Gör precis som du vill … eller?


En klassisk fråga inom både filosofi och religion handlar om den fria viljan. Är det Gud som styr, eller människan? Ett talesätt som numera inte används så ofta ger svaret: ”Människan spår men Gud rår.”

Eller så är det ödet som styr. Fatalismen är en av flera teorier inom determinismen som säger att allt som sker är bestämt på förhand. En annan är predestinationen. Det är en osedvanligt elak idé som argumenterar för att Gud redan från början har utsett vilka som ska frälsas och vilka som ska hamna i helvetet. De gudfruktiga släpps in i himmelriket, men inte på grund av att deras handlingar fört dem till rätt plats utan resonemanget är vänt bakfram. Deras handlingar är goda därför att Gud har på förhand bestämt vart de ska komma efter döden. Den vid sidan av Luther mest betydande 1500-talsreformatorn, Jean Calvin, trodde på det här och jag kan bara konstatera att för mig framstår hans Gud som satanisk. Hur som helst, determinismen hävdar att den fria viljan är en illusion.

En helt annan form av determinism finns inom den behavioristiska psykologi som dominerade kring mitten av 1900-talet. Grundaren, amerikanen John Watson, hävdade att han kunde forma och träna ett barn till att bli vad som helst: läkare, tjuv, konstnär, musiker. När vi föds är vi alla lika och alla kan i den rätta miljön bli vad som helst. Också motsatsen gäller, att med fel miljö så går det åt helvete för dig. I Sverige har den senare uppfattningen under efterkrigstiden tydligast formulerats av psykiatern Gustav Jonsson, allmänt kallad för Skå-Gustav, efter att han i slutet på 1940-talet skapat barnbyn Skå, som fostrade och hjälpte kriminella pojkar till ett hederligt liv. Det sociala arvet var det samlande begreppet för pojkar vars far- och morföräldrar var fattiga och deras barn, alltså pojkarnas föräldrar, landade ofta i alkoholmissbruk, kriminalitet och psykisk sjukdom. Om inte samhället bröt kedjan blev arvet tyngre för varje generation. Skå-Gustav påstod att de kriminella pojkarnas brott var fattigdom och tog till och med bibeln och arvsynden till hjälp när han sa ”Och fädrens ogärningar skall följa dem i tredje och fjärde led”.

Även om begreppet ”Det sociala arvet” numera inte används särskilt ofta, finns perspektivet kvar. Samhället ska inte straffa dem som haft oturen att födas in i fel miljöer utan de ska hjälpas till ett bättre liv. Det är exempelvis därför som straff kallas för kriminalvård och det är därför som samhällets fokus ligger på förövarna och inte på brottsoffren. Om förövarna med samhällets hjälp får ett bättre liv slutar de att begå brott och då blir det inga brottsoffer.

Den motsatta tanken är givetvis att de kriminella ska straffas, så att de inte fortsätter på brottets bana, därför att då hamnar de i fängelse på nytt. Men straffet ska också fungera som en varning för andra som frestas till att begå brott. Dessutom har långa fängelsestraff den fördelen att de kriminella, under den tid de sitter i fängelse, hindras att fortsätta med sin kriminella verksamhet.

Det är inte svårt att förstå logiken bakom begreppet ”Det sociala arvet”. Också de som tycker att straff är samhällets hämnd och att samhället ska inrikta sig på att hjälpa och stödja brottsoffren, inte de kriminella, anser givetvis att det är bra om social misär bekämpas, liksom att kriminella bör ges chansen att ändra sina liv och sluta begå brott. Vad som är svårare att smälta är dels förnekelsen av det biologiska arvets betydelse, dels den personliga ansvarsbefrielse som blir följden när man säger att det är miljön (eller ”strukturen”) som är skyldig. Det blir till ett nytt slags determinism: ”Du har inte valt att begå brott utan det är den sociala miljön som har tvingat dig till det.”

I våra postmoderna tider har idén om att vi alla är lika spritt sig från de nyfödda till vuxenlivet, i form av dogmen om allas lika värde. Det betyder bland annat att om kvinnorna hamnar i underläge på arbetsmarknaden beror det inte på att de har andra preferenser och gör andra prioriteringar än männen. Eftersom vi alla är lika måste förklaringen vara att det är männen som förtrycker dem. De är offer för den patriarkala strukturen. Det är med andra ord fortfarande miljön som bestämmer, nu tydligare än kanske någonsin tidigare tolkad i termer av makt. Skulden blir kollektiv och här kan till och med biologin smugglas in bakvägen. Påståendet ”män är djur” borde ju fungera ansvarsbefriande, det vill säga ”Män kan inte hjälpa att de förtrycker kvinnor, det är naturens ordning”. Men den postmoderna logiken har starka relativistiska drag (det betyder att den är ologisk). Män är i högsta grad skyldiga till kvinnoförtryck, alla män är det, därför att män är djur. Riktiga svin faktiskt!

Allas lika värde-dogmen gör det svårt att skilja mellan kompetens och makt. Om vita medelålders män sitter på vissa viktiga poster så kan det ju ha med kompetens att göra. De får makt därför att de är kompetenta. Den som utgår från allas lika värde ser makten som orättfärdig, eftersom den resulterar att någon eller några måste underordna sig, det vill säga är förtryckta. Jag ska ge ett exempel ur egen fatabur. Under fyra år kring millennieskiftet ledde jag vid Stockholms universitet ett forskningsprojekt som finansierades av Formas, en statlig forskningsfond. I projektet deltog två disputerade forskare och en doktorand som inte gjorde sitt jobb. Jag var oklar över hur jag skulle hantera situationen och fick till ett möte med några ansvariga höjdare på forskningsrådet. Jag talade om för dem att dessa tre personer inte gjorde det som utlovats. Ungefär så här löpte samtalet:

– Är det jag som bestämmer?
– Nej, de är ju disputerade forskare. Ni är lika och måste försöka komma överens.
– Så jag får inte ge dem sparken?
– Nej, absolut inte!
– Men eftersom de underpresterar, vem bär ansvaret?
– Ja, det gör ju du. Det är ju du som är forskningsledare.

