Det var andra tider

Först en fråga: Bor någon av bloggläsarna i Söderhamn och har tid över för en smärre insats? Passar bra för någon som är lite äldre, man eller kvinna. Går att göra helt anonymt. I så fall, skicka mig ett mail: koa@arnstberg.se


I ”Landet där vad som helst kan hända”, nyligen utgiven av Karneval förlag, skriver journalisten Lars Åberg:

Etnologen Karl-Olov Arnstberg, som senare har blivit en så hård kritiker av det multikulturalistiska tänkandet att han placerats i medialt giftskåp, var under flera år med och krattade manegen genom att till och med hävda invandrade kulturers primat över svensk lag.

I Socialt arbete och invandrare (1984) förklarade han att han var anhängare av ”inte endast minoriteters rätt att praktisera mer eller mindre oförargliga kulturella seder utan även deras möjlighet att aga sina barn, omskära kvinnorna etc”. Arnstbergs egen (negativa) inställning till barnaga var i sammanhanget oviktig, menade han. ”I likhet med de flesta svenskar som tillhör en välutbildad och ”rättänkande” medelklass, kan jag inte tänka mig att i någon situation ge mina ungar stryk. Men – det är utifrån mina kulturella förutsättningar, och därför hör det egentligen inte hit.”

Riktigt så enkelt var det inte. Påståendet är dock inte så provocerande att jag skulle brytt mig om att gå i svaromål, om det inte var så att Lars Åberg snuddar vid en fråga som han missförstår, vilket möjligen kan bero på att jag formulerat mig otydligt. Hur som helst, den var viktig för mig då och har blivit än viktigare i dag.

Men först rättelsen. Det är riktigt att jag på den tiden inte förstod att mångkulturen var ett ogenomförbart projekt. Det är också korrekt att jag ännu inte hade genomskådat den kulturrelativism som jag, i likhet med andra etnologer och antropologer blivit upplärd i – även om jag gjorde det innan åttiotalet löpt till ända. Det är emellertid fel att dra slutsatsen att jag hävdade invandrade kulturers primat över svensk lag. Det var just under denna tid en aktuell fråga, om domstolar skulle ta hänsyn till invandrares kulturella tillhörighet, med frikännanden och lägre straff som följd. Jag tror till och med att jag skrev om det någonstans och mitt svar var då som nu: Nej absolut inte! Svensk lag gäller i Sverige.

Kanske kan man ändå, som Lars Åberg, säga att jag var med och krattade manegen genom att vara en av dåvarande Invandrarverket ofta anlitad föreläsare och sakkunnig. Emellertid, där stannar det. Samma år som jag skrev den text som Lars Åberg citerar gav Invandrarverket ut en liten bok som jag skrivit om romer: Kulturanalys i praktiken. Svar på 20 frågor som brukar ställas om zigenare. Titeln är sällsynt knölig. Anledningen är att jag dessförinnan hade utkämpat en strid med Invandrarverkets egna experter på romer, två kvinnor som både tyckte synd om och romantiserade romerna och var djupt provocerade av mitt antropologiska perspektiv. Det var en strid som jag vann, frånsett titeln. Invandrarverket gav ju ut boken. Att dagens Migrationsverk eller för den delen någon annan myndighet skulle ge ut den, är otänkbart.

Jag vet också vilka föreläsningar jag höll. Frånsett om romer och etniskt försvar beskrev den föreläsning jag oftast höll assimilationsprocessen, där den i dag så hett eftersträvade integrationen var det andra steget. Hur går det till att bli svensk? Den andra av mina båda huvudföreläsningar klarlade vad diaspora och etnisk tillhörighet handlade om. Båda dessa föreläsningar skulle jag kunna hålla i dag, bara det att de numera skulle klassas som rasism och ”förbjuden kunskap”. Vid några tillfällen har jag använt mig av dem, när jag skrivit bloggtexter.

Det hände också att Invandrarverket anlitade mig som debattledare. Jag minns särskilt ett tillfälle då jag kom på kant med deltagarna. Det var något av de första åren på 80-talet och i Södertälje hade motsättningarna skärpts mellan i synnerhet ”raggare” och de assyrier/syrianer som blivit många, sedan de började anlända kring mitten av 70-talet. Detta var ett annat slags flyktingar än de samtida chilenarna – visserligen kristna men inte intellektuella och politiserande utan en traditionell landsbygdsbefolkning. Även efter att regeringen börjat kräva visering, fortsatte de att ta sig in i landet illegalt och de flesta bosatte sig i Södertälje, under en period när det inte var lika lätt att få arbete som tidigare. Såväl svenskar som en tidigare generation av invandrare var mycket kritiska mot assyrier/syrianerna.

