Svenska Akademien


Formellt sett har vi yttrandefrihet i Sverige och det är viktigt att denna utnyttjas. Anonym samhällskritik leder inte till några politiska kursändringar. Ytterligare ett skäl att sätta sitt namn under det man skriver är, att anonymiteten bekräftar faran med att uttrycka åsikter som inte är värdegrundskorrekta. Om tillräckligt många kritiserar den PK-ideologi som vuxit fram, blir de repressalier som drabbar kritiker ohållbara. Framöver kommer jag därför bara att publicera anonyma bidrag när det finns särskild anledning. Undantag blir de ”uppsamlingsheat” av mailkommentarer, som bloggen har istället för ett kommentarsfält.

I dag bidrar signaturen TT med en text om Svenska Akademien. Både när det gäller Maj Grefve, som tidigare bidragit, och signaturen TT vet jag naturligtvis vilka personerna är, men inte bara det utan de har också lämnat acceptabla förklaringar till att de vill förbli anonyma.

Ämnet för dagen är Svenska Akademiens haveri. Man skulle kunna tro att allt som finns att säga också sägs i ”Gammelmedia”. Ingenstans där har jag emellertid sett någon kommentar om att Sara Stridsberg är en av de elva ledamöter som finns kvar. Som författaren Pär Ström konstaterat är det svårt att känna respekt för en institution som väljer in en hatare som Sara Stridsberg. Hon är en av grundarna av sammanslutningen S.K.A.M. (Skär Kukarna Av Männen), inspirerad av Valeri Solanas SCUM-manifest (Society for Cutting up Men), som hon för övrigt översatte till svenska. I förordet till det svenska SCUM-manifestet skrev hon: ”Ingen text har förändrat mig så…mitt sätt att tänka, mitt hjärta, min fitta…den har lärt mig allt jag behöver veta.” Hon har också sagt om SCUM-Manifestet: ”Vi kan läsa det bokstavligt. Vi ska läsa det bokstavligt. Att kvinnor slår tillbaka är helt logiskt.”

Några citat ur det manifest som Sara Stridsberg alltså lyriskt hyllar:
– ”Mannen är en biologisk olycka”
– ”Att kalla mannen ett djur är att smickra honom; han är en maskin, en vandrande dildo.”
– ”Då dagens samhälle präglas av enformighet och helt utan relevans för kvinnor återstår för civiliserade, ansvarstagande och spänningssökande kvinnor endast att störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet, införa fullständig automatisering [av fortplantningen] och utplåna det manliga könet.”
– ”Uppfylld av dåligt samvete, skam, rädsla, osäkerhet och, om han har tur, en knappt förnimbar fysisk gestaltning av sina känslor är mannen icke desto mindre besatt av att knulla, han kan simma över en flod av snor eller vada till näsan i spyor i en mil om han tror att det finns en vänligt inställd fitta som väntar honom.”

Karl-Olov Arnstberg

***

Endast elva ledamöter är kvar i Svenska akademien, sju stolar är möjligen nedsuttna, men tomma. Det är kanske en av tiden tvingande utveckling. Allt kött är hö som Jesaja predikade, eller som Marx uttryckte det – Allt som är fast förflyktigas. Men det är inte hela sanningen, vi ser allt fler av våra kulturbärande institutioner falla samman. Svenska akademien är endast ett av fallen där sjukdomen har kommit närmare sin palliativa fas. Grundproblemet är en otidsenlig organisation, kombinerat med en alltför inställsam tillvänjning till politiska signaler och postmoderna modeflugor. Istället för att varsamt göra nödvändiga reformer av de ibland anakronistiska institutionerna, holkar man ur deras friska kärnor och ersätter dessa med innehållslösa floskler, under ledning av anpasslingar.

För akademien har det inneburit inval av kandidater som inte är mogna sitt uppdrag, eller än värre inte förstått sitt uppdrag – att vårda det svenska språket (Nobelpriset är en senare tillagd bisyssla). Verksamheten har under senare år allt mer haft andra utgångspunkter än uppdragets innehåll: det ska vara en viss andel kvinnor, fler författare på bekostnad av aktiva språkbrukare som jurister, politisk anpasslighet i val av pristagare (Akademien delar ut många pris utöver Nobels), och så vidare.

Akademiens kris är således endast det mest uppseendeväckande och senaste symptomet: muséer, samhällsvetenskapliga och humanistiska universitetsinstitutioner går samma väg – mot implosion. När ingen substantiell kärna finns, kommer inte skador på det uppblåsta höljet att kunna repareras och allt imploderar och faller samman som en felgräddad ostsufflé.

Samma sjukdom präglar allt mer våra myndigheter och samhället i övrigt, det sämsta från det föregående blandas med det värsta från nutiden, ignorans kombineras med anakronism. Det är förstås ett recept för katastrof.

Hur har det kunnat bli så? Det handlar om postmodernism, inte specifikt den förfärliga akademiska disciplinen, som förvisso är postmodernistisk, utan vårt sätt att hantera det som kom efter modernismen. När Strindberg i Esplanadsystemet skrev: ”Här rivs för att få luft och ljus, är kanske inte det tillräckligt?” var han således fel ute, det var inte tillräckligt. Nietzsche uttryckte det mer drastiskt: ”Gud är död”, men han förstod också att tomrummet skulle fyllas av andra illusioner. Modernismen lämnade ett kalhygge efter sig, visserligen överlevde några träddungar och enstaka tallar, men mycket var för evigt borta. Det mesta förtjänade glömskan, men långt ifrån allt. Det har lett till en vilsenhet som vi har haft svårt att hantera. Den svenska så kallade ”värdegrunden” är ett talande exempel, ord på ord utan egentlig substans.

