Egohumanisterna


Logik förlag har nyligen släppt en svensk översättning av den danske författaren Kristian Tørnings ”Egohumanisterna. De nya totalitärerna” (169 s.). På danska heter boken ”Egohumanisterne – og deres totalitære identitetsprojekt”. Förmodligen anspelar den svenska titeln på den brittiske journalisten Roland Huntfords bok om svenskarna, som på engelska gavs titeln ”The New Totalitarians” (1972). På svenska har den en helt annan titel: ”Det blinda Sverige”. Någon likhet mellan de båda böckerna kan jag emellertid inte finna. Huntford ger många exempel, både självupplevda och andra. Tørning ger varken litteraturreferenser eller några exempel. I förordet förklarar han att boken är skriven som ”en inre nödvändighet” och att han visserligen inte hade lust att skriva den, men det måste göras ”för att jag har barn och för att egohumanisterna förstör deras framtid”. Tørnings ambition är att ge en teoretiskt sammanhängande översikt av hur egohumanisterna tänker och agerar, liksom en förklaring till varför de är så framgångsrika.

Det är med stor förväntan jag börjar läsa. Det är så mycket i Danmark som liknar Sverige, och ändå inte. Danskarna är mentalt friare, vilket inte minst märks i media. Efterhand svalnar jag lite. Som akademiskt skolad kan jag inte undvika att irriteras av hur påståenden formuleras sida upp och sida ner, utan vare sig referenser eller konkreta exempel. Men har man väl accepterat fågelperspektivet så har jag egentligen få invändningar. Det Törning skriver stämmer rätt väl in på det vi diskuterar i Sverige, även om det är mig obegripligt varför han istället för att skriva om politisk korrekthet, som är det som boken handlar om, myntar ett helt nytt begrepp. Bokens styrka är att den ger en trovärdig och sammanhängande bild av en utveckling som är förbluffande lik den svenska. Språket flyter fint, vilket också är översättaren, Maria Celanders, förtjänst. Nedan två avsnitt som smakprov.

Karl-Olov Arnstberg

***

Identitetsskapande förvirring

En stor del av egohumanismens framgång beror på att den är så utpräglat identitetsskapande. Egohumanisternas självkänsla och identitet är nära kopplade till ideologin. Det innebär att man kan observera ett ganska paradoxalt fenomen: Medan egohumanisterna primärt försvarar sina åsikter genom antikommunikation, så upplever de det själva som raka motsatsen. De upplever att de blir utsatta för personangrepp när någon efterfrågar fakta eller lägger fram alternativa teorier kring sådant som egohumanisterna har en dogmatisk hållning till. Med andra ord tycker de att det är ett rent personangrepp om andra vill undersöka deras världsbild eller granska dogmerna. De känner sig sårade över att någon kan komma på tanken att fråga dem om hur de kommit fram till sina slutsatser. Deras känsloliv är alltså underkastat deras ideologi, och det är denna drivkraft som förhindrar att vi talar om vad som är bäst för våra barn och barnbarn.

Det spirituella samtalet knäcks, och under årtionden har vi istället serverats en pseudosamhällsdebatt, där egohumanisterna kommer undan med att hävda att det av moraliska skäl inte finns plats för några andra åsikter än deras egna. Det blir heller aldrig någon diskussion kring varför egohumanisterna skulle ha den bästa etiska hållningen, då alla som har invändningar reduceras till ickemänniskor, skylls för rasism eller sägs påminna om 1930-talets Tyskland.

Även här lyckas alltså egohumanisterna undvika att behöva förklara hur det kommer sig att deras åsikter är mest etiska eller ”anständiga”. De har till och med lyckats få det till att en sådan bedömning av etiska hållningar inte kan kopplas till deras konkreta (avsaknad av) handlingar och (bristande) deltagande i genomförandet av de egna idéerna. I den offentliga pseudodebatten kan de därför utan problem kräva mer invandring genom att påstå att det är det enda etiska, utan att någon frågar dem om vem som ska dra lasset med invandringens följdverkningar. Det ska egohumanisterna naturligtvis inte själva göra, men de fortsätter likväl att upprätthålla en diskurs där de påstår att de är etiska, eftersom de kräver att andra ska delta i dessa etiska projekt.

