Tal till nationen


Som representant för den lilla men folkligt förankrade och inflytelserika nätorganisationen Dissidenterna vill också jag ge min vision av Sverige år 2028. Det är inte samma slags välfärdsfantasi som partiledarna fiskat röster med i statstelevisionen utan mera som en flaskpost från framtiden. Det är där jag landar, när jag i onådens år 2018 med ett fuktat finger i luften söker trenderna tio år framåt i tiden. Femton minuter … det är hög tid att servera rönnbärssoppan!

Politikens pendel har svängt från vänster till höger, eller mer precist: från världen till Sverige. År 2028 är Sverige som moralisk stormakt inte längre det stora politiska projektet, utan vi lever nu i en nation där politikerna säger sig vilja tillvarata väljarnas istället för partiernas intressen. Svaghetspremieringen har raderats bort ur Nådiga luntan och Statsnytta är ledord för samtliga partier, utom för Invandrarpartiet, som jag ska återkomma till. Identitetspolitiken hänger krampaktigt kvar i fingertopparna men går obönhörligen mot sitt fall från maktens högsta höjd.

På Nordiska museet avlöser utställningarna över den forna tidsandan varandra, den ena mer kuriös än den andra. Med start förra veckan kunde fotoutställningen Stockholms domstolars Prideparad år 2018 beskådas i den stora hallen, under Gustav Vasas häpna blick. Det var långt vildare än det låter. Domstolsjuristerna hade stulit fru Justitias alla ögonbindlar. Tyvärr inte för att med deras hjälp och i anständighetens namn skyla sina rövar, utan de hade satt dem för de egna ögonen. Under parollen ”Hets mot Folkgrupp” kastade de lagböcker på den sexuella minoriteten Mammas Transingar. På grund av ögonbindlarna var träffsäkerheten mycket låg. En kommande utställning om RFSL, den ser jag fram emot, bär det franska vågen-klingande namnet De femtioåtta könen.

På Operan kan man se danslustspelet Snabeldansen, där författare graciösa som elefanter och med snabel mot svans uppför en ringdans mot högerextremism. Scenen är uppbyggd som Bokmässan i Göteborg. Deras beskäftigt allvarliga uppsyner är samtidigt både sorgliga och skrattretande. På Stockholms statsteater kan man se pjäsen Gatubarnen, där marockanska stadsligor och skäggstubbiga afghanska barn strider om en plats i rampljuset. Andra teatergrupper som väntar på sin tur, inte bara i livets stora teater utan också på Stockholmsscenen, är Våldtäktsmännen (gruppteater, sätter starka känslor i svang) och De Romska Rånarna (pensionärsspektakel).

Så långt en liten glimt av folkbildningsarbetet om tio år. Nu till det stora politiska restaureringsprojekt som döpts till Krusbäret, efter den totalt bortglömde svenske författaren Carl Jonas Love Almqvist. Göteborshumorn har i sedvanlig stil döpt om det till Kånkelbäret, ett ord som jag helst inte tar i min mun. Hur som helst, våra politiker är ännu fullt sysselsatta med att söka skapa ett fungerande samhälle, efter det välfärdshaveri som inträffade för sju år sedan och som i valet 2022 förde Sverigedemokraterna till makten.

Återskapande tar tid, eftersom nu som då består politik av att synas på rätt ställe i rätt sammanhang och att – väl där – säga det rätta. Att vara men inte synas, var det inte finanselitens valspråk i en gången tid? Hopplöst bakvänt! Att hellre säga än att göra det rätta, det är en kungstanke som dessvärre överlevt postmodernismen. Men hur skulle det kunna vara annorlunda? Maktens verklighet har inte kunnat återföras till Riksdagen utan är fortfarande fast förankrad i Media. Och Medias vapen för att domptera Verkligheten är Ord och Bild, tillknurvlat på ett lite kul och sparsmakat sätt så att inte konsumenterna övergår till det som de ständigt återvänder till, att dyrka sina telefoner.

Efter Svexit, som något löjeväckande ägde rum först efter att Italexit redan år 2019 hade sänkt det magstarka EU-fartyget, har hela det politiska landskapet ändrat karaktär. De övriga av nordens länder har fått bekymmer med Sverige och för att i någon mån hindra den svenska underklassen, varav en majoritet består av lågutbildade och arbetslösa utomeuropeiska massinvandrare, från att fly till grannländerna, där välfärden fortfarande hjälpligt fungerar, har gränskontrollerna återinförts. Stridsvagnar och tårgaspatruller står 24 timmar om dygnet beredda att ingripa, om lugnet måste återställas.

Det är inte bara underklassen som vill fly landet. I Sverige liksom i flera forna EU-länder som Tyskland, Storbritannien och Frankrike är White Flight en realitet. Nå, det är kanske inte så illa som det låter, i varje fall inte för Sveriges del. Socialdemokraterna har tydligt deklarerat att White Flight gagnar såväl jämlikheten som jämställdheten, eftersom det i första hand är patriarkatets företrädare som flyr. Feminismen är fortfarande statsreligion.

En måhända överraskande och odelat positiv nyhet är att den klimatångest, som var så tydlig inför valet 2018, helt förpassats till historiens skräpkammare. Detta är en av de stora politiska kursändringarna inte bara i Sverige utan i hela västvärlden och ett bevis så gott som något på att verkligheten överträffar dikten. Forskningen har återtagit kommandot över klimatpolitiken och på ett ytterst trovärdigt sätt meddelat något som forskare avskyr att säga, nämligen ”Vi vet inte”. Med andra ord, de vet inte vad som händer med klimatet. Kanske det blir varmare. Kanske kallare. Eller så blir det just ingen förändring alls. Människan spår, men solen rår.

I valet 2026 var Sverigedemokraterna fortfarande största parti, men kunde endast ta regeringsmakten med stöd av det lilla radikala partiet Alternativ för Sverige (AfS), ett av Europas många ungdomliga identitärpartier. Näst största parti var Högerpartiet, som efter katastrofvalet 2022 återgått till ett namn som bättre svarade mot den besuttna medborgarelit som partiet företräder – tyvärr allt mindre manstark på grund av den tidigare nämnda White Flight. Jag har hört sarkastiska kommentarer som att ”Siste man tar med sig flaggan”.

Valet 2022 var för övrigt det stora namnbytarvalet. Vänsterpartiet gjorde på samma sätt som högern, lämnade sin bubbla och traskade på kalla fötter mot sina väljare för att meddela namnbytet till Invandrarpartiet. Deras problem var att de fick hård konkurrens från Islampartiet, som dock aldrig nådde över fyraprocentsspärren, mycket beroende på att dessa Fredens Förespråkare var lite för ivriga med sitt förespråkande av Sharia. De fick de sedvanliga applåderna från svenska feminister men många medborgare ställde sig tveksamma till ett återupprättande av klansamhället, indoktrinerade i välfärdsideologin, som de sedan barnsben var. Förmodligen nådde heller inte valplakaten med småtjejer i burkini den svenska folksjälen på rätt sätt.

Centern och Liberalerna slog sig efter en bilderbergsrekommendation samman under partinamnet Globalisterna. Efter EU:s fall har de mest ägnat sig åt att hylla FN och kräva att Sverige går med i Nato. Någon större framgång har de emellertid inte haft, kanske beroende på att lusidorströmmen torkade upp efter finansmannen George Soros död. De enda av sjuklöverspartierna som behöll sitt gamla namn var Socialdemokraterna. De sjönk under tio procent i den stora röstköpsskandalen före valet 2022. Kvinnorna följde efter männen i ett strömhopp åt höger. Det arbetande folket gjorde som de brukar göra, föredrog välstånd framför den fattigdom som den ideologiska vänstern så gärna talar sig varm för, under parollen Solidaritet. Några fler partier tog sig inte över riksdagsspärren i påföljande val 2026, ett val där Riksdagen, i en omorganisation som närmast kan beskrivas som en revolution, gjorde sig av med hela 200 riksdagsmän. Resultatet blev kortare och rakare beslutsvägar, det vill säga en effektivisering av det politiska arbetet, även om det flödade både av fringisabstinens och sura miner.

Sammantaget har den gångna tioårsperioden flera viktiga och positiva inslag. Åsiktskorridoren har förslummats, blivit något av en uppsamlingsplats för vinddrivna vänsterextremister. Därmed har också marschen in i det värdegrundstotalitära samhället stoppats. Verkligheten är närmare politiken än någonsin, vilket medfört att svenskar som har ekonomi för det gärna reser och också gärna stannar länge i andra länder, kanske för alltid. Landsbygden har åter börjat befolkats, forna bidragstagare har börjat svedjebränna och på andra sätt tvingats förlita sig till naturens håvor. Polis- och försvarsmakten håller sig numera helst förskansade bakom det urbana landskapets innerstadstullar. OCH Sverige är mer kosmopolitiskt än någonsin, NU som medlem av det som ännu för tio år sedan kallades för Tredje Världen!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.