Projektet slutfördes, jag skrev en slutrapport och fick kritik för att dessa forskare och doktoranden inte gjort det som utlovats. Själva lyckades de glida undan. Det kunde inte jag. Det var ju jag som var ansvarig ledare för projektet.

1975 kliver biologin in på den offentliga scenen, med den amerikanske entomologen E.O Wilsons bok Sociobiologi (1975). Han, som i övrigt mest studerat myror, påstod att också människans samhällsliv har en utvecklingsbiologisk grund. Det blev omedelbart bråk och ett mönster avtecknade sig. Den första generationen amerikanska sociobiologer var vita personer från sydstaterna. Deras mest aggressiva kritiker var alla urbana vänsterliberala judar från nordöstra USA och universitet som Harvard och MIT. Humanister och samhällsvetare blev också förbannade. Humanisterna förde fram ”den fria viljan” och samhällsforskarna argumenterade för de sociala strukturernas betydelse. Den debatten pågår än, även om termen sociobiologi inte längre används utan har ersatts av beteckningarna evolutionsbiologi och evolutionspsykologi, vilka båda utsäger vad det handlar om: biologins överlägset viktigaste analytiska redskap, darwinismen.

Det som evolutionsforskare hävdar, och där samhällsforskare och humanister vetenskapligt sett inte har så mycket att sätta emot, är att vi föds med olika förutsättningar. Vi är inte lika och vi är inte oändligt formbara. Jag ska exemplifiera med en av den etablerade svenska politikens dogmer, nämligen vi och dom-tänkandet.

Inför valet 2014 frågades Fredrik Reinfeldt ut av Sveriges Radio och sa då att ”vi och dom-tänkandet” är ett stort samhällsproblem. Olof Palme hade samma uppfattning när han påstod att ”Det finns inte vi och dom. Det finns bara vi.” Vi och dom-tänkandet fungerar splittrande. Det kan gälla klasskonflikter, som det gjorde för Palme, eller motsättningen mellan svenskar och invandrare, som det gör för Reinfeldt. Det förvånar därför inte att Sverigedemokraterna beskylls för att bejaka vi och dom-tänkandet. ”Vi och dom” påstås vara en farlig populistisk tankefigur som riskerar att leda vidare till en demonisering och avhumanisering av dem som inte tillhör vi:et. Nazism heter slutstationen på den mentala resan.

Således, politiker anser att vi ska låta bli att tänka i termer av vi och dom. Men går det att låta bli? För att få ett svar vänder jag mig till vetenskapen. Psykologen Robert M. Sapolsky, som politiskt befinner sig till vänster och därför knappast kan beskyllas för att gå högerpopulismens ärenden, har i sin till svenska översatta bok ”Varför vi beter oss som vi gör” gjort en liten utredning av vi och dom-tänkandets evolutionsbiologiska grund. Det här är i sammandrag vad han skriver:

Det går undan när våra hjärnor skapar vi och dom-kategorier. Hudfärg, kön och social status registrerar vi efter bara femtio millisekunders exponering. Redan som spädbarn visar vi större intressen för ansikten med samma färg som vi själva har. I tre- till fyraårsåldern grupperar barn människor efter hudfärg och kön. De ser ansikten med annan hudfärg negativt och som argare, än ansikten med samma hudfärg som de själva.

Att skapa stereotyper är inte en form av intellektuell lättja. Det är inte medvetna tankar överhuvudtaget utan en emotionell och automatisk process. Vi kan skapa ”vi och dom” utifrån praktiskt taget vilka likheter och skillnader som helst. Ett omedvetet vi kan uppstå när någon lutar sig tillbaka i sin stol på samma sätt som vi själva, varefter vi tenderar att visa vänlighet mot dem som vi definierar som tillhöriga vi-gruppen. Sapolsky skriver:

Plikten gentemot ingruppen framgår också av att människor känner ett större behov av att gottgöra felsteg gentemot någon av Oss än mot någon av Dom. Om det är en medlem av ingruppen som drabbats gottgör människor ofta den kränkta individen samt agerar generellt mer prosocialt mot gruppen. Men folk blir samtidigt mer antisociala mot en annan grupp, och ju skyldigare personen känner sig för sitt felsteg i ingruppen, desto värre beter hon sig mot Dom. (s. 367)

Vetenskapens svar på frågan om vi kan låta bli att tänka i termer av vi och dom är: Nej, det går inte.

I likhet med många av er som läser den här bloggen har jag diskuterat med vänner och släktingar som blivit arga på mig därför att jag påstått något som visserligen har varit helt korrekt, men som har gått emot deras åsikter. Jag har också mött en vägran att diskutera vissa frågor och förvånats över att de blivit provocerade. Men tyvärr, det går inte att trolla bort fakta med åsikter. Det kan hålla ett tag, men det leder bara till ett större och större avstånd till verkligheten, tills den lögnens katedral som man byggt upp för att skydda sin identitet rasar.

Observera att när jag påstår att kravet att vi inte ska skilja mellan vi och dom är omöjligt att följa, så är det inte någon åsikt. Lyckas nyare forskning övertyga mig om att ovanstående slutsats är felaktig, så blir jag snarare tacksam än förorättad, därför att då har jag ju fått lära mig något som jag inte visste förut. Det jag anser mig ”veta” och min politiska åsikt ligger inte inom samma meningsprovins.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.