Nedlysningstiden

Deras primitivistiska kommunikationsstrategi är framgångsrik. De lyckas få igenom omfattande förändringar i samhället utan någon egentlig debatt, plan eller undersökning av konsekvenserna. Vi genomgår helt enkelt en slags omvänd upplysningstid. Européerna tvingas att selektivt lämna upplysningstanken när det gäller alla frågor som har med det egohumanistiska projektet att göra. Därmed fråntas vi möjligheten att fatta välgrundade beslut. Det pratas om annat, medan man utför lömska personangrepp på alla som inte håller med, eller bara är nyfikna. Och egohumanisterna får sin vilja igenom. De får igenom de samhällsförändringar de önskar, eftersom de förhindrar att medborgarna får den information de behöver för att göra genomtänkta val.

I takt med att de slipper undan med sin identitetsförstärkande antikommunikation växer de sig också starkare. Egohumanismen växer till den starkaste decentraliserade rörelsen i Västvärlden. Överraskande många känner sig tilltalade av att kunna inta positionen som moraliskt överlägsna, och finner samtidigt stor glädje i att kunna hata alla som inte håller med. Det skadar inte heller att man genom att delta får tillgång till spännande jobbmöjligheter. Detta äger helt klart stor attraktionskraft, och fler och fler väljer att bli aktiva förnekare, som deltar i antikommunikationen och skambeläggandet av oliktänkande. Och hela tiden förstärker de sin position genom att spela ut sitt trumfkort – identiteten som moralens väktare.

Resultatet blir alltså ”nedlysning”, för när danskarna lägger sig platt, drabbas hela Danmark i en allt högre grad av påtaglig intellektuell fattigdom. De flesta danskar orkar helt enkelt inte gå emot egohumanisterna. Och lusten blir inte precis större efterhand som egohumanisterna infiltrerar alla viktiga branscher och sektorer. Danskarna drar sig tillbaka och låter sig nöjas. Dels för att det går bra för landet, men än mer för att det är för jobbigt att försöka prata med en flock människor som uppför sig gränsöverskridande genom att bli kränkta, aggressiva och rasande arga om någon har mage att ställa frågor.

Samtidigt noterar egohumanisterna framgången, och eftersom deras inställning till ”debatt” fungerar kan de lugnt jobba vidare i samma riktning. Antikommunikationen tilltar i styrka, och de får ständigt mer träning i sin alltmer perverterade debatteknik. Plötsligt är det socialt accepterat att de skjuter hela samhällsdebatten i sank med sin antikommunikation, medan de hela tiden fortsätter hävda att det är meningsmotståndarna som gör detta, exempelvis genom att hänvisa till ”tonläget”.

Egohumanisterna hävdar att andra är hatiska, medan de själva flitigt utnyttjar sin rätt att hata. De påstår att andra är intoleranta, när det i själva verket är de som är just det. Så där håller det på inom alla viktiga aspekter av samhällsdebatten. De är verkligen oerhört framgångsrika i detta projekt, vilket föder framgångar även vad gäller identitetsprojektet. Hela tiden stärks deras självuppfattning som moraliskt överlägsna, när de i flock från alla håll och kanter attackerar alla som är alltför frågvisa, och anklagar dem för omoral. Till slut är det ingen som orkar säga emot.

Med dogmer och antikommunikation jagar de samhället tillbaka till en tid då det var omöjligt att tala om utvecklingen, eftersom härskareliten förhindrade detta genom censur och våld. I denna nya samhällsordning är det egohumanisterna som är härskarna, och deras decentraliserade nätverk har makt att mörklägga. Egohumanisternas gemensamma projekt är att få igenom sina dogmatiska krav utan någon saklig debatt kring idéer och konsekvenser. De arbetar alltså för att se till att deras dogmer och andra uppfattningar inte kan underkastas normal granskning.

Dessa omständigheter är centrala om man vill förstå de många missförhållanden som vanliga medborgare finner helt obegripliga. Till exempel har många svårt att förstå varför det är smart att vi fortsätter släppa in ickevästliga invandrare i Europa. Svaret är att det inte finns något att förstå. Egohumanisternas tredje dogm, ”vi kräver kulturell komplexitet”, dikterar detta, och då är det bara så, oavsett vad folket vill. Det finns inget samtal. Ingen dialog. Det är inte tal om att jämbördiga parter ska diskutera olika möjligheter. Egohumanisterna kräver sin rätt.

Det måste hela tiden understrykas, att vi nu har lämnat det rationella tänkandets domäner. Egohumanisternas första stora seger var att döda samhällsdebatten, att sänka ner viktiga frågor på en så låg nivå att man till sist etablerat ett fördummande socialt utrymme. Här kunde de antikommunicera fritt, men varför nöja sig med det? Tvärtom gjorde segerns sötma att de, trots att de är en löst sammansatt grupp, fritt kunde jobba vidare på avskaffandet av Danmark och andra västeuropeiska länder.

Kristian Tørning

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.