Gåtan del II

I en nyutkommen antologi, Science in the soul, diskuterar den brittiske evolutionsbiologen Richard Dawkins bland annat religion och utgår från en evolutionistisk förklaring till att mal och andra flygfän flyger in i ljuslågor och tar livet av sig. Det kan verka som ett långskott för att förklara religiöst beteende, men jag tycker att han får ihop resonemanget. Innan jag går vidare med Dawkins förklaring, kan det vara en poäng med att illustrera vilka tidsrymder evolutionen handlar om. Också den liknelsen har jag hämtat från Dawkins.

Ställ dig upp och sträck ut armarna åt båda hållen så långt du kan. Föreställ dig sedan att avståndet mellan långfingerspetsarna representerar den tid som det funnits liv på jorden. Om du drar en linje från den vänstra fingerspetsen till en bit in på den vänstra axeln, motsvarar det den era då det bara fanns bakterier på jorden. På det följer växtlighetens tid. Om du vill veta när djurlivet startar får du förflytta dig ända till den högra armbågen. Dinosauriernas existens startar mitt i högra handflatan och slutar vid den sista fingerleden. Nu har du alltså bara fingertopparna kvar men om du tror att mänsklighetens historia är ens så lång, tror du fel. Homo Sapiens och vår föregångares, Homo Erectus, historia samlas i ett nagelklipp på kanske en halv millimeter. Den skrivna historien, från Babylonien, över det assyriska riket, faraonerna, de judiska patriarkerna, antikens greker och romare, Jesus, Galilei och Newton, Napoleon och Hitler, Beatles och Spice Girls – för att förstå hur kort den tidsrymden är, dra ett enda drag med en nagelfil över en nagel. Mänsklighetens historia sedan skrivkonsten uppfanns ryms i ”nageldammet” från detta enda drag.

Den som vill veta hur en darwinist tänker har glädje av att skilja mellan de båda begreppen handlingar och beteende, även om praxis i deras användning är överlappande. Människor handlar, möss beter sig. Skillnaden är att handlingar är framåtriktade – de styrs av att den handlande individen vill uppnå någonting. Vilket handlande är relevant, med tanke på det uppställda målet? Detta gör människor kapabla att tänka i många led. Jag vet inte om det är sant men har hört att världens bästa schackspelare klarar att frilägga konsekvenserna sex drag framåt. Beteende däremot, styrs av bakomliggande faktorer, som för både möss och människor består av genetiska instruktioner. Generna kan inte ”tänka framåt”. Den genetiska instruktionen är ett koncentrat av miljarder generationer av möss och deras beteende för att överleva och fortplanta sig. Resultatet är ett musbeteende med högre överlevnadsvärde än andra beteenden. Även om tidsrymden är kortare, så gäller samma evolutionära logik för människor. Vi är genetiskt styrda, men inte enbart. Vi handlar också, vi tänker strategiskt och avser att uppnå någonting med våra handlingar.

För att ytterligare precisera skillnaden mellan en handling och ett beteende, tänk er att ni för en brinnande gaslåga intill en mus. Den känner värmen, vet att lågan är farlig och försöker alltid att komma undan. I allmänhet reagerar en människa likadant, men det är inte självklart. Människan har kapacitet att handla strategiskt. Det kan exempelvis vara så att bli bränd med gaslågan är alternativet till att bli bränd på bål. Då gäller det att inte fly. Eller också finns det en fiendskap mellan den som bränner och den som blir bränd. Den som hotas med gaslågan kan vägra att dra sig undan, stirra ilsket på den som är i färd med att bränna honom och tänka att ”du din djävel ska inte vinna över mig. Aldrig jag kommer att visa mig svag inför dig, vad du än hittar på”. Med viljans hjälp kan människan, men inte musen, styra sitt handlande. Detta är för övrigt grunden till den eviga diskussionen om viljans frihet.

En evolutionsbiolog tänker i termer av beteende, inte handlingar. Han eller hon frågar efter ett visst beteendes överlevnadsvärde och den fråga som Dawkins vill pröva är religionens överlevnadsvärde. Varför lägger människor ner så mycket tid, energi och talang på religiöst beteende? De bygger fantastiska kyrkor, de skapar musik, bildkonst och berättelser. Men inte bara det, i de egna gudarnas namn förintar och plågar de såväl kättare som fiender. Med ett darwinistiskt perspektiv, vilket överlevnadsvärde har religion?

Man kan naturligtvis svara att människor som tror på en gud och är övertygade om att de kommer till paradiset när de dör, i strid blir överlägsna dem som tror att när man dör är allting slut, som när man blåser ut ett ljus. Man kan också säga att eftersom människan är medveten om sin egen existens lindrar det ångest och gör den individ som är förvissad om att livet inte är meningslöst, att människan har en själ och att det finns en fortsättning efter döden, mer handlingskraftig och duglig. På så sätt blir religionen också ett moraliskt fundament. Den som handlar gott hamnar i paradiset eller återföds i en högre position medan den som handlar ont hamnar i helvetet eller återföds till ett lägre stående och sämre liv.

