Galenskap, narkomani, hyckleri eller vaddå?


Under de senaste fem sex åren har vår civilisations pågående självmord, med ivriga Sverige i frontlinjen, varit en röd tråd i det mesta av det jag skriver om och funderar över. Jag är inte ensam om att vrida och vända på denna fråga, utan att komma fram till ett tillfredsställande svar. Det skulle inte förvåna mig om så gott som alla, som förstått vad som håller på att ske, tycker att utvecklingen inte bara är skrämmande utan också i det närmaste obegriplig.

En av de bloggläsare som brukar skriva till mig, pseudonymen DarkwingDuck, har listat inte mindre än 20 olika förklaringar, men bara rubrikerna. Vid åtminstone ett tillfälle har han kommit till tals på bloggen. I den texten söker han förklaringar till att så många blundar för det som sker och hamnar på en likartad lista, som han denna gång försett mig med.

Bland ”självmordsförklaringarna” sätter han den främst som den konservative brittiske politikern Enoch Powell gav lördagen den 20 april 1968, med sitt berömda/beryktade (beroende på var man politiskt hör hemma) ”Rivers of blood”-tal.

Powell förutspådde att invandringen leder till att blod kommer att flyta och att de engelska politikerna blivit galna. Han citerade en dikt skriven 1875 av poeten Henry Wadsworth Longfellow (Whom the Gods would destroy they first make mad). Powell sa bland annat:

Vi måste vara galna, bokstavligen galna som nation, som tillåter ett årligt inflöde på 50 000 personer som utgör grunden för den framtida tillväxten av en befolkning av utländsk härkomst. Det är som att se en nation fullt upptagen med att stapla upp sitt eget begravningsbål.

Powell var en betydande politiker som borde blivit premiärminister. Det blev han inte. Redan dagen därpå gav Tory-ledaren Edward Heath honom sparken och Powell kom aldrig tillbaka, trots att han hade folkets stöd. Opinionsundersökningar visade att närmare 80 procent av väljarna stod på hans sida. Inte heller hjälpte det att tusentals hamnarbetare gjorde vad man på den tiden brukade göra i England: För att stödja honom gick de ut i strejk.

Femtiotusen migranter, det är bara en rännil för England i dag. Men också för Sverige. Sedan 2000 och fram till första halvåret i år, har Migrationsverket beviljat drygt 1.700.000 uppehållstillstånd, de allra flesta permanenta. Lägger vi till alla som tagit sig illegalt in i landet och de som fått avslag på sin asylansökan, handlar det om ungefär två miljoner invandrare sedan millennieskiftet. Det gör drygt 114.000 invandrare per år. Under 2010-talet har Sverige sammanlagt beviljat i genomsnitt 120.000 uppehållstillstånd per år! För vi över siffran till England och multiplicerar den med 6,5, eftersom landet har ungefär 65 miljoner invånare, att jämföra med Sveriges tio, blir antalet invandrare per år 742.000. Det är den siffra som ska ställas mot Powells 50.000. Sverige har med andra ord haft en närmare femton gånger högre invandring än den som Enoch Powell varnade för. Det har ändå inte fått någon ledande sjuklöverspolitiker att hålla ett ”Rivers of blood”-tal i Sverige. De vägrar till och med att använda den helt korrekta beteckningen massinvandring.

Att massinvandringspolitiken är ren galenskap, där är jag helt ense med den mörkvingade ankan. Ändå är inte galenskap den mest trovärdiga förklaringen. Eller, det är ingen förklaring alls därför att galenskap, i synnerhet kollektiv galenskap, måste i sig förklaras. Varför har politikerna, journalisterna, kulturarbetare och en majoritet av landets befolkning, i synnerhet kvinnorna, blivit galna?

Som förklaring nummer två, och nästan på en delad förstaplats, sätter den mörkvingade ankan misstanken att det handlar om hubotar (humanoida robotar). De som styr oss är inte äkta människor utan robotar som intill förväxling liknar människor. De är till och med kapabla att visa känslor. Det som får honom att följa det spåret är inte någon konspirationsteori utan att hubotar varken är nyfikna eller förändringsbenägna. De är alltid fast i sina roller – något som i högsta grad gäller för svenska makthavare. När han därefter kopplar ihop hubothypotesen med några rader ur Johannesevangeliet 12:40, är vi tillbaka på den gudomliga nivån: ”Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de inte ser med sina ögon och förstår med sina hjärtan …”