I den tidens inte lika väldresserade radio, teve och lokala tidningar skisserades en hotbild. Kanske var ytterligare tusentals assyrier på väg till Södertälje? Handlade det möjligen om organiserad människosmuggling? Invandrarverket, invandrarbyrån i Södertälje och många andra ”goda krafter” gjorde sitt bästa för att gjuta olja på vågorna och lugna svenskarna. Teve sände Klyftan, en uppmärksammad serie program om konfliktfyllda kulturmöten och i början på 1980-talet utbildades alla politiker och alla anställda i Södertälje kommun i invandrarkunskap. Ett sextiotal handledare specialutbildades för att fostra kommunens 5.490 anställda.

Vid en av de sammankomster jag höll i visades ett avsnitt ur Klyftan, där en grävmaskinist berättade om hur han hjälpt en syriansk grabb genom att lära honom köra grävmaskin och rent allmänt bry sig om honom. Det var en liten solskenshistoria, bara det att han inte hade samma språk som dessa opinionsbildare och myndighetsföreträdare, som fick se avsnittet. Efteråt kritiserade de grävmaskinisten för att han sagt ”svartskalle” och något mer ärerörigt som jag glömt. Jag blev både häpen och irriterad. ”Vad är det för fel med er, förstår ni inte att den här svenske mannen gjort något bra, att han är ett föredöme?” Nej, det förstod de inte, han hade ju ett så fult språk.

Också det här var ett tillfälle när jag ”vann” – jag lyckades få åhörarna att begripa att det viktigaste var vad man gjorde, inte att man var välordnad i truten. I dag skulle det förmodligen inte ha gått. Numera vet vi att språket är det viktigaste, att kartan är överordnad terrängen.

Den forskning jag på den tiden bedrev, och som jag också tog upp i föreläsningar för Invandrarverket, handlade om förorter. Jag skrev om Skärholmen och Tensta, för att nämna två av dem. Där ställde jag mig på invånarnas sida och tyckte att det var för djävligt när journalister glömde hur det drabbade dem som bodde där, när de skrev taskiga saker som att ”Det här är morgondagens slum!” och ”Skärholmens centrum duger bara att sparka ölburkar i”. Liksom i dag, när det gäller massinvandringen och uppvaknandet, hade de en sällsynt usel timing. Det var så dags att leverera kritiken när den drabbade dem som bodde i förorten. I dag är ett nytt ”för-sent-uppvaknande” på gång, vilket inte minst syns på att Sverigedemokraterna sällar sig till de två stora partierna och kanske passerar dem i väljarstöd. Men det är så dags, när världens högsta skatter inte räcker till för att leverera den utlovade välfärden, därför att en miljon människor ska försörjas via bidrag.

De flesta av mina vänner och forskarkollegor hade sitt hjärta så långt till vänster att man fick leta efter det i armhålan, vilket jag länge kunde fördra. Även om de ofta missade i sin förståelse av det egna samhället, så ville de ju trots allt väl. Men med fördragsamheten är det slut. Med sin globaliserade rättrådighet har de svikit sitt eget folk. De klarade inte att göra upp med sina samhällsdestruktiva ideal. Uppenbarligen behövs det något mer än vänstertotalitära förebilder som Sovjet, DDR, Kina, Kambodja och Nordkorea för att de ska vakna.

För att illustrera hur maktens inställning till folket förändrats – fantastiskt mycket i jämförelse med mina egna förändringar – vill jag citera vad Anders Westerberg 1996 skrev i en debattskrift från Invandrarverket (Bota eller skrota invandrarpolitiken?). Under många år tillhörde han Invandrarverkets ledning, först som regiondirektör och senare som biträdande generaldirektör. Det blev han efter att han tagit bladet från munnen. Med dagens mått är Anders Westerbergs klarspråk direkt chockerande och skulle tveklöst ha gjort honom omöjlig inom den svenska invandringsbyråkratin.