De ovan anförda exemplen är proximata, det vill säga indirekta förklaringar. En renlärig evolutionsbiolog, och det får man nog säga att Dawkins är, underkänner den typen av resonemang. Sådana kan visserligen vara både vetenskapliga och ha stort värde, men för en evolutionsbiolog duger de inte. Där gäller bara de ultimata förklaringarna, de som är funktionella när man diskuterar ett visst beteendes överlevnadsvärde för individer, inte för grupper därför att grupper har inte gemensamma gener (även om det finns en intressant diskussion kring genpooler).

Det är ganska lätt att visa att en rationellt tänkande individ, som inte lägger ner en massa tid på religiöst mumbo jumbo, har större chans att överleva och därmed inta sin plats i en evolutionskedja där den religiösa människan har sämre chans att överleva. Den sekulära människan begriper verkligheten bättre, vilket bland annat visas av att det moderna samhällets fantastiska framsteg inte bygger på religion utan på vetenskap. Dawkins skriver:

Som darwinist intresserar jag mig för religionens värdelösa utsvävningar och dess extravaganta uppvisningar i barocka meningslösheter. Om ett vilt djur hade för vana att slösa tid på meningslösa aktiviteter skulle det naturliga urvalet favorisera rivaliserande individer, som istället ägnar sin tid åt att maximera reproduktionen och sitt eget överlevande. Naturen har inte råd att slösa tid på utsvävningar. Skoningslös utilitarism är det som gäller, även om det inte alltid förefaller så.

För att ge en renlärig darwinistisk förklaring till religiöst beteende inleder Dawkins med att förklara varför malar och vissa flygfän dras mot ljuset och bränner sig själva till döds. De har inte samma slags ögon som människor utan fasettögon. Dessa kan enkelt beskrivas som ett stort antal sammanpackade smala rör, med en fotocell i botten. Fasettögonens yta består av en mängd hexagonala linser. Insekternas ögon samlar ljuset från varje fasett och producerar en bild som är en mosaik sammansatt av många punkter. Facettögonen hjälper dessa djur att hitta mat, att upptäcka rörelse och därmed undvika rovdjur och – vilket i det här sammanhanget är det relevanta – att navigera. Rent tekniskt sker navigationen med hjälp av vinklar till solljuset. När ljuset träffar vissa av ögats fasetter, vet dessa flygande insekter inte bara var de befinner sig utan också vart de ska flyga.

Denna genetiska instruktion är skapad långt innan människan lärde sig att göra upp eld och, som i vår tid, tända stearinljus och fotogenlampor. När mal flyger in i lågor och bränner sig till döds, handlar det därför inte om något slags självmord utan om ett funktionellt beteende, en destruktiv sidoeffekt. De navigerar efter ett ljus och deras gener har ännu inte lärt sig skilja mellan solljus och ljuset från en eldslåga.

Hur kan då en ultimat förklaring till religionens existens se ut? Dawkins utgår från barn och att deras lydnad till föräldrar och andra vuxna är genetiskt betingad. I jämförelse med andra arter lägger människan ner ojämförligt mycket mer tid på att med språkets hjälp föra över kunskap och erfarenheter till nästa generation. Teoretiskt skulle barn genom att pröva sig fram kunna lära sig att inte simma i vattendrag där det finns gott om krokodiler. Men det har ett högre överlevnadsvärde om den vuxna generationen kan tala om för barnen hur de ska bete sig. Det förutsätter att barnen lyder och det är där som den genetiska instruktionen finns. Lyd dina föräldrar, lyd stammens vuxna, i synnerhet när de med röstläge och kroppsspråk signalerar att det som de vill lära ut är viktigt. Lyd, utan att ifrågasätta!

Denna genetiska instruktion har högt överlevnadsvärde, men den gör också barnen sårbara för de vuxnas instruktioner, även när dessa inte har något överlevnadsvärde. Barnen kan inte skilja på vad som är verklighetsrelaterade och vad som är magiska eller religiösa instruktioner, eftersom inte heller föräldragenerationen kan det. ”Låt bli att simma bland krokodiler” är som sagt en instruktion med högt överlevnadsvärde” medan ”vill du blidka din gud så fall på knä fem gånger om dagen och rabbla ramsor” är en destruktiv sidoeffekt av den genetiskt grundade lydnaden, analogt med att mal flyger in i en eldslåga. De båda instruktionerna är lika trovärdiga och de kommer från en trovärdig källa, de vuxna.