När de postmodernistiska idéerna nådde våra (och andra) breddgrader väckte de omedelbart intresse bland marginaliserade grupper såsom humanister utan forskningsidéer och troende kristna. Att den speciella underarten av mänskligheten ”homo politicus” omfamnade dessa idéer med jubel är förstås självklart. Jag kan också förstå, men inte förlåta, att språkmänniskor blev förförda av postmodernismens egentliga grundbudskap – att språket skapar verkligheten.

För trettio år sedan var jag på ett amerikanskt universitet. En kväll blev jag och min kollega inbjudna till en sammankomst anordnad av svenska frikyrkliga studenter på universitet (gemensam nationalitet skapar ibland udda gemenskaper). En av studenterna sprudlade av nyväckta postmoderna insikter. När han förstod att vi var fysiker, ville han förstås utmana våra inkrökta naturvetenskapligt skolade hjärnor. Nu kunde han ju försvara sina djupt ologiska trossatser med ett nytt, av auktoriteter godkänt verktyg. Vi svarade artigt på alla hans frågor och angrepp på allt från evolutionen till vad som är och inte är vetenskap och sanning. Vår, eller åtminstone min, reaktion var att denna människa inte kunde vara fullt frisk och att det var skönt att andas frisk luft när vi äntligen kom ut i USA-natten. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att det var på väg att bli det dominerande paradigmet på svenska universitets humanistiska och samhällsvetenskapliga institutioner.

Postmodernismens utgår från en banal iakttagelse som dragits ut långt bortom dess verkansvidd. Iakttagelsen är att vi interagerar med det vi studerar, helt objektiva studier är därmed inte möjliga, vi kan aldrig bortse från vår inblandning i skeendet. Implikationerna är dock inte lika banala, filosofer har således funderat kring förhållandet mellan idé och materia sedan antiken. Det har också åtminstone sedan Gauss tid (mannen med normalfördelningen, från början av 1800-talet), sporrat fysiker att hitta sätt att såväl beskriva hur vi påverkar som hur vi undviker att påverka experiment, i deras övertygelse om att det finns en verklighet oberoende av oss. Det är anatema för postmodernister. Felslutet som postmodernisterna gör sig skyldiga till är att språket ger dem möjlighet att förändra verkligheten – ett annat narrativ och allt blir annorlunda. Problemet är att fysikerna har rätt, det finns alltid en underliggande verklighet bakom ordridåer.

En vanlig invändning är att det är att blanda äpplen och päron, att förväxla den fysiska verkligheten med sociala mönster. De senare går ju definitivt att påverka med ord. I viss mån är det så, men vi är som en av många djurarter begränsade av verklighet och biologi. Alla utopiska (eller dystopiska) system med syfte att gå emot detta grundläggande faktum fungerar illa eller inte alls och kan endast upprätthållas med repression. Förr eller senare faller de samman när illusionerna blir alltför smärtsamma att upprätthålla.

För att ta ett konkret exempel. DNA är en dubbelspiral, inte en kvadrupel- eller 3,14-spiral, därför finns det två kön, varken fler eller färre. Det är genus och inte kön som är en social konstruktion. Betyder det att vi t.ex. ska hindra transpersoner att klä sig som de vill eller bli opererade? Naturligtvis inte, de har all rätt till sin genusidentitet. Men även om de kan ändra sitt genus, har naturen fråntagit dem möjligheten att byta kön, här sätter verkligheten en gräns för det fria valet.

Betyder det att män och kvinnor är olika? Ja, evolutionen har självklart styrt oss mot olika prioriteringar av den fundamentala anledningen att det är i kvinnans kropp som barnet växer. Det kan man tycka illa om, men så ser verkligheten ut och framgår med all tydlighet från seriösa vetenskapliga undersökningar. Men det är på en aggregerad, inte på en individuell nivå. Vissa män trivs t.ex. bäst som sjuksköterskor, vissa kvinnor bäst som ingenjörer. Vid ett fritt val kommer dock fler kvinnor än män att vilja vara sjuksköterskor och fler män att vara ingenjörer. Att genom statliga direktiv pga. mycket tveksamma och missförstådda jämställdhetsideal tvinga fram en generell 50/50-fördelning är således ett brott både mot naturen och enskilda personers livsdrömmar eftersom det återigen strider mot det verkliga förhållandet. Vi skapar också olyckliga människor som förmås välja livs- och yrkesbanor som går emot deras egentliga vilja.

Ett annat exempel är den missförstådda kapitalismen. Missförståndet är att den definieras som en ideologi, när det istället handlar om det naturliga sättet att utbyta varor och tjänster. Varje människa är trots allt sig själv närmast. I ett fungerande samhälle finns politik och lagar till för att tygla våra drifter, inte för att ersätta dem. Det går nämligen inte, vad som istället händer i t.ex. ett kommunistiskt samhälle är att de får härja fritt. Korruption, nepotism, klientförhållanden, monopolism och andra avarter som ofta förknippas med råkapitalism får växa obehindrat.

Att tro att man med ord och påtvingade värderingar kan förändra verkligheten leder således i bästa fall endast till hyckleri och läpparnas bekännelse, i sämsta fall till övervakningssamhälle, arbets-och dödsläger.

Betyder det att vi går mot undergången? Nej, troligen inte, något annat kommer istället. Tiden fram till dess kommer att bli plågsam och det finns tyvärr lite som tyder på att det ”andra” blir bättre. Det som är vår främsta plikt nu är därför att till varje pris försvara och bevara ”eviga” värden och det som fungerar mot klåfingriga och okunniga politrukers angrepp.

TT

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.