Hans utgångspunkt är att det finns två grundläggande förhållningssätt. Antingen kopplas invandringen till statsnyttan och det är vad de flesta länder gör, historiskt sett också Sverige. Det innebär att beslutsfattarna ser till nationens bästa när de uppmuntrar respektive försvårar invandring. Statsnyttan öppnade dörren för arbetskraftsinvandring, inte bara efter andra världskriget utan också längre tillbaka när exempelvis tyska köpmän och valloner lockades till Sverige. När invandringen inte gagnar samhället brukar staten sätta stopp och det var vad som skedde när Sverige i början av 1970-talet på grund av lågkonjunkturen stängde dörren för arbetskraftsinvandring. Det var också vad regeringen Carlsson ville göra med Luciabeslutet 1989. Det revs upp två år senare, när regeringen Bildt tillträde och för den skada som därmed tillfogades svenska folket är Bengt Westerberg – med draghjälp av Birgit Friggebo – mer skyldig än någon annan. Jag kan inte minnas att någon svensk journalist ställt honom till svars.

Det andra förhållningssättet utgår från asylrätten, som i modern tappning grundar sig på 1951 års Genèvekonvention. De länder som undertecknat den förbinder sig att ge skydd till utländska medborgare som riskerar förföljelse i sina hemländer. Genèvekonventionen handlar om flyktingar i egentlig mening och var aldrig tänkt att hårdexploateras på det sätt som skett, och som fortfarande sker i Sverige. Den skrevs ju efter andra världskriget då folk hade flytt till de länder som omgav dem.

Anders Westerberg konstaterar 1996 att de ungefär 400.000 invandrare som kommit till Sverige sedan mitten av 1980-talet inte bidragit till att utveckla landet. De har inte ens bidragit genom att försörja sig själva. När det handlar om en invandring av sådana dimensioner är det nödvändigt att statsnyttan prövas. Även om Sverige befunnit sig i stark expansion hade det varit svårt att absorbera denna mängd av nya invånare, i synnerhet som dessa under de senaste tio åren kommit från utomeuropeiska länder. Att de flesta anländer utan pass och andra handlingar gör inte saken bättre. Anders Westerberg skriver om denna invandrings konsekvenser:

En förfärande stor del är arbetslösa och lever på socialbidrag. Majoritetens kunskaper i svenska är så dåliga att de isoleras i samhället. /…/ Kriminaliteten är större än bland majoritetsbefolkningen och utvecklingen mot segregation i boende och kultur blir allt tydligare och närmar sig ghettostrukturer. I verkligheten tycks det senaste decenniets invandring inte vara någon resurs – snarare en börda för samhället.

Detta skrevs för drygt två decennier sedan. Redan då fanns det enligt Anders Westerberg en tendens att förneka problemen. Det utvecklades en myndighetsretorik där invandrarna framställdes som berikande och en stor resurs, en befolkningskategori som skulle kunna bidra till välfärdssamhällets utveckling, bara inte svenskarna var så fördomsfulla och okunniga. Han konstaterar:

De är inte efterfrågade och de är inte önskade i Sverige. Och de är inte idag och för den överblickbara framtiden en resurs som lätt kan utnyttjas i det svenska samhället. Om man ser till arbetsmarknad och ekonomi är de tvärtom en belastning.

Anders Westerberg drar sig inte ens för att fråga om det var bättre förr, en fråga som i dag regelmässigt föraktas i den politiska debatten och som ofta brukar tillskrivas Sverigedemokraterna. Hans eget svar var: Ja, det var bättre förr, eftersom invandrarna fick jobb och försörjde sig själva. Sverige var en expanderande industrination, men inte bara det, det fanns också många okvalificerade industriella processjobb. De krävde varken svenskkunskaper eller fackutbildning. Idag krävs det att man talar och skriver bra svenska, har ”social kompetens” och dessutom en postgymnasial och kvalificerad utbildning. Med den kravbilden är det inte alls underligt att de nyanlända invandrarna står sig slätt:

Men inte bara de nyanlända. Också arbetskraftsinvandrarna från 50- och 60- talen – de som så förebildligt fick jobb första dagen i Sverige – har slagits ut från arbetsmarknaden i förfärande utsträckning. Orsaken är att de inte klarar de nya krav som ställs på arbetskraften. Allt var alltså bättre förr. Men att drömma sig tillbaka dit båtar föga. Förutsättningarna har förändrats och 50- och 60-talens arbetsmarknad låter sig inte uppväckas från de döda.

Oj, det här blev en längre inledning än jag tänkt mig. Det som fick mig att börja skriva det här inlägget, mitt förhållande till barnaga – eller rättare sagt, mitt förhållande till identitetspolitik – får komma i nästa blogginlägg.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.