Jämlikhetsdystopin

“Året var 2081 och äntligen var alla totalt jämlika. Ingen var smartare, snyggare, starkare eller snabbare än någon annan. Denna jämlikhet var ett utslag av tilläggen 211, 212 samt 213 i den amerikanska konstitutionen och dessa grundlagsändringar övervakades noggrant av Förenta Staternas handikappsmyndighet”.

Så här inleds en kort novell betitlad Harrison Bergeron, författad av Kurt Vonnegut 1961. Denne lysande författare hade redan berört jämlikhetstanken i sitt mästerverk Sirenerna på Titan från 1959, där en rymdresenär som återvänder till jorden finner ett samhälle som använder handikapp för att göra människor jämlika och på så sätt eliminerat effekten av tur och otur i det evolutionära lotteriet. Med andra ord, lite grann som kristendomens budskap att de svaga och de saktmodiga ska besitta jorden.

Nu blev det ju inte så som Jesus sa i sin bergspredikan, utan de starka och de målmedvetna var istället de som formade mänsklighetens olika samhällen och kulturer, om det nu inte är en felöversättning av det grekiska originalet av Nya Testamentet. Eller handlade kanske profetian om något som skall hända långt in i framtiden (2081)? Vilket i så fall till viss del stödjer en hypotes som menar att jämlikheten ersatt kristendomen och är den nya sekulära religionen.

I Vonneguts novell har man lagstiftat att intelligenta ska ha en hörsnäcka inkopplad som var tjugonde sekund avger en signal som stör varje komplex tanke. Vackra människor måste bära förfulande masker och när balettdansöser uppträder måste de bära handikappande säckar som gör dem ograciösa.

Harrison är en fjortonårig yngling som är både intelligent och vacker och därför måste spärras in. När han rymmer och hamnar mitt i en TV-sänd balettuppvisning och kastar av sig sina handikappattribut samt får en ballerina att göra samma sak, och därefter ger sig hän i ohämmad och graciös dans, ingriper generaldirektören för handikappsmyndigheten. Beväpnad med ett dubbelpipigt hagelgevär dödar hon de två dansarna, som bryter mot jämlikhetslagen. Ordningen är återställd.

Finns det ett uns av sanning i denna tragikomiska framtidsskildring? Ja, kanske det, för om exempelvis en svensk politiker uttalar sig om vad som är prio nummer ett, svarar de flesta att den viktigaste frågan i dagens samhälle är just “jämställdhet”. Vi kan tydligen inte få nog av jämlikhet.

Könen ska vara jämlika, skolan, arbetsplatser, etniciteter och organisationer ska också vara jämlika. JÄMO finkammar varje liten del av samhället för att hitta “orättvisor” som man kan åtgärda med lagar om ännu mer jämlikhet. Allt detta under stöd av floskelparollen “allas lika värde”.

När Thomas Jefferson i USA:s självständighetsförklaring skrev att: “All men are created equal”, så menade han inte: all men are clones. Vi kommer till världen något sånär jämlika, sen påverkar arv och miljö varje individs utveckling och formar oss till dem vi sedan blir. Jämlikhetsivrarna verkar tro på att vi föds som tomma blad och kan formas till vad som helst. Den upplevda ojämlikheten blir samhällets skuld. Den hägrande utopiska tanken är att om vi föds som blanka papper, kan man genom social ingenjörskonst förbättra mänskligheten.

Om vi istället föds med vissa nedärvda instinkter som kanske påverkar vårt temperament, vår intelligens, vår själviskhet och empati krossas dessvärre den naiva drömmen om den perfekt jämställda människan, totalt befriad från antipatier och fördomar. “Jämlikisternas” enträgna kamp mot arvsmassa och DNA, samt avståndstagandet från att det finns en mänsklig natur, tar sig i det närmaste religiösa uttryck i sin förnekelse av moderna vetenskapliga rön.

När statsminister Löfven fick frågan om han själv har några fördomar svarade han blixtsnabbt NEJ, vilket tyder på noll självinsikt, eller kanske på ren och skär dumhet. Inte ens Jesus var utan fördomar, kom ihåg liknelsen om den rike mannen, kamelen och nålsögat! Men kanske är S:t Stefan “the second coming”. Vem vet?

