Mediernas död


Jag tar del av ett samtal på Youtube mellan Joe Rogan och Jordan Peterson. Det lades ut för en dryg vecka sedan och trots att det är 3 timmar, 20 minuter och 21 sekunder långt, har det visats 2.365.740 gånger. Visuellt är det tråkigt, två medelålders karlar som sitter på varsin sida av ett bord och samtalar. Intellektuellt är det avancerat och inte alltid så lätt att följa. Inga skämt, inga provokationer, inga knep för att hålla dig kvar som tittare/lyssnare. Om det istället hade varit en essä på säg 30 sidor, hade kanske tvåhundra personer läst den, under den korta tid den funnits tillgänglig. Men nu, fler än två miljoner! Och om jag kollar om en vecka är det förmodligen tre miljoner, eller fyra. Det finns skäl att fråga vad det är som händer, något som svenska medier inte gjort. Med deras agendajournalistiska perspektiv tillhör Jordan Peterson ”fienden”. Som en annan av mina favoriter, Karl Ove Knausgård, konstaterat är svenska media enögda och med detta enda öga kollar de först om något är vänstergodkänt. Om inte, så bort med den skiten!

Jordan Peterson är just nu den hetaste tänkaren och opinionsbildaren i världen. Hans bok ”12 livsregler – ett motgift mot kaos” (ja, den finns översatt till svenska, och 39 språk till) är sedan januari i år världens mest sålda bok. Ni som läser Axess och Expressen har kanske sett den recenserad. SvDs ledarskribent Ivar Arpi har också tagit upp den. Men någon allmän debatt har jag inte sett, trots att jag hyfsat följer med i mediaflödet och dessutom är intresserad av samma frågor som Jordan Peterson. Denna mörkläggning sker inte bara i Sverige. I samtalet med Joe Rogan berättar han att New York Times, med hänvisning till någon teknikalitet, vägrar ta med den på sin tio i topp-lista. Utan jämförelser i övrigt känner jag och många andra PK-resistenta författare igen det. De böcker som vi skrivit, redigerat eller deltagit i rörande ”invandringsfrågan” är giftstämplade och får inte diskuteras i svenska medier, hur intressant den debatten än skulle kunna bli. Omnämns de ska det vara väldigt kort, med plikt att döda. Så var det när Aftonbladet på några rader och med en bild på nynazister, för fem år sedan tog upp Gunnar Sandelins och min bok ”Invandring och mörkläggning”. Tack vare den annons vi lyckades få in i DN, och som Peter Wolodarski betraktar som sitt kanske största misstag, sålde den i 11.000 ex.

En fd chefredaktör berättade för mig att han lagt ut min bok ”Romer i Sverige” till ett antal möjliga recensenter. Han till och med sa ”Skriv ner den om du vill, bara den kommer med i debatten”. Alla tackade nej. En av de tilltänkta recensenterna svarade att det inte går: ”Om jag skrev om det, förstår du, så skulle jag vara körd”.

Romerna är den ojämförligt mest kriminaliserade av Sveriges nationella minoriteter men det får inte ens snuddas vid i svenska medier, eftersom de definieras som svårt diskriminerade. När det gäller avståndet mellan offerroll och verklighet ligger romerna i sin egen klass. Aldrig någonsin får det visas att det finns ett samband – att folk är misstänksamma och tar avstånd från romer, inte därför att de är rasistiska, utan därför att det är befogat. Inte ens när det gäller de skändliga åldringsrånen, som nästan uteslutande begås av romer, vill svenska medier berätta sanningen.

Tillbaka till Jordan Peterson. Långa och avancerade diskussioner på nätet är en revolution. Du får både bild och ljud och det är omedelbart tillgängligt över hela världen. Du kan se och höra det när det passar dig själv. Du kan stoppa samtalet eller föreläsningen för att äta middag eller hoppa över det som inte intresserar dig. Kort sagt det är överlägset alla andra sätt att ta in kunskap på. När nätet förvandlar det talade ordet till något som har samma räckvidd och varaktighet som det skrivna ordet, visar det sig att det finns en hunger efter långa djupa diskussioner. När folk får det muntligt är väldigt många väldigt mycket smartare och beredda att ta till sig kunskap, än vi förstod när radio och teve var ensamma herrar på täppan.

Det talade ordets återkomst är till och med är en större revolution än det skrivna ordet, därför att skrivkonsten är ganska ung i jämförelse. Berättat för varandra har människor gjort i flera hundratusen år medan skriv- och läskonsten är ung och förbehållen de välutbildade – i synnerhet när det gäller avancerad kunskap. Man får visserligen lite av det via radio och lite av det via teve men där är det pressade tidsmässiga utrymmet besvärande. Med nödvändighet förytligas alla budskap. Om du är en superstjärna kanske du får sex minuter, men på den tiden kan du sällan göra avancerad forskning och djupa budskap begripliga. Du måste säga något briljant och karismatiskt under de sekunder eller minuter som står till ditt förfogande. Och du måste se glad ut! Själv klarar jag det dåligt, eftersom jag vanligtvis ser sur och ilsken ut när jag försöker tänka. För att ha framgång i teve måste man göra sig på bild – på samma sätt som vi vet att vissa personer är fotogeniska medan andra inte är det.

Tevedebatter är extra vidriga. Tio personer i en studio. Alla är ivriga att få något sagt och slåss om ordet. Det blir helt enkelt inte bra. Jag har längre tillbaka deltagit i ett antal sådana debatter och aldrig någonsin varit nöjd. Efteråt har jag frågat mig varför jag ställde upp. Varför flög jag fram och tillbaka mellan Stockholm och Umeå för att få ordet i sammanlagt 2 minuter och 48 sekunder och till på köpet bli missförstådd och attackerad av en annan debattör, som inte hade den blekaste om vad jag ville ha sagt utan bara lystrade till något som hon ogillade, det vill säga vad hon uppfattade som en politisk positionering?

