En genomgång av Sveriges stora demografiska förändring

Just nu matas vi med påståenden från politiker och media om att Sverige har ”stramat åt asyl- och migrationspolitiken”, men det stämmer inte. Vad som har hänt är att under den tillfälliga lag fram till 2019 som nu råder om tillfälliga uppehållstillstånd och högre krav för anhöriginvandring, så har volymerna tillfälligt minskat. Jag förstår fortfarande inte varför journalisterna inte noggrant har läst Migrationsverkets senaste uppdaterade rapport från slutet av augusti. Där kan man utläsa att vi kommer att bevilja upp emot en halv miljon uppehållstillstånd för asylsökande, arbetskraftsinvandrare utanför EU/EES (tredjeland) och deras anhöriga fram till slutet av 2021! Med nuvarande marschtakt kommer vi att totalt sett bevilja 130.000 uppehållstillstånd bara i år.

Dessutom har vi de tre kommande åren ungefär 120.000 asylärenden för överprövning i migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen.

Nedanstående diagram visar vad verket räknar med. Volymerna på anhöriga och arbetskraftsinvandrare har jag beräknat efter prognoser på ansökningar samt med den beviljandegrad som gäller och som verket varit vänliga att låta mig ta del av. En viktig förklaring till staplarna är att Migrationsverket förklarar att man också räknar arbetskraftsinvandrares anhöriga som arbetskraft. Detta bygger på att de också får arbetstillstånd när någon i familjen har blivit beviljad ett arbete här. Därför räknas de inte in i anhörigstatistiken för uppehållstillstånd. Då ser det ut så här:

I detta läge blir det absurt att fortsätta att hävda ”åtstramningsmyten” och att vi skulle ha gått ner på sparlåga, till något som skulle kunna kallas för ”EU:s miniminivå”, vilket både politiker och massmedia framför. Regelmässigt beviljar vi uppehållstillstånd till minst tre gånger så många asylsökande som hela övriga Norden gör tillsammans, eller ungefär tio gånger så många som varje enskilt nordiskt land i genomsnitt. 2016 beviljade vi drygt 71.000 uppehållstillstånd till asylsökande i svallvågorna av invasionen hösten/vintern 2015. 2017 beviljade vi ungefär hälften så många och i år är det tillfälligt lägre volymer asylinvandrare, tills det beräknas att stiga igen. Men vi har totalt sett fler personer som nu får stanna jämfört med de enskilda åren mellan 2012 – 2015.

Över tid kan vi se att Sverige sedan 1980-talet i genomsnitt per år sexdubblat det totala antalet beviljade uppehållstillstånd. Det gäller asylsökande, anhöriga, arbetskraftsinvandrare tredjeland samt en mindre mängd gäststudenter och ett försumbart antal adoptioner. Bland anhöriginvandringen står så kallade ”nyetablerade relationer” nu för hälften av uppehållstillstånden. Det är alltså något som man lite vårdslöst skulle kunna kalla ”brudimport från hemländerna”, alltså inte familjeförhållanden som var etablerade innan anknytningspersonen kom hit.

Sedan millennieskiftet och fram till slutet av 2018 kommer Sverige att totalt sett ha beviljat 1.8 miljoner uppehållstillstånd. Vad detta frenetiska inflöde över tid har gjort med demografin står klart om vi ser till SCB:s beräkningar av hur folkbokföringen har förändrats med hänsyn till personer som anses bofasta här med svensk respektive utländsk bakgrund. I detalj ser det ut så här:

Om vi under samma tidsperiod ser från vilka länder människor kommer ifrån, så är nettoinvandring efter födelseland en bra måttstock. Det innebär invandring minus utvandring. Då kan vi se att det stora inflödet av dem som folkbokförts här främst kommer från muslimska länder som tillhör världens mest dysfunktionella och våldsamma stater. Dessutom vet vi att män utgör en klar majoritet; cirka 60 procent av de asylsökande. Polen och Tyskland avser rörlig arbetskraft inom EU och Thailand och Kina är arbetskraft/anhöriga från tredjeland. Resten är asylrelaterad invandring. Den grupp som utan någon som helst konkurrens utvandrat mest är de som är födda i Sverige.