Förklaring nummer tre är att det handlar om ett drogberoende och att drogen heter godhet. De som styr oss är godhetsnarkomaner. Eftersom narkomaner styrs av sitt drogberoende är det återigen en förklaring som landar i galenskap – i den meningen att det inte är förnuftet utan en utomstående kraft, som styr dem. Men det är också en kraft som flyttar ner galenskapen på jorden och den fundamentala och eviga motsättningen mellan gott och ont. Människors uppgift är att bekämpa det onda och bejaka det goda. När man talar om godhetsnarkomani, så är det således ett patologiskt godhetstillstånd. Emellertid, makthavarna själva ser inte att deras godhet är patologisk. De talar om skyldigheten att ”ta ansvar”, ”vi måste hjälpa människor på flykt”, ”vi måste öppna våra hjärtan” etc.

Detta leder oss fram till ett vägskäl. Handlar det om en gränslös godhet, det vill säga våra politiker vill använda skattebetalarnas pengar för att rädda världen? Då kan vi tala om patologi, narkomani och galenskap. Men det kan också vara så att det handlar om strategi. För att bli medlem av den politiska adeln måste man demonstrera sin politiska korrekthet. Det är inte narkomani utan hyckleri och därmed har vi – äntligen – lämnat galenskapshypotesen.

Att bestämma sig för att makthavarna hycklar är befriande. Dels därför att de inte längre är obegripliga utan av samma skrot och korn som vi själva (fast sämre förstås), dels därför att de är moraliskt defekta. De missbrukar ju det förtroende deras väljare gett dem. Svenska politikers uppgift är inte att hjälpa världen, I varje fall inte med svenska skattebetalares pengar och till priset av välfärdsstatens haveri. Det är svårt att tro annat än att många av våra makthavare är hycklare. De förstår vad som händer, men håller sig kvar i åsiktskorridoren därför att kostnaden för några sanningens ord blir för hög, för dem som personer.

Men tyvärr (därför att då skulle det finnas hopp) är inte alla hycklare. På Stefan Löfven kan man se att han verkligen menar vad han säger, när han med darr på stämman talar om hur viktigt det är att bekämpa den rasism som enligt hans uppfattning är på tillväxt i landet. Samtidigt är han blind som en stekpanna för det växande åsiktsförtrycket. Visst är det strategi när han gång på gång framhåller Sverigedemokraternas påstått nazistiska rotsystemet som ”hotar det öppna samhället” men karln hycklar inte utan är övertygad om att han talar sanning. Och går vi till väljarna, alla de kvinnor och (glesare) de feministiskt infekterade män, som hösten 2015 samlades på Centralen för att med Refugees Welcome-skyltar ta hand om nykomlingarna – de hycklade inte och inte heller handlade det om strategi. Däremot passar drogperspektivet sällsynt väl in på dem. Tveklöst fick de sitt godhetsrus av det egna agerandet. Att det var ett starkt inslag i den process som ser ut att leda till Europas självmord, alltså en godhet som kan och bör ifrågasättas, det kunde de inte se. Därmed är vi tillbaka på galenskap som förklaring. Ett av kriterierna på galenskap är att man är oförmögen att bedöma konsekvenserna av sina egna handlingar.

Som fjärde förklaring anger den mörkvingade ankan ”Clever Sillies”. Därmed har vi hamnat på en av de förklaringar som attraherat mig och som jag skrivit om både i min bok PK-samhället och på bloggen, under rubriken ”Klyftiga dumskallar

Många av oss har mött begåvade och till och med briljanta människor som odlar och sprider hopplösa idéer om hur vardagliga problem ska lösas. De använder sin höga intelligens också för att lösa de vardagliga frågor där snusförnuftet duger gott. Och så hamnar de långt bort i tok. Eftersom de mestadels umgås med andra smartisar kan de tillsammans bygga upp en världsbild där det sunda förnuftet saknas.

Vi har två slag av förnuft. Det ena är det som utvecklats under mycket lång tid och som gäller det mesta i vardagen. Detta är ett slags instinktivt förnuft som inte kräver någon större mental ansträngning, ett slags vardagsförnuft. Det andra slaget är det högre förnuft, som i synnerhet forskare, matematiker och schackspelare är särskilt bra på. Det är ett kritiskt förnuft som gör att utövarna istället för att göra ”som de alltid gjort” synar korten. Detta tänkande har resulterat i att mänskligheten under de senaste kanske tretusen åren tagit ett språng. Med darwinistiska ögon är det en mycket kort tid. Den första människan verkar ha dykt upp för ett par miljoner år sedan och homo sapiens har funnits i ungefär 125.000 år.

