Befrielsen


Det finns en kort historia som jag tycker mycket om. Det är konstnären som blir tillfrågad om sin favoritfärg.

– Rött!
– Rött?
– Ja, blått då för fan!

Om någon frågade mig om min favoritkompositör skulle jag inte kunna svara. Min favoritförfattare? Ingen aning, eller rättare sagt, jag vet inte vem jag skulle ranka överst. Min favoritfilm? Nej! Däremot, om någon frågade mig om jag hade något ordspråk, någon sentens eller liten tänkvärdhet som favorit, skulle jag ögonblickligen veta det. Det är Kris Kristofferssons och Fred Fosters Freedom’s just another word for nothin’ left to lose i ”Mee and Bobby McGee”, mest berömd i Janis Joplins tolkning. Den återkommer ständigt i mina tankar och säkert har jag i glömda bloggtexter använt den både en och två gånger.

Det som gör den attraktiv är givetvis påminnelsen om att varje befrielse har sitt pris. I dag tänkte jag skriva ner några reflektioner med just den utgångspunkten och inleder med Försvarsmaktens webbplats där man i nedanstående lilla citat kan ta del av vad myndigheten vill försvara. Observera vad som inte anger som viktigast, exempelvis den svenska nationen eller det svenska folket, utan:

Vi står upp för de värderingar vi är satta att försvara. Försvarsmakten är en inkluderande arbetsplats där vi ser varandras olikheter som en styrka. Sedan början av 2000-talet är vi delaktiga i Pride. Det är viktigt för oss att ta ställning och visa att vi står upp för alla människors lika värde – oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck.

Och självklart ska Försvarsmaktens högsta höns (f’låt, tuppar menar jag) delta i Pridefestivalen, se bilden ovan. Den är från år 2016 och tagen av Mattias Robertson på uppdrag av Försvarsmakten. Där kan man se överbefälhavare Micael Bydén och generaldirektör Peter Sandwall applådera något – vad, skulle vara kul att få veta. Kanske en transa med rosetter på tuttarna?

I årets Pridefestival inledde Försvarsmakten med att delta i Run for Pride utanför Sjöhistoriska museet. Misstänker att det handlade om en löptävling, kanske med ett handikappsystem som gav alla kön samma möjlighet att segra? Dagen efter kunde man gå på Armémuseum och se två fotoutställningar, som belyser normer förr och nu i Försvarsmakten. Gissningsvis är det en inom Försvarsmakten heltidsanställd normkritiker som haft sitt finger med i det evenemanget. Och på torsdagen, också på Armémuseum:

Caroline Paige delar sina erfarenheter som transgender officer i det brittiska försvaret och under internationella operationer. Caroline är den första öppna transpersonen i brittiska försvaret. Hon har spelat en stor roll i att göra det brittiska försvaret mer inkluderande för HBT-personer, samt bidragit aktivt till arbetet med HBT-frågor på Natonivå.

I går, fredag, kunde man besöka Borggården utanför Armémuseum. Där anordnade Rekryteringsmyndigheten, Försvarets materielverk och Försvarshögskolans studentkår en aktivitet:

Här är det enskilda samtalet i fokus och värdegrundsfrågor samt vårt ställningstagande för mänskliga rättigheter och allas rätt att få leva som de själva väljer.

Ja, så där håller det på. I dag lördag kan man i Rålambshovsparken i Stockholm beundra fallskärmshoppare med regnbågsflagga och tio dagar senare deltar Försvarsmakten under ytterligare fem dagar i Europride i Göteborg.

Vad jag inte ser och som just detta år kunde vara ett tema är ”Hundra år efter första världskrigets slut”. Är det inte längre så att krig går ut på att människor ska döda varandra? Är det något som Försvarsmakten förträngt, när de skriver om ”allas rätt att få leva som de själva väljer”? Nu handlar det inte om att förbereda sig för krig utan för … ja vad?

Ställer man rumpnissefrågan ”Voffor gör di på detta viset” kan den ges flera svar.

Ett, som kanske inte direkt är något svar utan mera en reflektion, är att det handlar om ”den djupa staten”. Det vi ser här är en av den härskande ideologins långa rottrådar. Sker det en politisk kursändring, så att politiker med verklighetsförankring och förståndet i behåll får styra Sverige, kommer de att få ett helvete med att programmera om alla dessa hjärntvättade tjänstemän och välfärdsfunktionärer. Inte bara förvirring utan motstånd är att förvänta. Lika lite som andra, vill genusstrateger och normkritiker förlora jobbet, i synnerhet eftersom det inte kan bli lätt för dem att hitta ett nytt jobb.

Ett annat svar, också det mest en reflektion, är att Försvarsmakten är under en otillräckligt finansierad återuppbyggnad. Det gäller därför för överbefälhavaren och andra makthavare att stryka etablissemanget medhårs. Pride möjliggör för dem att visa att också de har uppdaterade värderingar. I själva verket tycker de som jag (man kan ju alltid hoppas), att Pride kan väl få finnas som en form av lekfullhet med samhällets och könets etablerade roller, men att det är fel arena för politiska utspel. Försvarsmakten deltar därför att de ack så gärna vill ha ett fetare anslag, Av samma skäl anammar de det floskelfyllda idiom som är på modet bland dem som bestämmer.