På kommunnivå ser vi resultatet. Män 15-44 år är en grupp som är en värdemätare på kriminaliteten i samhället, på tryggheten på gator och torg. Detta eftersom det är den mest brottsbenägna gruppen och där vi vet att utrikes födda totalt har en överrepresentation på 2,5 gånger i förhållande till svenskar, och hela 5 gånger när det gäller våldtäkter. I diagrammet nedan över Sveriges 25 största kommuner kan vi urskilja hur andelen män i brottsaktiv ålder med utländsk bakgrund alltmer kraftigt ökar och i vissa fall redan är i majoritet. (De som har en utrikes född förälder har vi delat 50/50 mellan svensk och utländsk bakgrund)

Från Brottsförebyggande rådets (BRÅ) senaste undersökning från 2005 kan vi också se vilka områden de brottsmisstänkta kommer ifrån. Förra undersökningen från 1996 talade direkt om länder, men här är det zoner i världen som gäller. Även åldersspannet är utvidgat, vilket innebär en utspädning av överrepresentationen i förhållandet till svenskarna. Men kanske allra viktigast: Brå mäter både män och kvinnor. Hade undersökningen bara handlat om män, så kan vi vara säkra på att siffrorna skulle vara betydligt högre. Ändå är över 20 procent av alla afrikaner i Sverige brottsmisstänkta och en liknande siffra gäller för dem som kommer från Västasien (= Mellanöstern, medan Södra Centralasien innefattar främst länder som Iran och Indien). Brå blandar också länder med högre överrisk med de som har lägre. Som helhet blir det svårt att göra jämförelser med den tidigare utredningen från 1996, vars författare Jan Ahlberg helt spelade ned förklaringen om socio-ekonomiska faktorer som orsaken till kriminalitet – ett mantra som är särskilt viktigt för socialdemokratin.

Med tanke på hur överrepresentationen för brottsmisstänkta ser ut kan vi studera hur den mest brottsaktiva gruppen män 15-44 år har utvecklats sedan 1970 var gäller sammansättningen av dem som är utrikes födda. 1970 utgjorde de utrikes födda männen i denna grupp 10 procent av alla män i samma ålder, medan de 2017 var uppe i 25 procent. Den mest iögonfallande skillnaden där är hur de som har låg brottsaktivitet och kommer från övriga nordiska länder har ersatts av dem som har hög brottsaktivitet och kommer från Afrika och Mellanöstern. Där ingår också grupper som har en mycket låg brottsaktivitet, vilka kommer från Östasien (Japan, Kina, Korea).

Eftersom också bidragsberoendet är högt i de brottsaktiva grupperna, vågar jag påstå att den omfattande demografiska förändring som pågår med full fart gör Sverige till ett både farligare och fattigare land att leva i. I vår bok ”Nötskalet” (Arnstberg & Sandelin 2015. Debattförlaget) samkörde vi Socialstyrelsens register över hushåll och bidrag med SCB befolkningsstatistik och kom fram till att de dåvarande 16.5 procenten utrikes födda konsumerade två tredjedelar av försörjningsstödet (2014). Detta är dock bara en bråkdel av kostnaderna. Ekonomen Jan Tullberg har i sin bok ”Låsningen” (Lykeion 2014) beräknat invandringens kostnader till minst 125 miljarder per år (och det dubbla om vi räknar med så kallade undanträngningseffekter, vilket regeringens tidigare utredare Jan Ekberg motsätter sig). Detta var innan anstormningen 2015.

Att det svenska välfärdssamhället har kunnat drivas så här långt mot sin egen avveckling är en fråga som allt fler tvingas att ställa sig i takt med att verkligheten alltmer kryper upp på (den övre) medelklassens fina farstubro. Jag tror inte att det hade varit möjligt att förändra demografin i grunden som vi har gjort under så lång tid, om det funnits politiker, journalister och myndigheter som försett allmänheten med allsidig information vad gäller fakta och konsekvenser av ett sådant experiment. Fakta som presenteras i denna text känner folk i gemen inte till. Förklaringen är till stor del att vi har ersatt vanlig upplysning med propaganda. Den Heliga Värdegrunden och Den Djupa Staten samregerar i en konsensusanda som bara är svensk.

Politiker, media och myndigheter drar åt samma håll i en samförståndsanda som genomsyrar alla verksamheter ända ner till alla anställdas nivå – senast manifesterat genom uppropet på UD om att en ny regering inte får tafsa på besvärjelsen ”allas lika värde”. Ett annat exempel på detta är att vi också får myndighetschefer som kan betraktas som både aktivistiska och osjälvständiga eftersom de följer regeringens minsta vink. Nu när regeringen talar om åtstramning och att ”ett nej ska vara ett nej” har beviljandegraden sjunkit med mer än hälften jämfört med hur var den var när alla sades ”fly för sina liv”.

Tar vi två praktexempel från Migrationsverket, så kan vi se att de mest profilerade cheferna där under en lång period, när Sverige för fulla vindar seglade fram under den Humanitära Stormaktens flagg, inte skrädde orden vad det gällde att öppna våra gränser. Hur det nu gick ihop med lagstiftningen är en öppen fråga. Men så här kunde det låta från Dan Eliasson och Anders Danielsson: