Fake Reality styr Sverige, del 1

Per Hagenäs, som tidigare några gånger skrivit anonymt på bloggen återkommer med ett långt inlägg, som delats i två.

Kritik mot PK-tabun och massinvandringen finns i fri form nästan enbart på internet. I större delen av västvärlden finns samma motsättning mellan ett styrande etablissemang och en upprorisk folkrörelse. Likheten mellan länderna gör att det till och med går att tala om ett rätt enhetligt världsetablissemang och internationellt folkuppror. Det finns olika teorier om detta, nu senast från Lars Bern som rör storföretagens behov. Jag har dock inte sett en bra förklaring ur ett mer personligt mänskligt perspektiv. Dessa berör etablissemangets ovanifrånperspektiv och de lojalas underifrånperspektiv och lyder:

  • Varför förvisas de som vill kritisera politiken kring massinvandring och PK-tabun till internet?
  • Varför är svenskarnas lojalitet mot PK-tabun och massinvandring så hög trots att det inte finns någon uppsida för dem i massinvandringen, bara kostnader och trots att PK går ut på att svartmåla svenskarna som rasister, sexister, främlingsfientliga?

Jag diskuterar bara ovanifrånperspektivet i denna text dvs hur etablissemanget resonerar.

Ett moget samhälle växer organiskt för att fungera kulturellt och ekonomiskt men också organisatoriskt. Sverige hade en befolkning med tillräckligt många byggnadsarbetare, läkare, lärare, poliser etc för att klara välfärden för sin dåvarande befolkning. Ett tillskott sedan millennieskiftet på mellan en och en halv och två miljoner människor har resulterat i att vi har för få utbildade svenskar som kan serva de nyanlända, vilket har medfört att vi nu har kris inom så gott som alla institutioner. Arbetslösheten försvinner förstås för svenskarnas del och blir till underbemanning och stress i speciellt kvinnodominerade yrken som skola, sjukvård och socialtjänst, men till enorma kostnader. De av de nyanlända som har förmåga och vilja att bidra till det svenska samhället måste först lära sig alfabetet, svenska, få kulturell kompetens samt grund- och högskoleutbildning. Under tiden måste de tillsammans med hittagen familj försörjas. I vårt kunskapsdrivna samhälle är det dessutom få av dem som kan höja den svenska konkurrenskraften mot omvärlden. Konsekvensen är att vi nu går mot en skoputsarekonomi med lågbetalda serviceyrken inriktade på att serva etablissemang och medelklass. Fram växer ett nytt klassamhälle med djupa spänningar.

De få enkla icke statligt subventionerade jobb som ursprungligen fanns innebär att det bara är en minoritet som kan bidra till svenskarnas välfärd. Olika bidrag blir ett fullgott försörjningsalternativ och gör det också lättare att behålla levnadssätt och kultur från hemlandet. Viljan att behålla denna förstärks av att många invandrare nog ser det svenska samhället inte bara som obegripligt utan också frånstötande, med dess antireligiositet, feminism, familjesplittring och HBTQ-vurm. Etablissemang och medelklass, de som dominerar det offentliga samtalet, göds dock av pengarullningen som de nyanlända orsakar. Lönerna höjs exempelvis i de uppkomna bristyrkena. Låga räntor, white flight och bostadsbristen relaterad till invandringen ger skenande bostadspriser och en känsla av nyrikedom. Eftersom denna inte är kopplad till produktionen är den fiktiv och kan när som helst omvandlas till fattigdom. Högbelånade ungdomar är förlorarna.

Föräldragenerationen är vinnare på kort sikt. Man kan misstänka att den ”rätta värdegrunden” är en täckmantel för över- och medelklassens vilja att, under moralisk flagg, sko sig. Med tanke på att vi redan har världens högsta skatter kommer dessa inte att kunna höjas utan det blir istället välfärden som successivt avvecklas. De mindre bemedlade blir hänvisade till otrygga parallellsamhällen i invandrartäta områden med egna pseudolagar och normer, skapade utifrån kulturellt främlingskap och fattigdom.

Invandringens konsekvenser har inte utretts, inte efterfrågats, inte folkomröstats fram och inte utretts vara nödvändig. Vi har ställts inför ett fait accompli.

Denna uppenbara utveckling försvaras av ett etablissemang och stora delar av svenska folket. Varför? Invandringens konsekvenser har inte utretts, inte efterfrågats, inte folkomröstats fram och inte utretts vara nödvändig. Vi har ställts inför ett fait accompli.

Striden verkar handla om en ideologi som definierar bra och dålig moral. Jan Björklund skriver i Dagens Industri: ”Det finns inget annat alternativ vi kan tänka oss än att liberalismen går segrande ur 2000-talets största värderingsstrid.” Ulf Kristensson meddelar i Aftonbladet: Jag vill inte förhandla med Sverigedemokraterna för att jag i grund och botten tror att jag inte delar rätt många av de värderingar som Jimmie Åkesson står för”. De rödgröna har en liknande retorik. Fritt tolkat betyder det att dessa utifrån sina värderingar är moraliskt överlägsna sina åsiktsmotståndare, dvs faktabaserade åsikter kan förringas av moraliska skäl. Detta är ju också den debatteknik de använder som mest består av hånfulla epitet. För att förstå mer av den överlägsna moralen får man gå till drevens narrativ i press och TV-radio.

I analogi till Fake News kan man tala om att media har ett behov av en Fake Reality. Vi kan varje dag läsa om denna falska verklighet. I artiklar, ledare och krönikor påstås att invandrare flytt för sina liv, vilket oftast illustreras med bilder av kvinnor och barn. Det påstås också att svenskarna är rasistiska och att kvinnorna lider under ett patriarkalt förtryck, trots att Sverige brukar lyftas fram som världens jämlikaste land. I offentlighetens Fake Reality hävdas det att männen som kollektiv är ansvariga för våldtäkter och mord. Det påstås att afghanska unga män är barn/pojkar och behöver tas om hand dygnet runt. Vidare sägs det att invandrarna är högutbildade och att invandringen är lönsam. Sverige behöver massinvandring trots att andra länder klarar sig utan.

Fake Reality hävdar också att oppositionen på internet bara vill ha splittring och styrs från Ryssland. Häpnadsväckande nog stödjs synsättet även av myndigheter som MSB. Det mesta som påstås om Ryssland bör förstås som att externa fiender är viktiga. Opposition och saklig kritik på nätet sägs hota demokratin. I denna offentlighetens fantasivärld är könet en social konstruktion och det finns fler än två. Genus och HBTQ är rena drivhusen för Fake Reality. Klimathoten är mycket sannolikt också de Fake Reality, vilket klimathistorien visar.

Narrativet kring de romska tiggarna som påstås tigga av desperation är uppenbart falskt. De kom från ingenstans och ser välnärda och mentalt stabila ut, till skillnad från svenska tiggare. Kanske bör de mer liknas vid lingonplockare från Thailand. Att bli klassad som utstött ger i dagens omvårdnadsdiskurs ekonomiska fördelar, möjlighet att ockupera tomter och köra med obesiktigade bilar. Så varför ändra på ett vinnande koncept?

Häpnadsväckande nog verkar dessa verklighetsförfalskningar inte spela någon roll för etablissemangets självbild ens när den påstådda verkligheten bevisats vara falsk, som den med de afghanska ”barnen”. Det verkar helt enkelt som att Fake Reality spelar en alltför viktig roll för medias narrativ av hur världen ska beskrivas.

Fake Reality’s värld hämtas från den rätta värdegrunden och blir på så sätt tvingande. Man kan säga att det råder tankeförbud kring denna som gör att flyktingar kan schabloniseras som hjälplösa barn och kvinnor. Eftertanke hade direkt gett att stora problem i utsatta bostadsområden nu blir ännu större. Eftersom all planering måste utgå från Fake Reality så blir åtgärderna nästan alltid fel, med enorma kostnader och lidande som följd. Man står handlingsförlamad inför tiggeriet och som en överslagshandling startar man istället ett nationellt center för romer. Narrativet av att de är hjälplösa och svensken förtrycker, måste vårdas. Konsekvensen blir naturligtvis ett ökat utanförskap.