När barnen växer upp, för de över denna kunskap på samma sätt till nästa generation. Över generationerna skapas den genetiska instruktionen att lyda. Även som vuxna är människor på ett helt annat sätt än djur åtkomliga för indoktrinering. Den kan till och med leda till ett kollektivt självmord, som när medlemmarna i sektens Folkets Tempel den 28 november 1978 lydde sin ledare Jim Jones och genom att dricka en giftig brygd tog livet av sig själva. 909 lydiga sektmedlemmar dog.

Stämmer denna darwinistiska hypotes om genetiskt betingad lydnad, kan man förvänta sig en geografisk differentiering när det gäller religiöst, det vill säga godtyckligt, beteende medan det beteende som refererar till själva överlevnaden ser ungefär likadant ut överallt. Således, folk ägnar sig åt olika slags religiösa riter i olika delar av världen men ingenstans brukar barn via egna erfarenheter lära sig att inte simma med krokodiler. Om det är relevant så lär de sig det via en språklig instruktion från sina föräldrar och andra vuxna. På samma sätt lär de sig också beteenden utan överlevnadsvärde. Dessa kommer att se olika ut på olika platser och i olika folkgrupper, eftersom de är en sidoeffekt av det som är den ultimata genetiska instruktionen, att barn ska lyda sina föräldrar när dessa markerar att de vill lära ut något mycket viktigt.

Man behöver inte vara darwinist för att attraheras av detta resonemang. Min första tanke är att politisk korrekthet handlar om lydnad. Om överheten säger att alla människor har lika värde, är vi lydiga och tror på vad de säger, trots att det inte alls är sant. Om de säger att vi ska bedriva häxjakter på rasister hos ett av världens minst rasistiska folk, så gör vi det. Om de säger att vuxna afghanska män är barn, behandlar vi dem som barn, hur mycket det än kostar politiskt, socialt och ekonomiskt. Om de säger att vi ska öppna våra hjärtan, så gör vi det så mycket att för många trillar tyvärr hjärnan ut genom hålet (förlåt, det var olydigt formulerat!).

Min andra tanke är att långa utbildningar är en form av lydnad gentemot en föräldrageneration som kräver det av sina barn, så att familjerna ska kunna behålla sina samhälleliga positioner. De lyder och tillbringar därför livets bästa tid stillasittande med tråkiga studier. Belöningen är välavlönade maktpositioner. Därefter tänker jag att här ligger fröet till godhetsreligionen – i synnerhet när de är unga går det att lura i människor nästan vilka dumheter som helst.

Vi byggde upp det svenska folkhemmet genom att den stora majoriteten lydigt drog åt samma håll, nu destruerar vi det på samma sätt.

Det är också frestande att applicera lydnadshypotesen på relationen mellan stat och medborgare. Det sägs ibland att i det svenska välfärdssamhället betraktar medborgarna sina politiker och företrädare som ett slags föräldrar. Dessa har inte – åtminstone inte fram till nittiotalet – på allvar missbrukat medborgarnas förtroende. Om inte majoriteten i i en flock var lydiga skulle inte ett samhälle kunna hålla ihop. Vi byggde upp det svenska folkhemmet genom att den stora majoriteten lydigt drog åt samma håll, nu destruerar vi det på samma sätt.

Jag fortsätter med att reflektera över dem i min vänkrets som, i motsats till mig själv, varit lydiga och därmed också mer framgångsrika än jag i sina akademiska karriärer. De är präktigt PK-lojala därför att det är något som överheten kräver från dem. Och de lyder, på samma sätt som de i barndomen lydde sina föräldrar.

För egen del har jag aldrig genomgått denna fostran. Jag är ett maskrosbarn som aldrig varit utsatt för ett särskilt starkt ”lydnadstryck” utan i hög utsträckning fostrat mig själv. Kanske är det anledningen till att jag är en avvikare i min egen akademiska vänkrets. För det talar också den festskrift som de lät ställa samman och trycka till min 65-årsdag. De fyllde den med sådant jag själv skrivit och publicerat på lite udda ställen. Den titel de valde är i sammanhanget ytterst talande: Olydig men snäll.

Att vara olydig är negativt, att vara snäll positivt. Observera att ”men” signalerar övergången från en negativ till en positiv och kompenserande egenskap. Frågan är om inte olydnad också kan betraktas som positivt, till och med som en nödvändighet. Olydnaden är framför allt positiv när man förstått att det är farligt att lyda. Om föräldrarna propsar på att vi ska simma bland krokodilerna, då är det klokast att vara olydig. Det är inte beteendet utan handlingen som gäller, den mänskliga förmågan att tänka framåt och förstå konsekvenserna. Det är emellertid ett proximalt resonemang, alltså inte ett resonemang som skulle attrahera Dawkins.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.