Skämt åsido, så kommer kanske jämlikhetssträvandena i framtiden ta sig liknande absurda uttryck som i Vonneguts novell. De styrande kanske tvingar olika etniciteter att skaffa barn med varandra, så att det till slut bara återstår en hudfärg, för att därmed utrota den förhatliga och enligt många allestädes närvarande rasismen. Till skillnad mot 1900-talets sterilisering av diverse imbecilla och sinnesslöa så kommer före detta Rasbiologiska institutet, som nu bytt namn till “Jämlikhetsbiologiska institutet” på 2000-talet att rekommendera tvångssterilisering av människor som har en IQ på över 120. Allt med den goda föresatsen att ingen ska tillåtas bli smartare än någon annan.

Hierarkier, tävlingar, betyg, ekvilibrism och skicklighet, allt kommer att förbjudas för att människor inte ska känna sig underlägsna. Vi får musiker som avsiktligt spelar falskt och orytmiskt, konstnärer som förfular, inte förskönar, idrottsevenemang där de deltagande kommer i mål samtidigt och där alla får en guldmedalj. En jämntjock lagom anpassad gråbrun verklighet där absolut ingen får sticka ut, för då riskerar man att straffas av JÄMO, som nu vuxit ut till den i särklass största statliga institutionen.

Men vänta nu! Var inte mottot bland politikerna alldeles nyss att “mångfald är styrka”? Hur rimmar det med att alla ska vara (jäm)lika när vi alla är olika? Jag vet inte riktigt hur de frälsta “jämlikisterna” får ihop dessa motsatta resonemang. Troligtvis klarar de inte av att ha mer än en tanke i huvudet samtidigt, då de är fullt upptagna med att leta fel och brister hos alla andra. Själva är dessa “moraliskt högtstående” personer i sitt eget tycke helt och hållet felfria, ungefär som Stefan Löfven, mannen utan fördomar.

Vad ska man då tro om dessa verklighetsfrånvända galenskaper, finns det hopp om tillnyktring bland de, av sin egen förträfflighet gravt berusade jämställdhetsutopisterna? Tveksamt, då sjukdomsinsikt inte är en vanligt förekommande förmåga vare sig hos alkisar, knarkare eller psykopater – inte heller bland religiösa fundamentalister, vilket dessa utopister nog kan klassas som.

Troligen är vissa av dessa, de så kallade SJW (Social Justice Warriors)-aktivisterna en minoritet, men de hörs och märks väldigt mycket när de protesterar mot exempelvis avvisningar av migranter utan asylskäl eller ifrågasätter yttrandefriheten. Etnisk mångfald är bra, men etisk mångfald är dålig, eftersom jämställdhetsaktivister anser att viss etik är oetisk. Låter det snurrigt och ologiskt? Givetvis, men i de blindas rike är den enögde kung. Postmodernismen säger ju faktiskt att det inte finns några sanningar, allt är subjektivt.

Känner man sig orättvist behandlad av omvärldens verklighet är den känslan en realitet som övertrumfar alla objektiva sanningar. Vidare hävdas det, att då man inte kan välja sin egen födelseort, är det en mänsklig rättighet att kunna flytta till vilket land som helst och kräva att det valda landet tar emot och försörjer en. Denna massmigrationspolitik är den ”geniala” lösningen på den globala ojämlikhet som idag råder.

Tyvärr för dessa rättrådiga moralister, måste en fundamental sanning, bildligt talat bankas in i deras hopplöst infekterade hjärnor, nämligen att livet på jorden inte är rättvist. Vissa föds smarta, vissa föds korkade. Vissa föds i “shithole countries” medan andra föds i fungerande välfärdsstater. En del är musikaliska, konstnärliga eller litterärt begåvade, medan vissa andra kanske helt saknar talanger.

“That´s life”, som Frank Sinatra sjunger, “and you can´t deny it”. Det är bara att gilla läget och göra det bästa av situationen och de förutsättningar som livet har gett en. Att utrota alla skillnader mellan jordens alla människor för att uppnå total jämlikhet är emot naturen och miljarder år av evolution. Möjligen kan det ske med hjälp av ofantliga mängder uniformerat tvång. Om så blir fallet får vi säga: Välkommen du sköna nya värld, genomförd och övervakad av jämlikhetens och jämställdhetens stenhårda diktatur.

Håkan Johansson

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.