beteckningarna kommer från den franska revolutionen 1789. De revolutionära tog plats till vänster medan kungens supportrar satte sig till höger i nationalförsamlingen. Observera, det här hände trettio år innan Marx föddes. Det tog närmare ett sekel innan höger och vänster fördes in i partibeteckningarna.

Uppdelningen kan tolkas på två sätt. Antingen säger man att det är folket mot överheten, vilket med marxismen kom att bli den förhärskande tolkningen. Men man kan också säga att vänster betyder förändring (revolution) och höger betyder kontinuitet, att hålla fast vid det gamla, därför att det visat sig fungera. En tredje och vilseledande tolkning, som tillhör vår egen tid, är att vänster betyder demokrati medan höger betyder totalitärt styre.

Lyfter vi blicken från ideologiernas värld kan vi konstatera att alla samhällen mår bra av en sammanvägning av kontinuitet och förändring. Om ett samhälle inte förändras, det vill säga utvecklas, stagnerar det. Sådana samhällen finns det gott om i världen. De primitiva stamsamhällen som särskilt antropologer intresserat sig för, är de bästa exemplen. Ibland sägs det i populärvetenskapen att de befinner sig på stenåldersstadiet. Om muslimska samhällen sägs det emellanåt att de är medeltida. Gemensamt för dessa samhällstyper är att de förändrande krafterna inte kan mäta sig med de stabiliserande, vilket markeras med sådana ”tidsangivelser”. Det är samhällen som stagnerat.

Det västerländska moderna samhället sätter framtiden före historien, förändring framför kontinuitet. Det har gett dessa samhällen – och för den delen hela mänskligheten – en fantastisk utveckling under i synnerhet de senaste etthundra åren. Emellertid, också här kan det som bekant gå snett – risktagandet är högre och västerlandet rymmer två ideologiska haverier av tidigare okänd dignitet. Det ena är marxismen, som förde Sovjetunionen till historien. Det andra är nazismen. Och nu är vi inne i ett pågående tredje haveri: mångkulturalismen.

Vänta nu, kanske någon säger, Kommunismen är ju vänster och nazismen höger, inte kan de väl likställas? Och mångkulturalismen, är det så säkert att det är vänster? I Sverige står ju sju av åtta riksdagspolitiker bakom den.

Gå tillbaka till franska revolutionens uppdelning. De som står för en revolutionär förändring befinner sig till vänster, vilket är gemensamt för dessa tre ideologier. Alla tre ger sig ut i den politiska vildmarken, förändring till varje pris. För de två första sitter vi med facit och det gäller egentligen för den tredje också. Får nuvarande makthavare behålla makten, så är avståndet mellan nu och när den svenska välfärdskolossen på sina lerfötter trillat omkull, bara en transportsträcka.

Också med ett maktperspektiv stämmer denna uppdelning, med ett tillägg, nämligen att den ryska revolutionen inte hade folket med sig medan den tyska nazismen var en folkligt bred revoltrörelse mot Weimarrepubliken, med sin styrande kejsartrogna elit. Då som nu var kultureliten politiska dårar. Dekadensens tjugotal framstår som en kulturens glansperiod. Eliten dansade charleston och vägrade inse att den dansade på en vulkan. Föga bekymrade det den nöjeslystna kultureliten att Tyskland år 1932 hade en arbetslöshet på över trettio procent. Ett år senare var Hitlers parti Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP) störst. Observera att av de tre begreppen är två vänster: socialism och arbetare. Efter mindre än ett år med Hitler vid makten fanns bara ett parti kvar: NSDAP.

Det är endast om man klassificerar fungerande demokratier som ”vänster” och totalitära partier som ”höger”, som nazismen placerar sig till höger. Men det är en tudelning som är rätt svag, eftersom vänsterpolitik inte på något sätt är vaccinerad mot totalitarism. Varför då denna uppdelning i höger och vänster, som är så självklar inom dagens politik? Svaret är att det är segrarna som bestämmer och som bekant både startade och förlorade nazisterna andra världskriget. För Sveriges del fastlades definitionerna under den långa tid då den demokratiska socialismen – det vill säga socialdemokraterna – satte agendan. Vänster är bra, medan höger är dåligt. Vänster är folket, högern är makthavarna, vänstern är arbetet, högern är kapitalet.

Konsekvensen av detta vilseledande språkbruk är att de som nu styr Sverige ser sig själva som folkets företrädare. Skit samma att klyftan mellan den politiska eliten och folket är bråddjup. Pröva tanken att Gustav Kasselstrand företräder makten, kapitalet och bankerna. Gör han det, han som inte ens försörjer sig på politik? Är han en folkets fiende? Är han en nazist, som vill omvandla Sverige till en totalitär stat? Eller är han som jag, en medborgare som tillämpar sitt förnuft, läser in sig på frågan och ser att med nuvarande politik går det käpprätt åt helvete.

Jag känner inte Kasselstrand, har aldrig träffat honom eller ens varit i närheten av hans politiska krets. Men när han säger att Alternativ för Sverige inte kan mätas i höger och vänster, så borde en hederlig journalistkår lystra och börja undersöka vad det egentligen är karln står för. Det är en naiv förhoppning som jag ständigt återkommer till, för jag vet ju att så går det inte till i Sverige.

Svenska journalister, om ni visste vad jag, och många med mig, föraktar er! För era lögner, för er okunnighet, för er bristande intellektuella receptivitet, för ert taskspel, för er självpåtagna roll, inte som maktens granskare utan som maktens papegojor!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.