Ytterligare ett svar är att det handlar om ren inkompetens. Det politiska systemet sorterar fram fel personer som myndighetschefer. När det gäller försvarsmakten är det också av betydelse att vi inte haft krig på över tvåhundra år. Om Kulnef i Fänrik Ståls sägner heter det att han kysste och han slog ihjäl med samma varma själ. Kanske inte soldatlivet längre handlar om att slå ihjäl utan om att kyssas? Jag minns plötsligt Max Hansens ”Kyss Varandra”:

Världen är ond, männskan går vill
De tio budorden räcka ej till
Det som vi saknar är självaste
Bud nummer elva
Det budet har jag funnit på
Och det lyder i korthet som så:
Kyss varandra
Låt oss i kärlek vandra …

Man kan också svinga sig upp på en mer filosofisk nivå, vilket jag tänkte göra nu, genom att spinna på temat befrielse. Så här löper resonemanget: Livet är inte bara tråkigt och repetitivt utan det bjuder också på en massa elände: fysisk och psykisk smärta, terror och hot från andra och – något som inte längre verkar är så skrämmande i vår svenska vardag: risken att svälta ihjäl. Dag efter dag pågår livet tills man, vanligen under stora plågor, mister det. Lösningen? Som det sjungs och visslas i Monty Pythons ”Life of Brian” ska man naturligtvis se allt från den ljusa sidan, men egentligen, ”Life’s piece of shit”:


For life is quite absurd
And death’s the final word

Något överraskande är att år 2005 var ”Bright Side of Life” den tredje mest populära sången att spela på begravningar i Storbritannien.

Romarna hade ett uttryck som sammanfattade vad som kunde göras åt det eländiga liv som i synnerhet folket levde: ”Bröd och skådespel”. För att folket inte skulle göra revolution, när de såg att alla inte delade det förfärliga livet, erbjöds verklighetsflykt (vilket bra ord!), dels i form av bröd (flykt från svälten) dels i form av teater och gladiatorspel, det vill säga ett slags paus.

Detta är befrielsens första stadium. Man får bröd till skänks, vilket är en flykt från livets realitet, att maten måste förtjänas genom hårt arbete. Man får ha kul några timmar. Skådespelet får folk att glömma att ”life’s a piece of shit”.

För att ta till lite annat bildspråk, tänk er en tavla där livet utspelar sig innanför ramarna för oss alla, djur som växter. Människan är det enda djuret som har en hjärna och intelligens stor nog för att generation efter generation förbättra livets villkor innanför ramarna, även om hon inte kan förhindra lidande och död. Men människan kan också bygga upp en fantasivärld, utanför tavlans ram. När livet innanför tavlans ram inte längre kräver en absolut och ständig närvaro, kan hon flytta ut till denna fantasi. Här finns två nivåer av verklighetsflykt (och självbedrägeri). Man kan välja sin fantasivärld i full medvetenhet om att det inte är verkligheten utan en fantasi, men man kan också förväxla den med verkligheten.

I dag är livet för ett fåtal så lyckligt lottat att det innehåller mera njutningar än lidande. God mat, vackra saker, snabba bilar, kul händelser, resor …. Ja ni vet, allt det där som gör livet ”värt att leva”. Och framför allt: filmer, teater, radio, datorer, smart phones. Även om man med sin kropp sitter ohjälpligt fast i tillvaron, kan man med fantasins hjälp skapa sig en alternativ mental verklighet. Befrielse!

När man börjar fundera på verklighetsflykt på det här sättet, är det lite som att gå runt med en hammare och se vad man kan banka på. Det finns väldigt mycket som lockar till bankande. Modernismen är en flykt från historien, som bara uppfattas som något sämre än det som pågår och det som ska komma. Här är ordet framtidstro intressant, genom att peka ut förhållningssättet som religiöst. Det handlar om tro, inte om vetande. Jordan Peterson har i sin ”Tolv livsregler”, en passus som visar vilken magnitud denna flykt har:

Varje ord vi talar är en gåva från våra förfäder. Varje tanke vi tänker har tänkts förut av någon som är smartare. Den välfungerande infrastruktur som omger oss, särskilt i västvärlden, är en gåva från våra förfäder: de jämförelsevis okorrumperade politiska och ekonomiska systemen, tekniken, välståndet, livslängden, friheten, lyxen och möjligheterna (s. 326).

Och välfärdssamhället, det kan ses som en befrielse från kollektivets tvång. Individen är sitt eget universum och behöver inte bry sig om sin familj eller släktgrupp. Man kan också, utan att riskera att gå under, befria sig från den livspartner man inte längre vill leva med. Välfärdssamhällets skyddsnät garanterar överlevnaden. Att barn med bara en förälder får ett sämre utgångsläge för sina livskarriärer, det är ju tråkigt, men alla medaljer har en baksida. ”Shit happens” också i den bästa av världar.

Och nu är det dags att, som avslutning, knyta an till inledningen. Det vi ser där är den näst sista flykten (den sista är flykten från livet självt): Befrielsen från könets tyranni. Det är en ologisk flykt eftersom påståendet att könet (eller genus) är en social konstruktion inte är förenligt med ett könsbyte. Man kan inte gärna genom ett kirurgiskt ingrepp förändra det som bara är något som människor hittat på. Nå, det är oproblematiskt, eftersom logik i sig också är en social konstruktion, en härskarteknik som det föraktade patriarkatet håller på med. Eller?

Jösses transor, tiden är nu mogen. Befrielsen är nära!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.