Vem hittade på denna typ av information/eller kunskapsförmedling där ett antal debattörer skäller på varandra – avsiktligt är de utvalda just för att de har olika uppfattningar i ett eller annat ämne? Ingen får något vettigt sagt. Dessutom, om det är en kommersiell tevekanal måste det sändas reklam var tionde minut – snacka om att bryta samtalet. Är det sedan ett politiskt samtal vet alla vem som är höger och vänster, och vilka som är ”extrema”. Journalisterna styr och kontrollerar debatten, med en vänsterpolitisk utgångspunkt, vilket i dessa yttersta dagar till och med kan få yttrandefrihet att framstå som ett högerpolitiskt projekt.

Alla diskussioner om samhället ses genom ett politiskt filter. Om jag exempelvis vänder mig mot Pride, inte därför att jag är puritan och pryd utan därför att jag vet att en upplösning av familjen som mursten i samhällsbygget är ett dråpslag mot samhället – om inte annat därför att det inte föds tillräckligt många barn – då klassas jag som högerkonservativ eller något ännu värre, trots att det inte handlar om politik utan om samhällsvetenskap och demografi. Om jag kritiserar vänstersynpunkter så måste jag vara höger. Men så behöver det ju inte alls vara. Med mitt perspektiv kan det mycket väl vara så att vänstern har fel i sak. Nästa gång kritiserar jag kanske något som högerkonservativa för fram, det ger mig inte en vänsteragenda. Debatten och kunskapsspridningen, som den sköts på den offentliga arenan, är politiserad och förenklad. Det är klart att med en sådan agenda så kan inte Main Stream Media överleva konkurrensen från det som nätet har att erbjuda.

De vänsterpolitiska kontrollerar scenen och för dem är det viktigare att tysta sina motståndare och förhindra att de tar över, än att hylla yttrandefriheten, som med deras perspektiv är något riskabelt.

De vänsterpolitiska kontrollerar scenen och för dem är det viktigare att tysta sina motståndare och förhindra att de tar över, än att hylla yttrandefriheten, som med deras perspektiv är något riskabelt. Yttrandefrihet kan leda till att de förlorar den kontroll över offentligheten som de har nu. Om du är vänsterradikal och spelar det identitetspolitiska spelet finns det ingenting positivt med yttrandefrihet. Du är ett språkrör för ditt politiska kollektiv och på samma sätt förstår du dina motståndare. Det ger skändningen legitimitet och den har inte mindre än tre funktioner. Om det är jag som har öppnat näbben, det första och viktigaste är att andra som hör mig ska förstå att om man tänker som jag, råkar man illa ut i offentligheten. Den andra är att helt enkelt få mig att hålla käften och den tredje är att legitimera att jag och min sort av moraliskt mer eller mindre defekta opinionsbildare inte släpps upp på den offentliga scenen. Det är ett totalitärt förhållningssätt till både kunskapsproduktion och yttrandefrihet.

Inte bara teve utan alla Main Stream Media är på jakt efter formuleringen som säljer och det är så gott som aldrig när någon säger något klokt och briljant utan det handlar om felsägelser, misstag. Som ett resultat säger proffsen aldrig någonting otadligt, vilket betyder att det är ytterst sällan de säger något väsentligt. Barnet kastas ut med badvattnet. Den som tänker fritt, gör alltid misstag, det är priset för att säga något klokt som tidigare inte är sagt. Media är på hugget och missförstår gärna, bara det är en ”nyhet” som säljer. När Jens Orback som jämställdhetsminister för fjorton år sedan råkade göra en jämförelse med en syster till sin mormor som levde med en häst, för att få fram att han tyckte att folk fick väl leva ihop med vem de ville, då blev det en mediastorm. Han anklagades för att jämföra med djursex och tidelag. Varför? Av den enda anledningen att det var något som journalisterna förstod gick att sälja.

Massmedia dör därför att teve som medium premierar ett visst sorts personer som är bra på att skapa underhållning men ingenting mer, i kombination med att de som Jordan Peterson kallar för ”The quality people” överger mediet. Traditionella media är fångade i sina format. De blir också sina finansiärers tjänare. Jordan Peterson, Joe Rogan, Sam Harris, Stefan Molyneux och några till talar inte på någons uppdrag, behöver i varje fall inte göra det. Det nya mediet möjliggör ett oberoende som det skrivna ordet inte ger, eftersom det kostar pengar både att tillverka och att konsumera. Det krävs ett förlag för att trycka och sprida en bok.

Nå, finns det något ”överlevnadsrecept” för svenska media – eller media i vilket land som helst? Svaret är ja, men det är inte den vägen som medierna förstått att de måste ta. De tror att de ska konkurrera med nätet, vilket är dödsdömt. De måste komplettera och den första frågan är vad nätet inte kan erbjuda. Svaret är att nätet är virtuellt och globalt. Det finns också en verklighet av kött och blod, jord, luft, eld och stenar. Och denna verklighet bebos av dem som Ny Demokrati kallade för ”Verklighetens folk” – ett uttryck som Kristdemokraterna snodde och fick Patent- och registreringsverket att godkänna som varumärke. Svenska medier ska erbjuda dem det som inte nätet kan ge: lokala och nationella nyheter och underhållning, på svenska. Nu ägnar de sig mest åt att med sin agendajournalistik trycka ner politiskt korrekta budskap i halsen på mediekonsumenterna. Många märker det inte men medvetenheten växer – och därmed också föraktet. Den som upptäcker att journalister, opinionsbildare och politiker luras vill inte ha med dem att göra. Så enkelt är det.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.