Eftersom Fake Reality är fake så blir också nyheterna omkring denna naturligt nog Fake News. Avslöjanden har fått etablerad media att gå i försvarsställning och i sitt motdrag låtsas de som att Fake News handlar om felaktig kritik på nätet mot en press som står upp för sanning och fri information. I de få fall de får rätt slås det upp som stora och triumferande nyheter, exempelvis när kommunen sagts förbjuda katolska klockringningar men tillåtit böneutrop. Det handlade ju bara om ett förhandsbesked.

För att demonstrera sin trovärdighet kan media erkänna nyheter där de brustit i källkritik, men bara i fall där Fake Reality inte ifrågasätts. Fake News runt Fake Reality ska ju stödja den rätta värdegrunden och blir moraliskt rätt på ett högre plan, oavsett fakta. Se till exempel Dagens Nyheters krönika med osant innehåll: ”En pratglad brandman från Boden”. I medias nymornade intresse för påverkansoperationer (läs Ryssland), med SÄPO och MSB som Bill och Bull varnar de för risken att vi kan påverkas av andra än svensk press. Medias dagliga helt öppet ensidiga politiska agendajournalistik gör att varningar för en diffus oklar rysk påverkan blir smått komisk.

För att bevisa rasismens enorma utbredning i Sverige behöver etablissemanget vittnesmål från kränkta människor, höga skadestånd och fängelsedomar för bagateller samt misstänkta bakverk och barnböcker. I analogi med sagan om Kejsarens nya kläder så blir de osynliga (sic!) patriarkala, sexistiska och rasistiska strukturerna viktiga. Rasism, sexism måste ständigt återskapas i nyhetsflödet för att bekräfta etablissemangets dramaturgi av att de själva står i frontlinjen mot detta. Denna kamp är motivet för att de blir ”tvungna” att inskränka fri debatt och fri information för att stoppa folkets latenta rasism. Rasismens hardcore visad i morden på vita i Sydafrika eller Zimbabwe går mot narrativet och förtigs.

Ett annat exempel rör de skenande sexualbrotten. Skuld får inte läggas på de grupper som media skyddar mot främlingsfientlighet. Det gör att skulden alltid på något sätt måste överföras dit den enligt samma narrativ hör hemma. Det heter därför att det är män som våldtar och tafsandet inte är något nytt. Därmed ges män en kollektiv skuld som ingen annan grupp tillåts få. Den enorma uppmärksamhet media ger MeToo och akademikäbblet kan också misstänkas ha det syftet. Uppmärksamheten driver fram berättelser och bekännelser. Som jämförelse: Det sägs att ett hundratal personer erkände mordet på Olof Palme som ett resultat av medias uppskruvade rapportering.

Tillvägagångssättet har använts i många kända fall i nutid och dåtid. Media uppmärksammar uppjagat en historia vald utifrån medias dramaturgi. Detta drar igång ett gemensamt mediadrev som påverkar rättsväsende och politiker till övergrepp med resultat att enskilda odömda människors liv förstörs. Det har aldrig någonsin betts om ursäkt för sådant då detta också ses som rätt på ett högre moraliskt plan.

De få gånger som den ”rätta värdegrundens” narrativ liknar verkligheten, som vid demonstrationen i Göteborg av 40 NMR-anhängare, skriver lyckliga journalister i veckor om behovet av demokratiinskränkningar och ökad kontroll av medborgarna.

Den feministiska regeringen måste nu göra något åt de importerade gruppvåldtäkter, vanliga våldtäkter samt ofredande mot kvinnor men måste samtidigt följa det feministiska narrativet kring vem som är bov och vem som är förtryckt. Regeringen visar därför handlingskraft genom åtskilliga och bestämda slag i luften och skärper åter samtyckeslagar och prostitutionslagstiftning, klär sig i knytblusar samt kräver att svenska män (bov) ska ta sitt ansvar. Till nyanlända (förtryckt) delar man ut broschyren ”Så gör vi i Sverige”.