Evolutionärt är således detta högre förnuft rentav ett nyförvärv för mänskligheten. Vi har alltså två system att tänka med. Ett högre som är specifikt för mänskligheten och som smartisarna odlar. Och så ett lägre som visserligen är mer utvecklat men ändå ligger på samma linje som det många andra däggdjur förfogar över. Frågan är när vi använder det ena respektive det andra.

Dumskallar som försöker använda det högre förnuftet slås ut, om de nu ens försöker. De klarar inte av det. Men åt andra hållet fungerar det. Smartisar tenderar att tillämpa det högre förnuftet på den vardag vi alla delar. De använder ett evolutionärt ungt tankesystem för att få svar på frågor där de borde använda det äldre instinktsorienterade förnuftet. Det blir kort sagt ofta fel och alla vi som respekterar hög intelligens, men inte blandar samman avancerad problemlösning med det sunda förnuftet, undrar varför dessa smartisar, som ägnar större delen av sina liv åt att lägga pannan i djupa veck, är sådana formidabla vardagsidioter.

Jag gillar resonemanget därför att det har högt förklaringsvärde för en del människor som jag mött under mitt akademiska yrkesliv, men det är alldeles för snävt för att räcka som förklaring till det pågående självmordet. Ser vi till regeringen så är det inte precis några klyftiga dumskallar som sitter där, oavsett om det är det röda eller blå laget som styr. Det plågsamma är att våra makthavare är så uppenbart dummare än sina kritiker. Dessutom, mig veterligt finns det inget annat område där de visar upp sin briljans, utan dumheten är, så att säga, mer genuin.

Den femte av ankans förklaringar har jag också skrivit om. Det har för övrigt många gjort och man kan kanske säga att det är den förklaring som nu är mest på modet bland massinvandringskritiker. Det är den brittiske författaren David Goodharts uppdelning i Somewheres och Anywheres. Anywheres är globalister och kosmopoliter och kan bo i stort sett var som helst, i varje fall om det handlar om ett urbant boende. Somewheres är bundna till platsen och nationen. Det problematiska är att Anywheres styr nationen, som de alltså inte respekterar eller riktigt förstår poängen med. De verkar till exempel inte begripa att vinner globalismen går demokratin under.

Nu släpper jag taget om Den mörkvingade ankans alla förklaringar och går vidare in på ett spår som jag aldrig fördjupat mig i. Det kan kallas för Tidsandan och kommer från en annan av mina mailvänner, pseudonymen Johannes Divinius som skickat mig en text om bloggaren Joakim Andersen. Herr Divinius´ texter håller alltid mycket hög klass men den här gången satte jag tummen ner, därför att jag bestämt mig för att inte ta in fler anonyma bidrag. Anonymiteten stärker våra politiska fienders makt, dels genom att bekräfta deras påstående att våra resonemang inte är rumsrena, dels visar att det verkligen är farligt att skriva under eget namn. Men där blir vi lurade. Vägen mot det totalitära samhället går via medborgare som inte vågar protestera. I ett land där politiker tillsätts genom allmänna val kan man också säga att den totalitära skadan är självförvållad. Alltså, inte längre några anonyma bidrag.

Detta var en ganska lång inledning till något som Joakim Andersen förstått, nämligen hur Anywheres uppkommer. För drygt tio år sedan gick världen över en gräns, i den meningen att en majoritet av jordens befolkning bor i städer – eller vad man kanske hellre skulle kunna kalla för urbana landskap. Det största ligger i södra Kina: Pearl River Delta med ungefär 120 miljoner invånare. Stor-Tokyo med bortåt 40 miljoner är inte heller precis kattskit.

I dessa urbana landskap – också de mer blygsamma som vi har i Norden – upplöses den patriotism som är nödvändig för nationernas överlevnad. Johannes Divinius skriver:

De nationella bourgeoisierna i metropolerna kan inte heller ge patriotismen något understöd. De är demoraliserade, dels genom konkurrensen från billiga importvaror från periferin, dels genom det ekonomiska beroendet av globalt verksamma affärsbanker och transnationella företag. De anonyma och ansiktslösa tjänstemän som fyller deras styrelserum är ett skikt av teknokrater och ekonomer för vilka ord som ”nation” och ”patriotism” saknar betydelse.

Nu har vi landat i en hypotes som är åtkomlig för förnuftet och empiriskt möjlig att gå vidare med. Det tänker jag emellertid inte göra, i varje fall inte den här gången.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.