Media vilseleder alltså genom Fake Reality. Men om det är för en god sak så kanske de astronomiska kostnaderna och bondeoffren är ok. Hur ser det ut?

Hur lyckad är invandringen för invandrarna själva? Här är det de som redan fått PUT som får ta första smällen vid fortsatt invandring. Ännu fler människor i utanförskapsområdena gör det allt svårare att lyckas komma in i samhället. Istället får de leva i områden med ökad brottslighet, utanförskap. De riskerar att klumpas ihop som en problematisk grupp där de ges en kollektiv skuld för något som media och politiker skapat. Det är inte konstigt att så många av kritikerna mot massinvandringen finns bland tidigare invandrare.

Invandrare har återinfört de naturliga könsroller som ett enigt etablissemang inte tillåter svenskar att ha. I detta fall råder dock kulturell tolerans och värdegrundens relativism. Kanske har man ett långsiktigt påverkansmål, kanske är kontrollen över invandrare inte lika viktig som kontrollen över svenskar?

Sverige var dokumenterat ett av världens minst rasistiska länder. Genom invandringen återinförs rasism i en brokig sammansättning. Av samma skäl som ovan kan den inte problematiseras och av samma skäl måste vit rasism rutinmässigt nämnas i alla sammanhang. Samtidigt stiger ilskan från svenskar. I den maktlösa position som de mest utsatta befinner sig i känns den politiska utvecklingen som rena övergrepp och det blir mer än förståeligt att osande uttryck används men får olyckligtvis ibland en osann generaliserande form. Etablissemanget ser dock saken som ett prioriterat politiskt brott och omdirigerar därför knappa polisresurser från våldtäkter till dessa bagateller. Den hastighet och omfattning med vilken skyddslösa äldre kvinnor ställs inför domstol och anklagas för hets mot folkgrupp raserar den rätta värdegrundens värde till noll.

Hur är det med den feministiska regeringens ambition att, om jag förstått saken rätt, ur ett genusperspektiv skapa ett kvinnovänligt samhälle? Det är dock ganska självklart att en regering som utgår från Fake Reality i övrigt också använder denna här. Att det förhåller sig så är en självklar sanning hos alternativrörelsen på nätet. Lika självklar är den motsatta ståndpunkten bland media och politiker där feminismens Fake Reality ses med en pseudoreligiös vördnad. Margot Wallström slår sig för bröstet och menar att ”Vi har mycket att lära världen om Human Right-frågor” vari svensk statsfeminism ingår. Så hur ser då lyckoriket ut för svenska kvinnor?

Antalet kvinnor som känner sig otrygga utomhus har nu ökat till 31 %. Våldtäkterna har ökat med 14 % från förra året och med 1555 % sedan 1975. Unga tjejer som försöker att vara de duktiga karriärflickor som samhället kräver mår allt sämre. Fyra gånger fler kvinnor än män är sjukskrivna för stress i yrkeslivet. Åttiofem procent av patienterna på Stockholms stressklinik är kvinnor. Hälften av alla kvinnliga pensionärer kommer att leva under eller nära fattigdomsgränsen.

Detta till trots skänker den feministiska regeringen bort hundratals miljarder åt ditt och datt (Sverige är ju så rikt) av svenskarnas pengar, givetvis för att bekräfta sin godhet och visa att de har den rätta värdegrunden. Att ungdomar har svårt att få en lägenhet eller att äldre inte får en värdig ålderdom, utslagningen av hemlösa svenskar, världstopp i antal ensamhushåll låter inte heller som ett kvinnligt drömsamhälle. Detta samhälle har alltså under lång tid skapats under ideologisk feministisk flagg.

De har dock länge sett och förstått. Den enda slutsats man kan dra är att den rätta värdegrundsideologin är en Trojan för något annat.

Fortsättning följer.

Per Hagenäs

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.